Junibebisar 2016

Typiskt! Man ringer för att få hjälp och så blir det precis tvärtom! Men kan det skilja super mycket på ersättning nu tror du då jag gick ner i tid tre veckor "för tidigt " - känns hemskt frustrerande faktiskt! Jag ville ju absolut inte att det skulle bli så!

Det har jag tyvärr ingen aning om, vet inte hur de räknar alls för som jag förstått det får man fp baserat på sgi eller fp baserat på 0kr, att det alltså inte finns något mellanting utan att om din sgi inte är skyddad så går du tillbaka till 0...

Föreslår att du skriver till försäkringskassan på deras fb-sida, de brukar svara väldigt fort / eller att du ringer.

Krickelin med Naemi; Tack för tipsen! Ska definitivt kolla upp dem.

Gweny; Tack så mycket :)

Vill ha med mamma och min särbo- pojkvän, han lär nog svimma, men mamma är bra på att ge stöd :)

Extremt chockad! Jag var ju van vid att mensen inte kom på flera månader, för mig har det alltid varit det normala i och med PCO:n, så jag tänkte bara "den kommer väl"...

Har du kämpat med att få barn?

Har flera men gillar Ovia bäst eftersom den kommer med nya "inlägg" varje dag! Plus väldigt välgjord. :) 

Hannibalis; Fruktansvärt :( vilket svin han var! "Egna barn" i plural också efter bara lite drygt fyra år. :/

Pappan till barnet finns nu i bilden igen, men vi är särbos (men det är nog mer jag som vill ha det så) för att vi inte ska gå varandra på nerverna. Vill inte berätta för detaljerat här.

Ska ta reda på mer info om möjlighet till kuratorskontakt och mammagrupper. Även grupper för blivande mammor på Fb ska jag kolla upp! Min mamma är också ett ovärderligt bollplank! :) Jag är enda barnet o med henne har jag alltid kunnat diskutera allt mellan himmel o jord! Från pinsamheter till vardagligheter till roligheter! <3 Min mamma har alltid stått mig allra närmast faktiskt. Så självklart vill jag att hon ska medverka vid förlossningen, o om inte min kille vill klippa sonens navelsträng så vill jag att hon gör det haha!

Av mina släktingar har jag inte fått de tråkiga reaktioner jag hade väntat mig, de är förvånansvärt positiva. Det känns som en lättnad.

Tack för stöttningen! Känner mig mycket mer positiv nu :) lite lättad, även om jag inte bor ihop med killen så kanske jag kan klara det ändå.

Så trött att jag mår illa. Jobbar tre timmar/dag och det är för mycket. Jag vill jobba! Men när jag sitter här och lider är jag rädd att jag gör illa bebis genom att kämpa ändå, och sjukanmäler jag mig har jag dåligt samvete för att jag inte sköter jobbet. Det finns ingen annan som kan göra mina arbetsuppgifter, allt står och faller med mig. Jävla skit!

Samma här känner precis likadant men arbetar 100%. Sen är ekonomin tajt då maken är föräldraledig, tror inte vi kan klara oss om jag skulle bli sjukskriven. Samtidigt är jag nervös över att föda för tidigt pga all stress, har blivit tillsagd att jag måste trappa ner men vad gör man?? Räkningar måste ju betalas...

Hej tjejer! Jag har läst tråden ett bra tag men inte skrivit någonting ännu så tänkte presentera mig. Är en 28 åring boende utanför Stockholm som väntar mitt första barn tillsammans med min man. Vägen hit har varit allt annat än smidig med lite misslyckade IVFer osv. Men nu i vecka 26, och men en liten kile som sparkar på mig både ofta och hårt vågar jag äntligen slappna och verkligen våga tro på att vi ska få bli föräldrar! :)

Annieh och MrsLovisa - känner så igen mig i att oroa sig för att stressa upp sig men inte vilja/kunna sjukskriva sig! Jag jobbar 100 % och jag mår egentligen relativt bra bortset från stora problem med ryggen (läkarn erbjöd sig att sjukskriva mig 100 % men jag vägrade) men har ett jobb där jag har ganska mycket ansvar över både personal och olika processer, inget blir gjort om inte jag gör det och är en stressig arbetsmiljö. En dag sjuk betyder att jag har dubbla arbetsbördan dagen efter. Samtdigt så stortrivs jag verkligen med mitt jobb, innan graviditeten kunde jag lätt jobba 12 timmars pass och 60 timmarsveckor. Och trots det älska att gå till jobbet. Men jag har skärpt till mig! Jag vet ju att jag skulle må otroligt dåligt av att vara hemma utan den stimulansen och sen är det ju inte allt för kul att förlora den inkomsten heller.... Det är dock galet svårt att hitta en balans! Att jag till stor del kan göra mitt eget schema och i värsta fall jobba hemifrån underlättar verkligen men börjar inse att det är långt kvar till den 9 juni och även till början av maj då jag kommer gå på 4 veckors semester innan BF.

Hur får ni andra till balansen mellan jobb och hem, utan att stressa. Kan ju inte heller bara vara jag som behöver sova och vila mycket mer än innan?

Hej, välkommen och GRATTIS! :) Vårt barn kom också till via IVF efter många år av motgångar. Vi väntar en liten tjej och är i vecka 23, precis som er har vi nu sakta börjat glädja oss åt att vi ska bli föräldrar i juni!

Jag studerar 100%, jobbar 25% så arbetsbelastningen fysiskt är inte så farligt men psykiskt börjar det bli svårt att hålla ihop hjärnan när man vill allt annat en skriva uppsatser och gå på seminarium. Försöker vila mer mellan varven och verkligen inte tänka på universitetet när jag har helg osv. Mina kurser slutar 27/5 och jag går på semester från jobbet den 22/5 och har BF den 30/6 så fram till dess får det bara fungera! 

V 25 nu och besök hos bm idag. Allt ok men ska till läkare nästa vecka för att kolla upp så inte sammandragningarna jag har inte påverkar tappen.

Pratade just om stress och jobbet, och deltidssjukskrivning kan bli aktuell. Egentligen känner jag att jag inte kan det nu, men jobbet är bara ett jobb. Just nu går hälsan först.