BF Augusti 2016

Har följt era inlägg men inte skrivit för jag helt enkelt inte har samma problem. Har knappt någon familj som stöttar mitt val av man och därför vill de inte ha kontakt med oss. Så mina svärföräldrar är de enda som har visst intresse och de är inte så på som era verkar vara.

Men känner ändå att jag vill skriva att ni har jäkligt rätt! Era svärföräldrar verkar ju så himla respektlösa! Tycker ni ska samla modet och ta er unge tillbaka, det är trots allt ert barn och då också ert ansvar. Klart en sån liten bebis vill vara hos mamma eller pappa, helt jäkla idiotiskt att man inte respekterar det och medvetet tar bebisen ifrån er! Man blir ju himla frustrerad av att läsa det här.

Hej,

Jag fick av en slump se er tråd och de inlägg som handlar om svärföräldrar (och främst svärmödrar).

Jag var i EXAKT samma situation när min dotter föddes för ganska exakt två år sedan. Från att ha tyckt om mina svärföräldrar och haft en fin relation så fick jag ångest bara de hörde av sig. De (främst svärmor) skulle alltid rycka bebis ur händerna, gå iväg om bebis blev ledsen och inte vilja lämna tillbaka henne, tjata om barnvakt, byta blöja, ha åsikter om ALLT och jag höll på att bli galen.

Det som störde mig MEST och som jag blir förvånad över att ingen av er verkar se som det stora problemet var att min man inte stöttade mig. Han var ofta sådär "oj, vägrade hon ge tillbaka bebisen... Det missade jag... De är ju ändå hennes farmor och farfar". Jag kan ta att svärföräldrarna betedde eller åtminstone försökte bete sig på ett visst sätt men problemet var ju att min man gjorde det OK för dem att fortsätta genom att inte markera.

Jag och min man bråkade MASSOR. Jag menade att nu har han en egen liten familj, dags att bete sig därefter. Till slut bestämde vi att han skulle vara som en jävla hök över svärföräldrarna när vi var med dem, och så fort de kom med onödiga kommentarer, tyckte bebis ur armarna, inte ville lämna tillbaka etc så fick HAN säga till SINA föräldrar. De (främst svärmor) blev irriterad många gånger och gjorde kommentarer om att man aldrig fick vara med sitt barnbarn osv osv osv men jag kände stor skillnad eftersom att min man äntligen visade att vi var en familj, ett team.

Förvånansvärt nog så blev allt väldigt mycket bättre när min dotter blev närmare året och själv kunde visa/uttrycka vad hon vill. Idag är hennes farmor och farfar hennes stora favoriter och jag låter i regel dem passa henne över mormor och morfar (det hade jag ALDRIG trott när det var som värst).

Nu har vi en bebis som är 3 månader och innan hon kom var jag ärligt talat nervös att den nu väldigt bra relationen med svärförälderna skulle ändras igen eftersom jag upplevde dem som sjuka i huvudet när min äldsta dotter var liten. Dock har inget sånt hänt, jag upplever att de har förstått (även om de inte alltid gillar det) att jag och min man bestämmer över våra barn och vi tar de beslut som vi anser är rätt.

Till er som har problem: Det är barnets pappa ni ska leva med! Det är han som måste backa er och det är han som (minst men gärna helt) måste sätta gränser mot sina föräldrar!!

Stå ut och håll ut, det blir bättre <3

Jag rapar inte heller min på natten. Nu sover han förvisso oftast hela natten. På dagarna rapar han och sen kommer det lite kräks men nu dom senaste två veckorna typ så har han blivit väldigt svårrapad. Det kommer en kaskadspya en bra stund senare istället. Dessutom har han börjat böka som sjutton vid amningen, släpper och suger och släpper och skriker... Ibland funkar det att byta sida men oftast äter han i två tre minuter, gråter och byter sida, äter ett par minuter till sen blir han omöjlig. Har testat mellanrapa men det kommer inget. Är lite orolig att han inte får i sig tillräckligt och försöker amma oftare på grund av det men det kan gå flera timmar innan han verkligen vill äta.

Visst blir man sårad? Shit att din mamma bara träffat bebben 2 gånger när hon bor så nära! Man blir ju så ledsen när man inser att ens barn inte kmr ha morföräldrar på det sätt man hade velat. Tråkigt! När jag får barnbarn vill jag verkligen inte vara sån!

Ang rapandet så är min son svårrapad vad jag än gör trots att han sväljer luft. Glömmer då och då men oftast rapar jag på dagen. Pruttig är han ändå men verkar inte ha ont längre (han hade mer problem för några v sen). På natten rapas han inte alls för det går helt enkelt inte. Antingen vaknar han då eller så kmr det aldrig någon rap. Sen på morgonen blir det pruttkalas men han verkar inte besvärad ändå..

Min son är inne i 4e utvecklingsfasen. Han blir ilsken för minsta lilla, om hans händer försvinner (pga reflexen de har) blir han sjukt arg och börjar gråta och skrika. Om han inte når sin ena hand när han äter blir han också galen (han håller sina händer äter) han är väldigt känslig men distraherar man honom så blir han på bra humör igen direkt! Skönt de iallafall :)

Men usch säger jag bara! Jag som tycker att jag har det jobbigt då min sambo både pluggar heltid och jobbar halvtid och har inte mkt tid över för mig och lillen. Men sådär otrevlig är han inte, vi kan också bråka då han kan ifrågasätts varför jag ska duscha när jag gjorde det igår! Hmm, jaa. Om jag känner för att duscha 3 gånger om dagen ska jag väl få göra det utan att bli ifrågasatt?

Jag kan förstå att det är jobbigt för din sambo att inte kunna ta henne osv men det är ju för bövelen inte ditt fel att det har blivit så. Som mammaledig är man ju första anknytningspersonen i bebisens liv och ofta den bebisen tyr sig till, oundvikligt att det inte blir så. Vår son är helst hos mig men är ganska nöjd hos pappa också, iallafall ett tag. Vilket är skönt, jag kan gå och handla/duscha utan problem.

Men jag tkr helt ärligt inte att du ska ta sån skit från din sambo (jag vet att det är lätt för mig att sitta och säga) men eftersom du inte gjort något fel ska inte du få skäll eller dåligt samvete och att bete sig illa framför folk visar ju att han verkligen inte bryr sig. Usch, hemskt att du ska behöva vara med om det.