Hej alla blivande december mammor :)
Fick ett plus på stickan idag och har BF 1 December. Tänkte starta den här tråden så att vi kan följas åt, få råd och peppa varandra.
Så är det någon mer än jag som nyss fått ett plus på stickan? :)
Oj vilken bakgrund. Det är ju häftigt att du ändå blev gravid då och att du kämpar på.
Vill bara säga att var inte rädd för kejsarsnitt. För mig slutade det med akut KS förra gången, jag sa nej flesta gpngen läkaren tog upp det under den långdragna förlossningen men tillslut sa de att nu blir det KS och det ångrar jag inte. Så med detta barn blir det planerat snitt, jag tål inte Epidural och kan ärligt inte tänka mig att gå igenom en förlossning utan det. Men det där är ju individuellt. En kompis till mig som födde veckan innan mig var helt lyriskt över hur fantastiskt det var o hon födde utan smärtlindring helt o hållet.
Hej tjejer!
Imorgon går jag in i v.12 (11+0) och symtomen ändras lite märker jag, och framförallt börjar hormonerna sätta sig på känslorna nu, haha! ^^
Jag har börjat få molande växtvärk nu magen samt i ryggen, är fortfarande fruktansvärt trött, klarar inte längre av att steka mat (oset får mig att bli rejält illamående) och jag har en konstant craving efter glass och jordnötsringar, haha!
Något som är mindre roligt är att jag från början har en ganska svår smärtproblematik, och nu 1,5 månad utan dem börjar det bli en ren mardröm varje dag med det onda.
Någonstans får jag det ändå att fungera, jag vet ju att det ändå är för en relativt kort period i livet jag behöver vara utan dem, och det är ju för min lilla guldklimps skull, och då är det mer värt det på ett sätt, men det plågar mig hela dagarna nu.
Jag börjar redan nu inse att det enda som kommer gå är att bli sjukskriven, vilket är det absolut sista jag egentligen vill! För att inte göra historien allt för lång så är det så att jag kämpat mig igenom att få lära mig gå, stå och sitta igen (inlagd på neurorehab för snart 3 år sedan), till att få inse att jag behövde byta jobb, genomgick en GBP då jag inte får träna men bara gick upp mer och mer i vikt, har gått ner över 50kg, arbetar nu äntligen heltid... Och att behöva se sig slagen är svårt.
Även fast jag vet att det inte är hela världen, att jag behöver sjukskrivning för min och bebis skull, och att jag kommer att kunna arbeta igen, så känns det ändå lite surt att jag redan nu ska behöva inse att det snart är dags. Kommer klättra på väggarna! Haha!
Sen är jag lite fundersam över hur förlossningen ska gå. Jag kommer inte att kunna få epidural pga smärtproblematiken, och frågan är om jag ens klarar en vanlig förlossning egentligen. Jag vill ju helst slippa kejsarsnitt..
Men, det konstiga är att jag inte är nervös eller orolig, känner mig lugn och litar på att det kommer att gå hur bra som helst! Det är bara arr tankarna såklart finns där..
Jag börjar förstå smärtläkaren som för 4 år sedan sa till mig att jag nog får omvärdera drömmen om att skaffa barn.. Och läkaren som för några veckor sedan var lite orolig och mer eller mindre avrådde mig från att fortsätta graviditeten..
Men jag vill inte ha det ogjort för något i världen! Och ännu mindre avsluta det lilla mirakel som nu ligger därinne och gottar sig för fullt! <3
Graviditeten var så oplanerad den bara kan bli (hade tid för insättning av ny p-stav 3 dagar efter jag gjorde testet), men nu när ödet ville det här så kan jag bara inte avsluta det. Min högsta dröm!
Förlåt, behövde bara få ur mig detta! Och säkert låter jag väl jättedeprimerad - så är inte fallet! Haha! Jag är överlycklig, lugn och harmonisk. Behövde som sagt bara få ur mig tankar, funderingar och känslor som bubblat över nu.
Hej jag är ensamstående och väntar mitt första barn i dec -16 någon mer?
I mitt långa meddelande ska det stå (angående smärtproblematiken); ".. Och nu en månad utan mina mediciner..."
Haha, så blir det kanske lättare förstå vad jag menade ;)
Jo, man måste ju kämpa sig igenom det, för det väntar ju något fantastiskt där borta på andra sidan så att säga. Men när det är som värst kan jag inte låta bli att längta efter förlossningen så jag får "smälla i mig" mina mediciner (missförstå mig rätt, jag har inga direkta "knark-mediciner" ;) )
Njae, jag är egentligen inte rädd för kejsarsnitt, jag har genomgått en del operationer och det skrämmer mig inte särskilt mycket. Däremot så har jag gjort fem ingrepp i magen redan, senast i januari då jag hade akut tarmvred, och är väl mer fundersam över eventuella bråck i magen, samt att jag har väldigt dåligt läkkött (hänger antagligen ihop med värksjukdomen).
Men jag tänker att jag inte vill ha planerar kejsarsnitt (om inte läkaren säger annat) men anser läkaren under förlossningsskedet att det är KSsom gäller så, ja, vad kan man göra? Haha..
Jag träffar läkaren på fredag och går igenom allting lite lätt (de har ju inte så långa tider tyvärr), och ska prata med min smärtläkare idag, får se då vad de säger.
Tack för svar och pepp! <3
Oj vilken bakgrund. Det är ju häftigt att du ändå blev gravid då och att du kämpar på.
Vill bara säga att var inte rädd för kejsarsnitt. För mig slutade det med akut KS förra gången, jag sa nej flesta gpngen läkaren tog upp det under den långdragna förlossningen men tillslut sa de att nu blir det KS och det ångrar jag inte. Så med detta barn blir det planerat snitt, jag tål inte Epidural och kan ärligt inte tänka mig att gå igenom en förlossning utan det. Men det där är ju individuellt. En kompis till mig som födde veckan innan mig var helt lyriskt över hur fantastiskt det var o hon födde utan smärtlindring helt o hållet.
Hej tjejer!
Imorgon går jag in i v.12 (11+0) och symtomen ändras lite märker jag, och framförallt börjar hormonerna sätta sig på känslorna nu, haha! ^^
Jag har börjat få molande växtvärk nu magen samt i ryggen, är fortfarande fruktansvärt trött, klarar inte längre av att steka mat (oset får mig att bli rejält illamående) och jag har en konstant craving efter glass och jordnötsringar, haha!
Något som är mindre roligt är att jag från början har en ganska svår smärtproblematik, och nu 1,5 månad utan dem börjar det bli en ren mardröm varje dag med det onda.
Någonstans får jag det ändå att fungera, jag vet ju att det ändå är för en relativt kort period i livet jag behöver vara utan dem, och det är ju för min lilla guldklimps skull, och då är det mer värt det på ett sätt, men det plågar mig hela dagarna nu.
Jag börjar redan nu inse att det enda som kommer gå är att bli sjukskriven, vilket är det absolut sista jag egentligen vill! För att inte göra historien allt för lång så är det så att jag kämpat mig igenom att få lära mig gå, stå och sitta igen (inlagd på neurorehab för snart 3 år sedan), till att få inse att jag behövde byta jobb, genomgick en GBP då jag inte får träna men bara gick upp mer och mer i vikt, har gått ner över 50kg, arbetar nu äntligen heltid... Och att behöva se sig slagen är svårt.
Även fast jag vet att det inte är hela världen, att jag behöver sjukskrivning för min och bebis skull, och att jag kommer att kunna arbeta igen, så känns det ändå lite surt att jag redan nu ska behöva inse att det snart är dags. Kommer klättra på väggarna! Haha!
Sen är jag lite fundersam över hur förlossningen ska gå. Jag kommer inte att kunna få epidural pga smärtproblematiken, och frågan är om jag ens klarar en vanlig förlossning egentligen. Jag vill ju helst slippa kejsarsnitt..
Men, det konstiga är att jag inte är nervös eller orolig, känner mig lugn och litar på att det kommer att gå hur bra som helst! Det är bara arr tankarna såklart finns där..
Jag börjar förstå smärtläkaren som för 4 år sedan sa till mig att jag nog får omvärdera drömmen om att skaffa barn.. Och läkaren som för några veckor sedan var lite orolig och mer eller mindre avrådde mig från att fortsätta graviditeten..
Men jag vill inte ha det ogjort för något i världen! Och ännu mindre avsluta det lilla mirakel som nu ligger därinne och gottar sig för fullt! <3
Graviditeten var så oplanerad den bara kan bli (hade tid för insättning av ny p-stav 3 dagar efter jag gjorde testet), men nu när ödet ville det här så kan jag bara inte avsluta det. Min högsta dröm!
Förlåt, behövde bara få ur mig detta! Och säkert låter jag väl jättedeprimerad - så är inte fallet! Haha! Jag är överlycklig, lugn och harmonisk. Behövde som sagt bara få ur mig tankar, funderingar och känslor som bubblat över nu.
BF 31 dec här! 
Hej! 
Jag och min fästman väntar vårat första barn i december! Med BF på självaste nyårsafton. Jag är i vecka 8 (7+1). Vilken vecka är du i?
Jag har bf 30 dec ????
Är säkert jättebra för hälsan generellt och dra ned på kolhydraterna. Jag äter mycket grönsaker pga att jag är himla sugen på det. Försöker köpa Eco produkter så det inte ska vara så mycket gifter med. Annars äter jag varierat. Känns bra! Skönt och kunna somna hos tandläkaren ha ha!