BF December 2016

Det finns en till och sen har jag skrivit om det förut så du kan ha sett det innan.
Alltså att ta tåget till Köpenhamn ifrån Göteborg är inte så avancerat utan det gick snabbt och smidigt. De är supergulliga på kliniken och jag kände mig välkommen och hemma där.
Jag känner att detta är rätt för mig, iaf mer rätt än att lura någon på krogen eller vara kvar i ett dåligt förhållande för att producera barn. Nej, kärleken får komma sen när den vill. Nu är det jag och Grynet som kämpar för att det ska hålla hela vägen!

Hej jag är ensamstående och väntar mitt första barn i dec -16 någon mer?

Aha från Stockholm hade resan varit lite länge :).
Det måste kännas extra nervöst för er som inseminerat pga extra planering, kostnader mm. Menar att andra par kör på igen om ngt händer medan ni har det lite omständigare.
Iaf om det tar lång tid att bli gravid då blir det många vändor till Danmark. För mig tog det över två år att bli gravid med första barnet det hade blivit dyrt lixom ;).
Fast ang nervositet är jag oxå nervös å då är det ändå tredje barnet, trodde jag skulle vara van vid det här laget :).

BF 31 dec här! 

Hej!  Jag och min fästman väntar vårat första barn i december! Med BF på självaste nyårsafton.  Jag är i vecka 8 (7+1). Vilken vecka är du i? 

Hej tjejer!

Imorgon går jag in i v.12 (11+0) och symtomen ändras lite märker jag, och framförallt börjar hormonerna sätta sig på känslorna nu, haha! ^^

Jag har börjat få molande växtvärk nu magen samt i ryggen, är fortfarande fruktansvärt trött, klarar inte längre av att steka mat (oset får mig att bli rejält illamående) och jag har en konstant craving efter glass och jordnötsringar, haha!

Något som är mindre roligt är att jag från början har en ganska svår smärtproblematik, och nu 1,5 månad utan dem börjar det bli en ren mardröm varje dag med det onda.

Någonstans får jag det ändå att fungera, jag vet ju att det ändå är för en relativt kort period i livet jag behöver vara utan dem, och det är ju för min lilla guldklimps skull, och då är det mer värt det på ett sätt, men det plågar mig hela dagarna nu.

Jag börjar redan nu inse att det enda som kommer gå är att bli sjukskriven, vilket är det absolut sista jag egentligen vill! För att inte göra historien allt för lång så är det så att jag kämpat mig igenom att få lära mig gå, stå och sitta igen (inlagd på neurorehab för snart 3 år sedan), till att få inse att jag behövde byta jobb, genomgick en GBP då jag inte får träna men bara gick upp mer och mer i vikt, har gått ner över 50kg, arbetar nu äntligen heltid... Och att behöva se sig slagen är svårt.

Även fast jag vet att det inte är hela världen, att jag behöver sjukskrivning för min och bebis skull, och att jag kommer att kunna arbeta igen, så känns det ändå lite surt att jag redan nu ska behöva inse att det snart är dags. Kommer klättra på väggarna! Haha!

Sen är jag lite fundersam över hur förlossningen ska gå. Jag kommer inte att kunna få epidural pga smärtproblematiken, och frågan är om jag ens klarar en vanlig förlossning egentligen. Jag vill ju helst slippa kejsarsnitt..

Men, det konstiga är att jag inte är nervös eller orolig, känner mig lugn och litar på att det kommer att gå hur bra som helst! Det är bara arr tankarna såklart finns där..

Jag börjar förstå smärtläkaren som för 4 år sedan sa till mig att jag nog får omvärdera drömmen om att skaffa barn.. Och läkaren som för några veckor sedan var lite orolig och mer eller mindre avrådde mig från att fortsätta graviditeten..

Men jag vill inte ha det ogjort för något i världen! Och ännu mindre avsluta det lilla mirakel som nu ligger därinne och gottar sig för fullt! <3

Graviditeten var så oplanerad den bara kan bli (hade tid för insättning av ny p-stav 3 dagar efter jag gjorde testet), men nu när ödet ville det här så kan jag bara inte avsluta det. Min högsta dröm!

Förlåt, behövde bara få ur mig detta! Och säkert låter jag väl jättedeprimerad - så är inte fallet! Haha! Jag är överlycklig, lugn och harmonisk. Behövde som sagt bara få ur mig tankar, funderingar och känslor som bubblat över nu.

Vad har ni för symtom som är i v 8? Jag är 7+3, jag har mycket spända och ont i brösten svullen mage

Heja dig! Så himla starkt och bra jobbat! Jag hade gjort precis samma resa som dig om jag var ensamstående och längtade efter barn! Det kommer att gå galant för dig och din lilla krabat! Och lillen kommer växa upp och veta att han/hon var extremt efterlängtad av sin mamma <3

Idag känner jag mig verkligen som världens tråkigaste mamma! Men jag blir så illamående när jag rör mig för mycket. Så sonen på 2,5 och jag sitter i soffan, han tittar på Nicke Nyfiken på datorn och jag kollar tv. Säg att det får vara så här vissa dagar! Behöver lite pepp och få höra att det är ok haha;)

Jag är då lika tråkig. Jag blir utmattad fort och illamåendet är inte att leka med. Snart kanske vi slipper illamående och blir normala igen ;)