Hej alla blivande december mammor :)
Fick ett plus på stickan idag och har BF 1 December. Tänkte starta den här tråden så att vi kan följas åt, få råd och peppa varandra.
Så är det någon mer än jag som nyss fått ett plus på stickan? :)
Hej, har följt gruppen sen i början och vågar nu hoppa med på riktigt. Är 24 år och väntar mitt första barn med bf 18 december, är i skrivande stund i vecka 9+3.
Jag har inte haft så mycket symtom, molvärk och lite illamående bara. Dock så börjar jag oroa mig för graviditetsdepression. Dom värsta dagarna gråter jag från och till hela tiden, jag kan inte känna lycka för graviditeten, vill inte prata om det med min sambo, eller gud förbjud någon annan nära. Jag har alltid velat ha barn och det här var planerat så jag förstår inte varför jag inte kan känna lycka över detta.
Är det någon annan här inne som kan relatera?
Det är nog hormonerna man kan gråta för vadsomhelst som gravid :).
Jag har oroat mig mkt under de två förgående graviditeterna mest ang pengar då sambon var arbetslös. Mycket tankar om hur det skulle gå, skulle vi klara detta hur skulle livet förändras. Jag har oxå alltid drömt om barn men när jag väl blev gravid så var det som att åka berg och dalbana av känslor. Väldigt läskigt skrämmande men även underbart! Det är såå härligt sedan när man får känna bebisen sparka osv. Och livet brukar ordna upp sig man hittar oftast lösningar på saker om man är orolig över sådant. Barnet blir automatiskt viktigast moderskänslorna (hormonerna mm) tar över.
Lite trött snurrigt inlägg kanske får skylla på att jag är gravid ;).
Åh det låter jobbigt. Men tror det är vanligt att känna oro. Jag kan ibland tänka "herregud vad har jag gett mig in på" men så kände jag även ibland förra graviditeten men ju längre tiden gick desto mindre blev rädslorna. Jag tror att när du du gått lite längre och sen när du känner bebisen sparka o röra sig kommer all oro och tvivel försvinna och ersättas med kärlek o längtan efter att få hålla din bebis.
I min förra graviditet var jag väldigt fylld med hormoner, och grinade mycket, speciellt i början, men även hela graviditeten. Vad jag än såg på tv så grinade jag, oavsett om det var något lyckligt eller sorgligt. Hade också väldigt svårt att relatera till att jag faktiskt bar ett barn. Tror inte jag landade i det förrän några veckor efter förlossningen. Hade lite svårt att säga att jag var glad åt graviditeten, som var väldigt efterlängtad, eftersom det var så overkligt för mig. Men är du orolig för en depression tycker jag du ska ta upp det med din bm!
Var det någon här som har ett lite äldre barn sen innan?
Min tjej fyllde 6 år i mars, så det kommer ju nästan skilja 7 år på dem.
Sambons dotter är 15, så där blir glappet enormt!
Hade jag vart tillsammans med hennes pappa så hade vi nog skaffat syskon tidigare, men nu blev det inte så.
Nu kommer hon ju inte ha samma "nytta" eller vad man ska säga, av ett syskon, men jag hoppas de kommer nära varandra ändå..
Hon pratar heeela tiden om att hon vill ha syskon och hur hon kommer vara som storasyster, så jag vet ju helt säkert att hon kommer bli glad när vi berättar!
Ingen fler som har stark urindoft?
Det är också viktigt att komma ihåg att det inte alls är ovanligt att föräldrar inte älskar sina barn vare sig i magen eller direkt när de är födda. För vissa så kan det behöva växa fram. Det kan också skilja sig från en graviditet till en annan för samma person. Det är högst individuellt och inget är fel. Problemet är väl bara att det inte pratas om det särskilt mycket och att en dessutom är alldeles för fylld av hormoner under en graviditet för att kunna tänka helt logiskt.