Anonym (hemsktt) skrev 2016-06-14 16:44:17 följande:
Det där var nog en av de första gångerna jag verkligen tog till mig av en text för att jag känner igen mig i mycket som att må bättre eller passa in på bortbjudningar. Dock är det nog så för många, alltså rätt vanliga anledningar att man dricker alkohol. Är också helt säker på att man får mer energi och mår bättre efter en längre tid utan alkohol. Jag har inte samma behov av att dricka längre utan är mer att jag måste tvinga mig själv för alla andra ska ut fast jag helst vill vara hemma. Men när jag väl dricker så blir jag dum i huvudet och det blir ofta bråk, något självdestruktivt eller som för några dagar sedan då jag prövade någons cigg som jag visste inte var en vanlig cigarett och som jag visste jag inte skulle ta för mycket av men jag får något trotstänk och sen minns jag bara delar av kvällen som att jag blev livrädd för alla och fick åka polisbil i utlandet, men fick inga konsekvenser men bara att såna saker händer. Men sluta med alkohol har jag redan bestämt mig för att göra med nöje och insett att det tar mer än ger, därför vill jag inte att folk ska tro annat heller utan lita på mig.
Det kan tänkas vara relativt vanliga orsaker till att man dricker alkohol. Ffa att försöka självmedicinera bort dåligt mående (fungerar i bästa fall bara i stunden). Mamma är bipolär (jag också) och ja, hennes psykiatriker har i vart fall berättat att det inte är ovanligt att försöka självmedicinera under en lång period i sitt liv, innan personen i fråga söker professionell vård och blir hjälpt med sitt psykiska mående (lösa problemen ist för att bara dölja symptom). Har man varit sjuk länge så är det givetvis en lång process man har framför sig, och saker och ting blir inte bra som genom ett trollslag. Men det blir bättre och tiden går fruktansvärt fort. Viljan till att ha det bättre och att må bättre måsta man hitta själv.
Har du funderat på varför du tvingar ut dig själv? Ffa varför du tvingar dig själv till att dricka fastän du inte riktigt själv vill. Varför du gör val du vet inte är bra för dig? Du kanske inte har ett självklart svar på det, men, försök hitta orsakerna. Ibland är det ju så med att man har trott sig veta varför man gör vissa saker, men tar man sig en eller två till rejäla funderare klarnar saker och ting ytterligare. Just när det kommer till att ställa frågor och finna svar så är det dessutom så att en del svar kommer man inte komma fram till utan hjälp. Tex, man söker vård, blir grundligt utreds, får en diagnos och man sätter sig in i vad diagnosen innebär - då brukar en hel del poletter trilla ner för en.
Det är bra att du börjat inse att alkohol inte är något du kan hantera. Vilket inte är något att skämmas för. Det är starkt att komma till en sådan insikt. Skitlätt för dig att sluta kommer det inte vara, så var förberedd på det. Och om du misslyckas? Ge inte upp! Lär dig något utav misslyckandet i så fall och ta den kunskapen med dig in i nästa försök.
Ang att du vill att dom ska lita på dig. Jag förstår den känslan du har, men försök tänka annorlunda och utifrån hur dom ser det. Dom vill enbart hjälpa dig och det kan dom inte göra om dom väljer att tro på ditt ord hur som helst nu i början. Jag har själv haft mycket kontakt med vården och jag kan utan bekymmer erkänna att jag blivit smått tokig till och från. Särskilt på alla upprepade frågor, alla självskattnings tester man har fått fylla i om och om igen. Vaaaaarenda gång jag träffade psykologen under det år jag blev utredd fick jag fylla i ang alkohol och droger (även om jag varken dricker eller tar droger), hur jag uppskattat att jag mått den senaste veckan. Lämna blodprover nu och då. Allt det där kändes väldigt frustrerande och jag tyckte det tog sådan onödig tid. Men det är ändå viktigt för dom att ha koll, och följa en så noggrant det bara går. Efter ett halvår utav det där, neuro tester och samtal blev deras bild utav mig och mitt liv betydligt klarare - vilket gjorde att dom kunde ställa en säker diagnos och välja behandling anpassad till vad dom trodde skulle ha goda möjligheter att fungera för mig. Efter diagnos och påbörjad behandling kommer uppföljningen, så dom där papperna att fylla i försvann inte hehe. Inte heller samtalen med psykologen. Tids nog är man mogen till att stå helt på egna ben.
Det jag tänker avsluta detta långa inlägget med är vikten utav personkemi med den som är din läkare/psykolog/psykiatriker mm. Känns det inte alls bra med en person be om att få byta. Nu menar jag inte att du ska byta bara för att läkaren inte håller med dig (eller något sådant banalt). Utan byt om du upplever att personen inte verkar ett dugg intresserad utav att hjälpa - eller om du känner dig obekväm med personen. Det är ju liksom skillnad på att vara i en obekväm situation, och på att genuint vara obekväm med en person. Jag hoppas du förstår vad jag menar.
Kram
