Hej! Här kan vi väl samlas, vi med BF i juni 2017? Jag plussade idag, det är flera dagar innan BIM så än så länge kanske vi inte är så många här, men fyll gärna på allt eftersom! :)
För mig blir BF runt 4/6 tror jag, det är mitt andra barn och jag är 26 år. Berätta gärna om er också! :)
Alltså, det slog mig precis att jag har en tuff uppgift framför mig. Vi har berättat för föräldrarna samt våra syskon nu (är i vecka 9) ååh dom blev så glada. Men...
...Det jobbiga är att berätta för min allra närmsta vän. Hon har nämligen försökt få barn med sin sambo i snart två år utan att lyckats mer än en graviditet som slutade i utomkveds. HUR ska jag lägga fram det för henne att jag är gravid? Har ni några förslag? Jag vet att hon kommer bli glad för min skull, men innerst inne kommer hon rasera. Hjälp!
Alltså, det slog mig precis att jag har en tuff uppgift framför mig. Vi har berättat för föräldrarna samt våra syskon nu (är i vecka 9) ååh dom blev så glada. Men...
...Det jobbiga är att berätta för min allra närmsta vän. Hon har nämligen försökt få barn med sin sambo i snart två år utan att lyckats mer än en graviditet som slutade i utomkveds. HUR ska jag lägga fram det för henne att jag är gravid? Har ni några förslag? Jag vet att hon kommer bli glad för min skull, men innerst inne kommer hon rasera. Hjälp!
Åh vad jobbigt.. jag var i samma sits som din vän är för ca 3-4 år sen. Jag och min dåvarande jobbade på bebis men det gick inte. Mina vänner visste om det såklart, och när mina vänner blev med barn blev jag så otroligt glad! Självklart kändes det lite "orättvist", men samtidigt så är det livet, man kan inte göra något åt det. Jag skulle aldrig ta ifrån dom deras lycka, aldrig i livet. Jag glädjes med dom, och nu gläds dom med mig! :)
Tack för dina ord! Precis vad jag behövde. Vi pratade för ett tag sen om just detta, hur vi skulle reagera om den andra blev med barn. Men det är en helt annan sak nu när det samtalet blivit verklighet. Huva! Det svåra är att säga det på rätt sätt.
Vilket engagemang jag fick i min fråga gällande hur tidigt man ska berätta och för vilka :) Tack! Jag och mannen har diskuterat igen och han är med på att jag berättar det för tjejkompisarna. Vi kom fram till att vi tänker fundamentalt olika när det gäller att berätta för vänner. Jag skulle berätta för min kompisar om jag fick missfall medan han inte skulle göra det. Jag tror det är annorlunda när det handlar om ens egna kropp.
När det gäller familjen så vill jag väldigt gärna berätta för min mamma och syster men samtidigt kan jag förstå min mans argument att han vill att båda familjerna ska få reda på det samtidigt. Det är ju lika mycket hans bebis. Vi kommer nog berätta tidigare än vecka 12 för jag känner redan nu i vecka 5+4 att det blir svårt att undvika sammanhang med alkohol och mat som man inte ska äta. Vi är en riktig matfamilj där det ofta serveras rött kött, ostar och chark. Vi får se när det blir naturligt att berätta. Jag orkar inte dra vita lögner så länge till.
Alltså, det slog mig precis att jag har en tuff uppgift framför mig. Vi har berättat för föräldrarna samt våra syskon nu (är i vecka 9) ååh dom blev så glada. Men...
...Det jobbiga är att berätta för min allra närmsta vän. Hon har nämligen försökt få barn med sin sambo i snart två år utan att lyckats mer än en graviditet som slutade i utomkveds. HUR ska jag lägga fram det för henne att jag är gravid? Har ni några förslag? Jag vet att hon kommer bli glad för min skull, men innerst inne kommer hon rasera. Hjälp!
Hoppar ur tråden då det tyvärr var ett tidigt missfall jag fått.
Jag börjar känna mig riktigt nere nu.. är oerhört glad för det lilla pyret i magen, men jag mår sååååå dåligt. Gick hem från jobbet förra veckan för jag pallade inte mer. Legat som ett kolli hela dagarna för att orka hämta hem barnen och ta hand om dem på kvällen.
Imorgon är det dags för jobb igen och vet inte hur jag ska palla.. illamående och trött konstant! Man känner sig som världens gnälligaste och som att man aldrig kommer få må bra igen.
Hoppar ur tråden då det tyvärr var ett tidigt missfall jag fått.
Jag är nu i vecka 8 (7+0) och jag har ett ganska jobbigt problem. Enda sen vecka 6 så har jag haft ett konstant illamående. Men sen ett par dagar tillbaka så har detta illamåendet bytts ut mot en konstant "äckel-känsla" i kroppen. Jag äcklas av allting. Det är väldigt påfrestande att känna den här äckelkänslan i kroppen hela tiden. Det är nästan som spyan sitter mig i halsen. Men jag har aldrig spytt än. Är det någon som känner igen sig i detta? :(