Min far har asperger

Hej TS!

Jag har läst det mesta av tråden och tycker att det verkar som att ni 5 inte kommer längre som familj just nu. Du gör ditt yttersta, liksom din man. Ändå fungerar det inte alls. Din son misshandlar dig och förstör för hela familjen. Prata med soc och skolkurator. Säg att du tar din hand ifrån din son och vill att han placeras på HVB hem med skola. Ge dig inte! Det är dyrt för kommunen men det kan ju bli ännu dyrare och sämre om han bor kvar hemma. Förmodligen mår inte din son heller bra, och en paus från varandra på ett år eller två KAN ju faktiskt leda till att saker blir bättre Ni får andas och ägna er åt era andra barn. Sonen är omgiven av utbildad personal dygnet runt. Ni kan träffas ibland på helgerna.
Om inte för din egen skull- så gör detta för dina andra barn. 
kram S

Hej

Jag har läst i tråden men inte svarat förrän nu och jag känner så med dig och er situation i familjen. Jag har en son med liknande problematik, men inte alls i den kalibern som du beskriver. Jag jobbar också med barn med nfp-diagnoser i varierande svårighetsgrad, men inte på habiliteringen utan i en kringfunktion.

Jag förstår verkligen din fruktansvärda trötthet och maktlöshet, och att ni känner att ni gjort precis allt och ändå fungerar det inte. Det låter också som att din son är ovanligt rigid tom för asperger, träffar i jobbet en hel del barn men det du beskriver är något i särklass. Och de verktyg som BUP och habilitering föreslår räcker ju uppenbarligen inte.

Det är INTE meningen att alla ska anpassa sig blå i omgivningen så att det bara är en enda person i familjen som är nöjd. Det verkar också som att din son har symtom som förvärras, han får nya fixeringar och beteenden som han fastnar i  - tänker på det du skrivit om hål i duschen, lukter etc. Att han inte alls kan sätta sig in i en annan människas situation eller lidande är också lite anmärkningsvärt tycker jag, många människor har svårt med det men kan ändå på nåt sätt och i synnerhet när någon kommit till riktig skada.

Kan det vara så ni i familjen kanske tröttat ut er på varandra så att det inte längre räcker för sonen det ni kan erbjuda som hemmiljö? Jag vill inte lägga skuld på er, jag förstår att ni gjort mer än någon kan begära, men att det ändå inte räcker? Och att sonen på nåt sätt snappar upp detta och fastnar ännu mer i sin rigiditet?

Du skriver att du är hans assistent efter jobbet -  är du anställd som hans assistent eller är det ett uttryck för hur det känns för dig? Oavsett så borde du inte behöva vara det. Det är avgörande för föräldrar att kunna få behålla så mycket som möjligt av sin egen identitet och egna liv för att orka vara förälder till ett barn med funktionshinder. De flesta föräldrar vill ju jobba, träna lite, ha någon hobby och umgås med släkt och vänner. Det är extra viktigt för den som har en krävande familjemedlem. Att ni inte fått vårdbidrag låter helt vansinnigt, ni borde inte bara ha det, utan ännu mer, assistans, kontaktpersoner, allt möjligt stöd för att familjen ska orka. 

Har ni funderat på att han skulle kunna bo någon annanstans än hemma? Boende, internatskola eller liknande. Jag menar inte korttids utan heltidsboende och att han kommer till er och hälsar på eller att ni träffas på boendet med viss regelbundenhet.

Jag har några exempel på barn jag jobbat med som flyttat till boenden och där både barnet med funktionshinder och familjerna fått vila från varandra, till godo för alla. Nu vet jag inte var ni bor men det finns ett boende, Solberga by i Järna utanför Sthlm som jag har goda erfarenheter från. Lunaskolan, också i Sthlm, har boende för barn som går på nån av deras skolor. Finns säkert fler, kolla upp omkring där ni bor.

En till fråga bara - du har dragit paralleller till din far och likheterna mellan honom och din son. Vet du hur din far var som barn? Var han i samma kaliber eller har din son värre symtom än din far? Känner du till hur din far hade det under sin uppväxt och om det finns fler i släkten som visar samma svårigheter?

Här finns en hel sida med förslag på boenden i olika delar av landet.

www.asperger-boenden.se/index.htm

Jag har växt upp med en bror som jag upplevde som den mest själviska människa jag träffat och kunde föreställa mig. När han var vuxen blev han dömd till rättpsyk och det var första gången han fick en ordentlig utredning. Han blev diagnosticerad med en " narcissistisk personlighets störning med aspergerdrag " 
Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig att din son inte visar empati. Jag tvekade länge om jag skulle våga skaffa barn. Jag kan inte tänka mig något svårare än att vara mamma till någon med en grav empatistörning. 

Du måste inse dina begränsningar. Det är inte ditt fel att han skadade den där flickan. Du ska inte skämmas. Du gör så bra du kan och det räcker tyvärr inte. Du kan inte ändra din son. Du kan försöka påverka honom men det är trots allt han som väljer om han vill lyssna eller inte. Barn är inte oskrivna blad som man kan forma hur man vill. 

Bara för att du är självutnämnd expert betyder det inte att du har rätt och andra har fel...
Aspergermänniskor kan vara olika, men ändå lika.
Att ljuga är en sak, att manipulera är en annan sak.
Även du som aspergerperson kan lära dig att man vinner på ett visst beteende'med tiden, speciellt när man är duktig på att imitera andras beteenden.
Jag känner både aspergerpersoner som är usla på att manipulera för att de är för raka, genomskinliga och impulsiva.
Men jag känner även de som tar för givet att andra ska fixa saker, betala och 
få sin vilja igenom och faktiskt lyckas få människor att göra det.
Speciellt en person jag känner är helt otrolig på detta.
Samtidigt kan hon knappt ta hand om sig själv, men hon har lärt sig...
Sedan går hon på snälla människor som viker sig eller inte orkar sätta gränser.

Schablonbilden av asperger, kommer nog att ändras en hel del, ju mer kunskaper
man får. än är den inte tillräckligt god - speciellt inte för de som beter sig denna tjej.

Vilken fruktansvärd familjesituation, men det har ju gått ett tag och jag undrar hur det går för er. Jag känner andra med aspergerbarn som är på liknande sätt, kanske inte lika aggressiva men åt det hållet. Aspergare skyller på alla andra, har alltid rätt och bryr sig bara om dom själva. Olyckligt är vad det är.

Det var ett väldigt svartvitt tänkande, har du asperger?

Tråkigt att alla som startar trådar om asperger och autism får detta hatdrev emot sig. Men om man har haft kontakt med asperger så förstår man. Jag trodde inte att det var så många aspergare på familjeliv, men många med autism saknar jobb eller sysselsättning och har all tid i världen att hänga på nätforum. Tycker det är synd om aspergare, men deras oempatiska handlingar gör det ibland lite svårt att se att det handlar om ett handikapp.

Ditt resonemang är väldigt svartvitt. Att leva med en familjemedlem med någon form av autism kan naturligtvis vara oerhört kämpigt. Men att smutskasta funktionsnedsatta löser ingenting. Det som behövs är kunskap och samhällsresurser för att ge stöd, utbildning och avlastning till de drabbade familjerna. Partners behöver hjälp att kommunicera och stöd att separera om förhållandet är ohållbart. Föräldrar behöver få lära sig hur de kan hjälpa sina barn och avlastning för att inte bördan ska bli för tung.

"Men har man haft kontakt med Asperger så förstår man". På riktigt? Vi är många som har haft kontakt med Asperger utan att träffa vare sig aggressiva eller egoistiska människor, i alla fall inte i någon större utsträckning. Människor med vissa svårigheter ja, men oftast lugna och snälla. De aggressiva / våldsamma / kriminella har oftast andra diagnoser också, plus inte sällan andra problem. Där räcker inte Asperger som förklaring, även om det kan bidra. Har man så stora svårigheter som en del beskriver här, med socialt samspel och empati, märks det på ett tidigt stadium, så varför skulle någon inleda en relation med personen? Så stora problem går inte att dölja. Men man ska i vilket fall som helst aldrig stanna i en destruktiv relation, oavsett varför den är destruktiv. Får man barn med liknande beteende behöver man stöd och eventuellt avlastning från samhället.

En bidragande orsak till att vissa hamnat i ohållbara relationer pga detta, tror jag är könsrollerna. Män som inte tog ansvar i hemmet, inte anpassade sig och malde på om sina favoritämnen utan hänsyn till omgivningen, eller inte accepterade andra åsikter än sina egna, var tidigare ett ganska vanligt fenomen och något som kvinnor förväntades stå ut med, så länge det inte var extremt. Tror de kvinnor som har uppfostrats till att alltid sätta andras behov framför sina egna, är extra utsatta. Men tror också att det håller på att förändras, att yngre kvinnor inte accepterar en sådan partner. De vill ha en man som byter blöjor och visar känslor, som är stabil och empatisk. De förväntar sig helt enkelt mer intellektuellt och känslomässigt utbyte än tidigare generationer, varför män med de drag jag beskrev ovan, oftare förblir ensamma idag. För några decennier sedan hade de lättare att hitta både partner och jobb. (Bredare arbetsnarknad, mindre krav på flexibilitet mm).