Min far har asperger

Ja jag har gjort så också och det var en metod som fungerade något så när. när han var mindre.

Nu är han större och han verkar inte längre vilja bli omhållen. Han vill ha sitt bolltäcke. Och han slår på mig numera. Det är så pass att jag är full av blåmärken och nästan alltid bär långärmat och långbyxor. Jag har till och med en gång fått en fråga i en affär i somras när jag hade en T-shirt på mig om min man misshandlar mig. Det var en ytlig bekant som kom fram och ställde frågan.

Jag önskar att det hade fungerat att lugna honom med kramar och hålla om. Men det gör inte det längre.Numera sitter jag mest tyst med honom i hans rum och försöker vara där under hans utbrott. Men han blir då ofta våldsam mot mig.

Och jag börjar bli rädd för våldet. Och hans kraft. Vad ska jag göra om några år när han är mycket starkare än vad jag är? När jag inte kan värja mig längre? Eller hålla i honom när han slår?

För att inte tala om hur det känns när han bara skriker och man försöker lugna och krama och klappa.

Det här är en helt surrealistisk helg i mitt föräldrahem.

Min man är hemma med sonen. Sonen ville inte följa med. Jag och de andra barnen är och hälsar på mormor och morfar och firar födelsedag. Det äldre barnet har nu spontant sagt att, morfar är ju precis som brorsan.

Andra släktingar som varit här på födelsedagstårta har påpekat att jag ser sjuk ut.

Jag vill inte åka hem i morgon och behöva ta hand om min son igen. Bli utsatt för hans utbrott.

De andra barnen och jag har kunnat gå en promenad med mormors hund och kunnat prata normalt. Och jag inser att vi aldrig gör det annars. Vi bara lyssnar på deras bror på hans tirader som inte intresserar någon. Och han är aldrig intresserad av något vi pratar om.

Någon skrev att en hund kanske vore en bra idé. Det vore det INTE! När mormor låg på sjukhus passade vi hennes hund ett par veckor och sonen visade ingen hänsyn mot det stackars djuret. Jag var rädd hela tiden att hunden skulle komma till skada. Sonen sparkade efter den när den skällde och det var ren tur att jag hann gå emellan. Ändå så hade vi förberett så mycket. Pratat med honom om det. Ritat hundar och diskuterat vad de behövde. Att de behöver allt det människor behöver. Sonen och hans psykolog hade pratat om att vi skulle passa hunden och hur det skulle bli. Alla trodde vi att det skulle bli något positivt. Det var en katastrof för hunden.

Jag hade gärna velat ha hund. Jag är uppväxt med det. Men det går aldrig tillsammans med min son Det hade inte varit rätt mot djuret.

Jag är så trött. På många sätt önskar jag att jag inte vaknar imorgon och behöver köra hem.

Vi har harvat igenom mer än en psykolog. För jag har också trott att det måste vara något mer än asperger. Men det är bara jag som varit inne på den linjen.
 Ingen i psykiatrin som vi varit i kontakt med tror på det.

Tvärtom har jag fått veta att utbrotten som jag trott kan bero på något annat är ganska typiska för asperger.

Ärligt talat vet jag inte längre vad för mer hjälp som jag ska efterfråga?

Sonen träffar psykolog en gång i veckan, resursperson finns i skolan, har en egen liten "studio" på skolan också för att få avskildhet. De flesta ämnen klarar han bra. Betygsmässigt. Jag har ju dock förstått att klasskamraterna börjar bli rädda för utbrotten.

Sonen skulle på ett aspergerläger i somras. Efter 10 timmar ringde ledaren och bad oss hämta honom. Jag grät i bilen dit.  Det är inte klokt men jag hade sett fram emot 72 timmar av lugn och ro. Jag kände mig så desperat. Men sonen hade slagit två avledarna och gjort en del annat. De var ju ändå proffs på lägret, men de klarade inte det ändå.

Jag vet liksom inte längre vad för mer hjälp jag ska fråga efter?

Jag fick nej till vårdnadsbidrag. Men har ändå gått ner till halvtid. Mina föräldrar hjälper oss ekonomiskt. Det känns inte bra. Men jag måste ägna mer tid åt sonen.

Bara att komma iväg på morgnarna var och en till sitt är ett jätteprojekt. Sonen får utbrott för allt. Vi försöker nu ordna så att han får ett eget badrum. För just nu är det hans största panik att han inte kan använda samma badrum som någon annan allt är äckligt.

Jag vet att jag skriver helt osammanhängande. Men jag är så rädd. Och mina andra barn som nu är så trötta på situationen och också säger att de hellre vill stanna hos mormor än åka hem. Jag känner mig som en svikare på alla håll.

Jag klarar inte mer. jag tar mina antidepressiva. jag försöker äta. Jag försöker älska mina barn. Men jag är helt tom. All kraft går åt till alla konflikter kring sonen.

Ja vi har funderat på det också.

vi flyttade från en liten stad till en universitetsstad för att sonen skulle få bättre vård och gå i en skola där man kanske satsade mer på specialpedagogik.

Och de är kunniga på hans skola. De har specialpedagoger där är fler elever med asperger på skolan.

MEN det jag tycker är så konstigt att när jag eller psykologen pratar med sonen verkar han egentligen inte tycka själv att han är konstig eller annorlunda. När han själv talar om att han skiljer sig från de andra eleverna är det alltid i form av att han är bättre. Att de andra är dumma som inte begriper. Och ofta är det så han uttrycker sig om oss i familjen. Han har till och med talat om för psykologen att han är dum och ointelligent.

Det är märkligt. Jag upplever det egentligen inte som att han lider av att vara annorlunda. Det är nog mer som att han ser sig som bättre. Han är väldigt duktig på matte. Och väldigt mycket hänför han hela tiden till matematik. *ofta talar han om att den och den är inte att räkna med för att den inte kan det eller det i matte.

Min man gör också mycket i familjen. Sonen verkar föredra mig. Så det blir ofta jag som får stanna hemma med honom när de andra i familjen åker iväg och gör sitt.

Och det är jag som gått ned i arbetstid. Men min man tjänar mer och vi behöver klara familjen ekonomiskt.

Så visst när sonen sätter igång och tjatar på kvällen att han vill ut och leta efter konstiga bilmärken så blir det jag som får sitta och försöka resonera med honom i timmar om vanför vi inte kan göra det kl 21, kl 22, kl 23 på kvällen. Det är jag som oftast får gå upp och lugna honom när han blir hysterisk av något syskon har stört honom genom att gå på toaletten på kvällen eller natten och han har vaknat och känner sig kränkt och upprörd över att de väsnats.

Det som känns så svårt är att alla diskussioner tar sådana eoner av tid.

Det är inte bara att säga att nej vi kan inte gå ut och titta på bilar. Det är ett par tre timmars bråkig diskussion som ofta urartar där han börjar slänga saker,slå på mig, sura på mig. Förstöra sina syskons saker. En gång när jag nekade honom att vi skulle gå ut och titta på bilar så stampade han sönder en av syskonen helt nyköpta mobil.

Vid den veckan psykologsamtal så ägnades mycket tid åt att diskutera just den incidenten. När vi körde hem sa han, mamma jag sa som psykologen ville att jag förstod att man blir ledsen om jag tar sönder saker bara för att vi skulle prata om annat. När jag då försökte prata, jag försökte länge och på olika sätt, om att men du blir ju arg om någon tar sönder dina saker. Sa han bara att ja men ni tar inte sönder mina saker. Nej men du tar sönder våra  och vi blir ledsna och arga, försökte jag. ja men det gör inte mig något blev svaret. Han sa det bara helt kallt.

Alltså allt känns som cirkelresonemang. Och det är så skrämmande att inte nå fram.

Det låter som en helt galen bedömning av FK! Du måste kolla möjligheten att söka på nytt. Vilket helvete ni har. Jag tror också din son har något mer än AS eller åtminstone har enorma brister i känslomässig empati. Det är säkert en flytande gräns när stora svårigheter bedöms fortfarande tillhöra AS och när de är så stora att de bedöms som en personlighetsstörning. Och då hjälper inte BUP och Hab:s "förberedelsesnack" och "förstå autism" särskilt långt för det räcker inte till i er verklighet.

Mitt tips är att du och sonen (var för sig eller tillsammans) går i vad som kallas "existentiell psykoterapi" - en terapiform som går ut på att lära sig reflektera kring olika antaganden man gör kring världens beskaffenhet (t.ex. antagandet att man kan 'veta' hur något kommer te sig alltid, vilket inte stämmer, och hur man då kan förhålla sig till sina känslor när saker inte blir som man tänkt sig osv).

Läs boken "det existentiella samtalet" av Emmy van Deurzen, hela terapiformen är baserad på den boken.

En fråga också: Är det viktigt att "alla" i familjen gör vissa bestämda saker, eller är det bara att sonen vill ha koll på sånt som rör sig själv (när maten är, vad det blir för mat)? Annars är ett förslag att han får ha sitt schema, medan ni andra i familjen lever som ni vill. (Är själv smått autistisk och åtminstone för mig är det viktigaste det som rör mig själv: att jag kan äta den mat jag tänkt äta för att jag måste förbereda mig mentalt för att ens få matlust, att folk informerar i förväg om planer ändras med ett "vi ska iväg om två timmar" istället för att bara deklarera att "nu ska vi iväg" utan att sagt något om det i förväg).

Gällande det du skrev om barnets "dubbelmoral" med ljud och sånt tror jag handlar mycket om "förbereddhet": Om man själv gör ljudet är man beredd på det, men om andra gör det så kommer det oväntat (tänk som skräckfilm där något läskigt med högt ljud hoppar upp från ingenstans, lite den känslan).

Sedan: Vad händer när något inte blir som barnet tänkt sig? Utåtagerande eller inåtagerande reaktion?