Min far har asperger

Dejtade en kvinna som hade en son som var ungefär som TS beskriver.
Vi hade det underbart den veckan hon var barnfri och rena helvetet veckan med sonen.  Hon hade gått på allt mumbo jumbo om att ungen inte kunde ta ett nej så man fick inte säga nej till honom. Han var helt omöjlig och toppred sin mamma fullständigt. Passade inte maten stod hon och lagade annan till honom. Han tjatade sig till allt. Ville inte gå i skolan och var hemma mycket. Vågade inte åka buss eller tunnelbana. Morsan hans pjåskade bort honom och lät honom slippa allt för att han energikonto inte var som andras. Nähä andra människor blir inte trötta då. Fast ungen orkade minsann när det var något han tyckte var roligt. Han var besatt av uniformer och militärer. Så när vi skulle gå på militärmuseum så kunde han åka både tunnelbana och stå ut med folk. TS hur fan vet du att ungen inte bara manipulerar er?

Misstänker att min pappa har det, jag har själv diagnosen. Han är dock tvärtom för snäll och har svårt för att säga nej. Detta problem tampas jag själv med, fast inte i lika hög grad. Men när min pappa ska göra något han inte har lust med så blir det pust stånk och stön. Han vill mest bara vara hemma och pyssla med sitt, och verkar inte kunna förstå att min mamma kanske vill komma ut ibland och träffa folk och gå på bio m.m.

Dom har dock löst det så att dom är fortfarande gifta, men bor i olika bostäder, så kan dom leva sina egna liv som dom vill men fortfarande träffas ibland. Något liknande förhållande skulle passa mig bäst tror jag med, att man fortfarande kan leva som man själv vill utan att anpassa sig för mycket. Samtidigt som man träffas regelbundet för att göra något gemensamt. Man behöver inte bo ihop bara för att normen säger att man ska göra det.

Låter inte särskilt kul. Tror nog det ligger ganska stora problem bakom att dina föräldrar inte kan bo ihop trots att de är gifta.

Blir oroad över att det verkar finnas så lite insikt hos dem som har asperger att det skapar problem, stora problem i bl a relationer. Det verkar finnas en stark önskan att förminska problemen.

Det är inte att förminska. Det handlar om att acceptera människor som de är, med ett funktionshinder som autism eller andra funktionshinder.

Man får helt enkelt acceptera situationen, vad finns annars för alternativ?

Den som inte vill ha en relation med någon som har Asperger behöver ju inte ha det.

Det handlar att försöka mötas på halva vägen. Jag kräver inte att min framtida partner ska leva enbart efter mina villkor. Precis som hon inte kan förvänta sig att jag ska anpassa mig helt efter henne det handlar om att kompromissa.

Att tro att människor som är gifta ska bo isär och att det är en jättebra och helt normal lösning är att förminska problemen.

De flesta som gifter sig vill nog bo tillsammans. Att börja yra om det det bara är en norm visar på att man inte har så mycket insikt. Allt går inte att relativisera för att normalisera dessa funktionsstörningar.

[quote=77017681][quote-nick]Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 17:30:37 följande:[/quote-nick]

Att tro att människor som är gifta ska bo isär och att det är en jättebra och helt normal lösning är att förminska problemen.

De flesta som gifter sig vill nog bo tillsammans. Att börja yra om det det bara är en norm visar på att man inte har så mycket insikt. Allt går inte att relativisera för att normalisera dessa funktionsstörningar.

[/quote

Man måste acceptera att människor är olika.

Vad menar du att man istället skall göra?

Men man bor ju på olika adresser i början av alla förhållanden, människan är ett flockdjur och tar efter andra personer i sin omgivning. Det kan man tydligt se igenom historien. Att några få är ihop utan att flytta ihop är inte världens undergång.

Jag har inte det minsta Asperger och jag trivs också bäst som särbo.

Och som sagt, vill man inte ha en relation med någon som har de här dragen, så behöver man inte.

Ja alla är olika. Men även om vi är det så finns det ganska mycket som de flesta av oss är överens om.

Att från att konstatera att alla är olika försöka relativisera allting är det egentligen ett ganska långt steg.

Tror fortfarande inte att det är så många som anser att gifta sig och sedan leva som särbos för att det är omöjligt att anpassa sig, eller för som i exemplet den ene parten aldrig vill göra något, inte träffa folk,  utan bara sitta hemma, är ett önskvärt scenario. Tror inte många kvinnor heller upplever det som ett liv som ger gemenskap och själslig stimulans.

Jag är ärlig och säger det. En relativiserande snällism som säger att det är lika bra som något annat är inte sanningsenlig. Den bidrar bara till att försöka sopa problem under mattan och ger en felaktig bild.

Jag har sett många sådana floskler i kontakten med habiliteringen. Det är tröstande i stunden men i längden är det förödande.