Anonym (Dotter och mamma)

Äldre 30 Sep 13:45

293 svar

Min far har asperger

Är på besök hos min a föräldrar och det slår mig att min far har asperger.

Min son har fått diagnosen och jag har allt mer börjat fundera på om min far har den också.

Min pappa börjar åldras och nu efter pensionen är han en fullkomlig hustyrann. Det är synd om min mamma. Och när jag tänker efter så har det alltid varit det, faktiskt.

Allt hemma sker på min fars premisser. Min mor har anpassat sig helt. Jag kommer ihåg hur det var under hela min uppväxt, när pappa kom hem från jobbet ville han vara ifred. Han lekte aldrig med oss barn. Utan gick och lade sig och gick sedan upp igen för att sätta sig och knyta fiskeflugor halva natten.
Glömmer aldrig när mamma en gång skulle ta med oss barn på en Disneymatiné, det var Askungen min favoritsaga, då sade pappa när vi frågade om han inte skulle följa med - Det vet man ju hur den slutar. Han ville inte följa med och följde inte med.

Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad.

En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...

Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.

Finns det någon annan som har vuxit upp med en förälder med asperger? Hur har det påverkat er?

Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far.

seriösanvändare

Äldre 30 Sep 19:15

#31

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 19:02:57 följande:

Jag frågar i denna tråd för att jag vill veta hur andra gjort. Hur andra har gjort i samma situation.

Jag har inte träffat på någon som är gift men bor isär för att ett barn har asperger? Men du har alltså det?

Japp. Eller inte specifikt Asperger, men npf-diagnoser. T ex adhd och atypisk autism.

Mycket svårhanterliga barn. För att "rädda" syskonen samt få lugn och ro, beslutades som separata hushåll.

Det ena paret skilde sig. Npf-barnet plus en del annat, tog knäcken på förhållandet. Men de flyttade även isär för syskonets skull, och de delar på barnen så att att de inte behöver vistas under samma tak för mycket.

Det andra paret är fortfarande ett par, men lever som särbos.

Dock vet jag andra som fortfarande lever tillsammans. Ibland fungerar det bra eller i alla fall hjälpligt. Alla barn med autistiska drag har heller inte lika stora svårigheter som ditt barn. Men risken i ert fall är att både du och syskonen börjar hata sonen tillslut. Och att ni därför får en dålig vuxenrelation till honom, syskonen kanske inte ens (i värsta fall) vill ha med honom att göra. Sådana fall har jag också hört talas om.

Det är NU och de närmaste åren, ni har chansen att vända skutan. Laga det läckande skeppet innan det sjunker.

Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.

Aniiee

Äldre 30 Sep 19:22

#32

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 18:47:52 följande:

Det känns utlämnande att svara på et exakt, men han är ett äldre barn om man kan säga så. Jag är orolig för vad som händer när han blir tonåring och kommer in i puberteten på riktigt.

Så han är nånstans mellan 9 och 12. Ok. Närmre än så behövs ju inte.

Alltså, på sätt och vis så har ju hab och bup och andra sånna instanser rätt - han behöver rutiner. MEN han behöver också lära sig att hantera när det inte blir som han behöver (behöver, inte vill. Vill är en annan sak och ska inte trumfa någon annans vilja).Det är HAN som behöver redskap, inte bara ni som föräldrar, och han behöver också få prata, diskutera och problematisera runt sitt eget beteende, precis som alla andra barn och på samma villkor som andra barn. Han är ju, som du skrev, inte ointelligent.

Just nu är han en typisk "alla har lagt sig platt för min diagnos, jag kan göra som jag vill"-unge. Han FATTAR det. Tro mig. Han vet, och han utnyttjar det också. En del är naturligtvis diagnosen, men en del är inte det. En del är bara vanlig unge med egen vilja. Men istället för att du ska bli en tyrann tillbaka så ger det förmodligen mer att göra som med alla andra ungar: prata, prata, prata. När han är lugn och trygg, förstås, inte när han är mitt uppe i ett gigantiskt utbrott. Hitta lösningar och strategier MED honom, inte ÅT honom. Hjälp honom att lära sig att känna igen sina egna mönster, och att agera på det på ett positivt sätt istället för att det ska bli totalt kaos hela tiden.

Ta med honom i processen. Han har förmodligen långt många fler svar än ni ger honom cred för. När frågade du honom hur han mår efter ett utbrott sist? När satt du med honom och hjälpte honom att reflektera över händelse X i skolan och hur alla (inte bara han) kunde ha gjort annorlunda?

Ni kanske gör det hela tiden, vad vet jag, Bara spontana tankar.

We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.

Anonym (skeptisk)

Äldre 30 Sep 19:25

#33

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 19:02:57 följande:

Jag frågar i denna tråd för att jag vill veta hur andra gjort. Hur andra har gjort i samma situation.

Jag har inte träffat på någon som är gift men bor isär för att ett barn har asperger? Men du har alltså det?

TS, min (fd) kompis sambo flyttade med deras gemensamma dotter. Så hon bor nu ensam med den autistiske sonen, som får härja mer eller mindre fritt eftersom hon aldrig kan säga nej till honom.

Jag vet dock inte om de är ett par längre. Jag kan förstå om pappan tröttnade. Och jag har full respekt för honom som skyddar deras dotter från sonens ständiga utbrott (där var också ett extremt behov av rutiner osv).

Pappan har även sonen ibland. Han har inte övergett pojken. Men han tar största ansvaret för dottern och mamman för sonen.

Anonym (Dora)

Äldre 30 Sep 19:31

#34

Vad får din son för hjälp med att själv lära sig att bemästra sina problem? Jag tänker på sådant som att dra sig undan till en trygg zon när något känns jobbigt - att komma bort ifrån det som stör honom innan det går så långt att han exploderar. Eller att be vänligt när han vill att någon visar honom extra hänsyn. Om han enbart behandlas med curling från alla håll och kanter kan han ju inte växa och mogna. För även om man inte kan behandla bort själva funktionsnedsättningen så kan man ju hitta sätt att fungera någorlunda väl.

Regndamen

Äldre 30 Sep 19:32

#35

Tja, adoptera bort honom då.

Aniiee

Äldre 30 Sep 19:42

#36

Anonym (Dora) skrev 2016-09-30 19:31:21 följande:

Vad får din son för hjälp med att själv lära sig att bemästra sina problem? Jag tänker på sådant som att dra sig undan till en trygg zon när något känns jobbigt - att komma bort ifrån det som stör honom innan det går så långt att han exploderar. Eller att be vänligt när han vill att någon visar honom extra hänsyn. Om han enbart behandlas med curling från alla håll och kanter kan han ju inte växa och mogna. För även om man inte kan behandla bort själva funktionsnedsättningen så kan man ju hitta sätt att fungera någorlunda väl.

Exakt. Jag upplever lite att nuförtiden ska det till quick fixes för föräldrarna, och när det inte funkar så SKA det funka, hell or high water. Att vända på steken och faktiskt hjälpa barnet, fokusera på barnet, att hantera situationer verkar inte finnas på kartan. Nej, det är FÖRÄLRARNA som ska ha (ofta felaktig) hjälp, det är SKOLAN som ska ha (ofta felaktig) hjälp. Barnet, som ofta sitter på gigantiska kunskaper och resurser om hur barnet själv mår och vad barnet själv kan och vilka lösningar barnet ser, glöms bort.

We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 19:46

#37

Anonym (Dora) skrev 2016-09-30 19:31:21 följande:

Vad får din son för hjälp med att själv lära sig att bemästra sina problem? Jag tänker på sådant som att dra sig undan till en trygg zon när något känns jobbigt - att komma bort ifrån det som stör honom innan det går så långt att han exploderar. Eller att be vänligt när han vill att någon visar honom extra hänsyn. Om han enbart behandlas med curling från alla håll och kanter kan han ju inte växa och mogna. För även om man inte kan behandla bort själva funktionsnedsättningen så kan man ju hitta sätt att fungera någorlunda väl.

Han har sitt rum. Men det verkar inte räcka som trygg zon. Genom åren har vi hållt på en massa med bolltäcken till exempel.
Hörlurar.
En märklig tröja med jättelånga ärmar som han tycker om att linda in sig i.
Men be vänligt gör han aldrig. Han exploderar, ofta och snabbt.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 19:49

#38

seriösanvändare skrev 2016-09-30 19:15:48 följande:

Japp. Eller inte specifikt Asperger, men npf-diagnoser. T ex adhd och atypisk autism.

Mycket svårhanterliga barn. För att "rädda" syskonen samt få lugn och ro, beslutades som separata hushåll.

Det ena paret skilde sig. Npf-barnet plus en del annat, tog knäcken på förhållandet. Men de flyttade även isär för syskonets skull, och de delar på barnen så att att de inte behöver vistas under samma tak för mycket.

Det andra paret är fortfarande ett par, men lever som särbos.

Dock vet jag andra som fortfarande lever tillsammans. Ibland fungerar det bra eller i alla fall hjälpligt. Alla barn med autistiska drag har heller inte lika stora svårigheter som ditt barn. Men risken i ert fall är att både du och syskonen börjar hata sonen tillslut. Och att ni därför får en dålig vuxenrelation till honom, syskonen kanske inte ens (i värsta fall) vill ha med honom att göra. Sådana fall har jag också hört talas om.

Det är NU och de närmaste åren, ni har chansen att vända skutan. Laga det läckande skeppet innan det sjunker.

Låter hemskt. Vår familj är så trasig som det är nu. Att ta det här steget också, då känns det som att sonen har slagit sönder allt. Det känns hemskt att tänka tanken på att vi skulle bo isär hela familjen.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 19:51

#39

Aniiee skrev 2016-09-30 19:42:57 följande:

Exakt. Jag upplever lite att nuförtiden ska det till quick fixes för föräldrarna, och när det inte funkar så SKA det funka, hell or high water. Att vända på steken och faktiskt hjälpa barnet, fokusera på barnet, att hantera situationer verkar inte finnas på kartan. Nej, det är FÖRÄLRARNA som ska ha (ofta felaktig) hjälp, det är SKOLAN som ska ha (ofta felaktig) hjälp. Barnet, som ofta sitter på gigantiska kunskaper och resurser om hur barnet själv mår och vad barnet själv kan och vilka lösningar barnet ser, glöms bort.

Vi har haft kontakt med BUP, habilitering, Stödgrupper och psykolog i ganska många år. så jag blir faktiskt ledsen när du skriver att vi söker quick fixes. Eller att vi inte lyssnar på vår son.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 19:54

#40

Anonym (skeptisk) skrev 2016-09-30 19:25:54 följande:

TS, min (fd) kompis sambo flyttade med deras gemensamma dotter. Så hon bor nu ensam med den autistiske sonen, som får härja mer eller mindre fritt eftersom hon aldrig kan säga nej till honom.

Jag vet dock inte om de är ett par längre. Jag kan förstå om pappan tröttnade. Och jag har full respekt för honom som skyddar deras dotter från sonens ständiga utbrott (där var också ett extremt behov av rutiner osv).

Pappan har även sonen ibland. Han har inte övergett pojken. Men han tar största ansvaret för dottern och mamman för sonen.

Okej, då är det inte en helt unik lösning.

Min far har asperger

INNEHÅLL