Min far har asperger

Fast tänk istället på hur ni kan skiftas om att ladda batterierna. Det kan vara guld värt för er alla! Och kanske ända sättet för er att ta er igenom det här.

Jag tycker ni ska fundera på att vara särbos tillfälligt. Det är ju inte säkert att problemen kommer att vara lika svårhanterliga för alltid liksom. Och kanske kan lite tid iväg från varandra vara det som ger er energin att fortsätta kämpa för er familj.

Det blir nog svårt att hitta någon som är villig att ta sig an ett så pass svårt barn, och man är naiv om man tror att allt går att bota med lite kärlek. De flesta har nog försökt. För som sagt, de flesta föräldrar älskar sina barn. Men detta kan också leda till att man blir för släpphänt. Så verkar det vara i detta fall. Dessutom verkar de ha fått rådet av "experter" att bara ge efter och låta killen få som han vill, både hemma och i skolan. Helt galet.

Jag tror att han är som han är för att ingen sätter gränser mot honom. Åtminstone delvis. Det är likadant med min kompis barn. Han är helt odräglig. Vi umgås som sagt inte med familjen längre och de har knappt något umgänge kvar pga honom. Men jag känner andra barn som också har autistiska drag eller andra npf-diagnoser, men som inte alls är lika svåra. De får massor av kärlek, men också gränser och träning. Omgivningen avkrävs inte total anpassning eller att lägga sig platt, utan bara viss anpassning.

Man hittar knappast en partner om man beter sig så där extremt, dvs om han fortsätter göra det. Man blir socialt handikappad för livet. Man fungerar öht inte samhället med det beteendet. Men visst, han kanske lugnar ner sig när han blir äldre. Tillräckligt för att verkar "normal" på ytan, men frågan är hur länge det håller?

Tycker dock att TS farsa låter mer som ett svin än som någon med Asperger, och TS vet ju inte ens om han har någon diagnos, hon bara spekulerar. Jag tycker synd om mamman, men det är också lite hennes fel, som har låtit honom hållas i alla år. Stannat hos honom, anpassat sig, utsatt barnen för det osv.

Det klart att det är tragiskt om sådana här personer hittar partners som bara viker sig och som dessutom stannar. Men som sagt - det är långt dit i TS fall.

skriver anonymt då jag inte vill hänga ut min man o barn,

min man har asperger och mycket troligt hans far,
och vårat barn visar många drag men är för ung för att kunna göra en utredning

visade min man tråden o vi pratade om den, tycker både bup o habiliteringen värkar så konstiga, visst är rutiner bra men MEN det ska inte gå ut över resten av familjen ni är fortfarande föräldrarna det är NI som bestämmer inte ert barn, han behöver fortfarande gränser och regler alla ska inte anpassa sig,
har ni funderat på mediciner? kan vara så att han behöver det och det är inte dåligt då det kan hjälpa honom, det är ingen skam eller nederlag att ta mediciner vet att man kan inte medicinera bort asperger men ångesten och saker runt om kring som kan hjälpa honom

Det är så tungt att få såna här påhopp. Det lägger sten på bördan.

Efter alla dessa år vet jag inte längre vad jag ska göra. Vi har regelbunden kontakt med BUP, sonen träffar psykolog en gång i veckan, jag har provat alla möjliga råd.

Jag är trött och förtvivlad. Det som var hanterbart när han var liten har bara blivit värre och värre med åren.  Jag är rädd för vad som händer om några år. Med en ung vuxen, en straffmyndig.

jag vet inte vad jag ska göra. Jag har älskat min son jag har vänt ut och in på mig själv. På två år har minskat dramatiskt i vikt, mer än 20 kilo och har nu ett BMI som innebär undervikt, jag går på antidepressiv medicin och jag tappar håret.

JAG HAR ANSTRÄNGT MIG!

JAG HAR GJORT ALLT FÖR ATT ALLA MINA BARN SKA KÄNNA SIG ÄLSKADE OCH TRYGGA!

Men du känner ett behov av att kasta skit på mig och säga att jag psykiskt misshandlar mitt barn. HUR misshandlar jag honom psykiskt?

Jag är autistisk och behöver även som vuxen, rutiner och framförhållning för att må bra och för att klara av att leva ett vanligt familjeliv och yrkesarbeta. Jag hade utbrott som barn, ordentliga utbrott som ingen runt omkring förstod sig på. När jag mådde som sämst blev jag oftast illa bemött och blev inte tagen på allvar. Jag skrek och grät och slogs och det avfärdades bara med att jag var hopplös, fastän jag ju var utom mig av rädsla eller andra negativa känslor som jag inte förstod mig på. Mina utbrott blev klart värre när jag kände andras negativa känslor, när all skuld lades på mig. De vuxna gav upp på mig och klarade inte av att visa mig kärlek på ett sätt som jag kunde förstå.  Och då tror jag ändå aldrig att mina föräldrar kände en så stark aversion mot mig som du gör mot din son. Det var ändå outhärdligt jobbigt när alla runt omkring mig var arga, utan att jag förstod varför. Jag kände mig inte älskad av mina föräldrar förrän i vuxen ålder och innan dess hade jag många gånger planer på att ta mitt liv. Det är väldigt ensamt att vara autistisk, ibland alldeles särskilt ensamt just när man umgås med andra. Det är ytterst sällan som jag känner mig förstådd och bekräftad.

Det jag saknade som barn var en vuxen som försökte nå mig, som inte gav upp på mig. Någon som om och om igen på olika sätt hade försökt förklara situationerna för mig. Som verbalt hade förklarat vad som händer och hur jag troligen känner och hur andra troligen känner. Som hade sagt att jag gillar inte när du får dina utbrott, men jag älskar dig. Som inte hade anklagat. Som inte hade förväntat sig att jag magiskt skulle bli någon annan, utan respekterat att jag hade jättesvårt att förstå mina och andras känslor och sociala samspelet och firat varje framsteg jag gjorde när jag lärde mig något nytt som varit svårt. När jag var barn var det inte lika vanligt med diagnoser så mina föräldrar hade inte den hjälpen. De fick inte höra rullstolsliknelsen. Jag fick ändå ganska mycket rutiner och framförhållning hemma och vi hade tydliga gränser för vad som var okej och inte. Jag hade inte mått bättre av att få bestämma och kontrollera allting, det tror jag inte något barn egentligen klarar av. Det jag hade behövt, förutom dessa gränser och mer uttalade rutiner, hade varit just verbala förklaringar och en dialog kring hur andra känner och upplever situationer och vad deras behov är och varför. Att jag hade fått det förklarat för mig om och om igen, på många olika sätt. Och att mina föräldrar upprepat hade förklarat att de, även när de är väldigt arga och besvikna, ändå älskar mig.

Jag tycker så oerhört synd om din son när jag läser vad du skriver om honom och jag tycker att du bör skämmas för allt du anklagar honom för. Du är vuxen! Han är ett svårt handikappat barn! 

Det är väldigt hårda ord mot TS, en människa som befinner sig i en svår situation och skriver här, i känsliga rummet, för att få hjälp. Dessa hårda ord kommer inte att hjälpa varken TS eller sonen, snarare tvärt om. Tänk er för!

OT (på sätt och vis) men vid två tillfällen nu har jag mött samma flicka på bussen, resp hållplatsen, och hon är ungefär 15 år. Båda gångerna har hon helt plötsligt tilltalat mig och sagt typ -"vart ska du"? Och en gång såg hon att jag hade delprotes (tand) då den har klamrar och då frågade hon -"har du tandställning"? Liksom ..........jag är 60 år och känner inte flickan. Jag tänkte Asperger!?

Styrkekramar till dig.

Förstår att det är superjobbigt..

Lyssna till din intuition och gå inte blint på vad hab säger. Man skall göra som Zlatan, lyssna på alla och sen bestämmer man själv!

MEN jag ser en risk att du omedvetet pga din uppväxt och din far lägger ansvar på din sons axlar som inte är hans, jag tycker du bör söka upp en psykolog för att bearbeta din uppväxt. Du måste komma ihåg att din son är ett barn som behöver hjälp och stöd och villkorslös kärlek. Det behöver inte innebära att inte får finnas gränssättning.

Jag hoppas också att du får hjälp och stöd från samhälle och familj för det är urtufft med barn med NPF problematik. Det är viktigt att du får hjälp så att du orkar, orkar praktiskt och orkar älska ditt barn. Ett barn som inte får kärlek kan inte lära sig älska och utveckla empati. Ett barn med Asperger behöver det ännu så mycket mer.

Kan du söka vårdbidrag så att du inte måste arbeta eller åtminstone gå ner i tid?

Ni som skriver så hårda saker. Gör ni det för att ni tror att det är en trolltråd eller tror ni att ts (och barnet) blir hhälpt av det ni skriver? Skuldbeläggande är sällan särskillt konstruktivt.

Ts, får barnet hjälp specifikt med tvångtstankar och aggressionsproblematik?

Vilka verktyg får barnet själv av BUP/hab?

Har Bup sagt att ni ska anpassa varje detalj efter honom eller kan det vara ett missförstånd?

Den hjälp ni får fungerar inte - har ni undersökt annan hjälp - byta terapeut på BUP eller tex privat terapeut specialiserade på dessa svårigheter?