Min far har asperger

men aineedu tillhör ju aspeegerlobbyn så i din värld funkar ju allt så bra!

Till TS: det du skriver om din pappa och din son kunde lika gärna gälla MIN pappa!

Jag har ADHD och Aspergers, men fick diagnoserna först vid 35 år, för 4 år sedan.

När jag ser hur min pappa beter sig, främst mot min mamma, men det kan lika gärna vara vem som helst, så inser jag att han också har Aspergers och förmodligen ADHD.

Sedan är frågan vilken personlighetsstörning han har eller om det bara beror på åldern, strax över 70 år, och hans hjärtinfarkter, flera strokar som påverkat hjärnan och förmodligen gjort honom deprimerad och ångestfull?

För han är även hypokondriker och väntar nu på att ta bort den ena njuren som inte fungerar pga godartade cystor. Men min pappa är alltid övertygad om att han ska dö. Men han söker aldrig vård på vc, utan väntar hellre 2-3 dagar tills det blir helg så han kan ta akuten istället!

Men jag och min syster, som har ADD, är övertygade om att hans beteende är så jävlig (och har varit så hela våra liv, men det har bara blivit värre varje år) att han måste ha en narcisstisk, psykopatisk, anti-social, histronisk el borderline personlighetsstörning.

När han jobbade skulle maten stå på bordet när han kom hem. Trots tunga och svettiga jobb så duschade han aldrig, han har någon slags fobi för att få vatten på huvudet och bada i badkaret var för dyrt. Han kan inte ens dra en tröja över huvudet utan att få panik om det tar för lång tid.

När han ätit går han och lägger sig i sängen direkt och läser tidningen och tittar på tv tills han somnar. Så är han även när vi har besök eller när det är julmiddag osv.

Han tjuvlyssnar på alla samtal och måste få veta exakt på sekunden vem mamma pratar med. Han tjuvlyssnar gärna på vanliga samtal också, utan att delta, utan för att ha något han kan använda när han gnäller på nåt som den personen gjort.

Och oftast hinner man knappt säga hej till mamma i telefonen innan han avbryter samtalet genom att KRÄVA hjälp med något. Får han ingen hjälp i samma sekund som han kräver det (ber aldrig), han kan inte ens vänta 5 min ifall man måste avsluta något man gör själv, blir han totalt vansinnig.

Hela vår barndom var ett helvete, pappas humör styrde allting och när han drack alkohol blev han osams med alla. Han kunde sitta och ringa runt till alla sina vänner och starta bråk.

Min mamma uppfostrade inte 4 barn utan även ett femte, min pappa. Men mamma får skylla sig själv som aldrig ställde några krav på honom utan fortsatte som min farmor hade gjort.

Jag kan skriva en hel uppsats om det här, men jag tror inte hans beteende främst beror på AS, utan på hans personlighetsstörning. För jag är inte alls som min pappa

och jag hoppas att jag aldrig blir det!

Det allra värsta är att han skäms för mig och mina diagnoser! I hans ögon är jag inte värd ett skit och han skulle hellre dö än söka hjälp inom psykiatrin.

Ett djur är inte något man ska träna ett barn med diagnos på. Ett hund är en levande varelse. Vi hade en hund, vår son med asperger var mycket elak mot den. Till slut fick vi lämna hunden till svärföräldrarna för den var rädd för vår pojke och hans utbrott.

Min son är 22 och har diagnosticerad asperger.

Mitt mammaliv var som ditt TS.

Det var ständiga utbrott och bråk. Han kallade mig för allt möjligt  och slog på mig. Hans lillebror fick stå ut med mycket.

Vi hade kuratorskontakt och blev utredda av BUP. Sonen fick psykologhjälp. Vi tränade och förde dagbok.

När han var femton tände han eld på en grannes uthus. Polisen blev inblandad och det blev vår räddning.

Äntligen gjorde sociala myndigheter och skola något.

Han blev egentligen värre mot oss. Men samhället agerade.

När han fyllde arton ville han flytta. Vi hjälpte honom att skaffa en lägenhet i närheten. Vi försökte få honom att acceptera boendestödjare men det har vi inte lyckats med.

Lägenheten ser förfärlig ut. I början städade jag åt honom. Men han idiotförklarar mig så mycket att jag inte orkar mer. Nu går jag helst inte dit om jag kan undvika det. Det är en sanitär olägenhet.

Han intresserar sig bara för datorer och tycker att allt annat som att städa, tvätta, diska, duscha är löjligt och trams.

Någon gång då och då kommer han hem till oss och äter. Han kritiserar då maten och håller långa föreläsningar om vad vi borde laga som är nyttigt. överhuvudtaget håller han långa föreläsningar så fort vi pratas vid.

Han anser sig alltid ha rätt  Är extremt lättkränkt. Korrigerar ständigt andra människor. De få kompisar han har haft har han förlorat kontakten med. Han kan inte alls se att han varit delskyldig i det genom att alltid skriva dem på näsan att de har fel i allt. Han lever till stor del sitt liv på nätet. Skriver mycket på olika forum som han berättar för oss om. Även där är naturligtvis alla andra idioter och han den ende som har rätt.

Han är inte lika våldsam som tidigare. Han medicinerar och det verkar hjälpa åtminstone vad det gäller den utåtagerande aggressiviteten.

Jag förstår dig TS. Det är svårt att erkänna att man kanske inte orkar älska sitt barn. Att man inte kan hjälpa honom. Det har tagit tid men jag har insett att min son faktiskt inte är en människa som jag tycker om. Jag tycker inte om hans personlighet. Han är inte sympatisk. Han har sårat och skadat oss så mycket.

 

 

 

Min son är 22 och har diagnosticerad asperger.

Mitt mammaliv var som ditt TS.

Det var ständiga utbrott och bråk. Han kallade mig för allt möjligt  och slog på mig. Hans lillebror fick stå ut med mycket.

Vi hade kuratorskontakt och blev utredda av BUP. Sonen fick psykologhjälp. Vi tränade och förde dagbok.

När han var femton tände han eld på en grannes uthus. Polisen blev inblandad och det blev vår räddning.

Äntligen gjorde sociala myndigheter och skola något.

Han blev egentligen värre mot oss. Men samhället agerade.

När han fyllde arton ville han flytta. Vi hjälpte honom att skaffa en lägenhet i närheten. Vi försökte få honom att acceptera boendestödjare men det har vi inte lyckats med.

Lägenheten ser förfärlig ut. I början städade jag åt honom. Men han idiotförklarar mig så mycket att jag inte orkar mer. Nu går jag helst inte dit om jag kan undvika det. Det är en sanitär olägenhet.

Han intresserar sig bara för datorer och tycker att allt annat som att städa, tvätta, diska, duscha är löjligt och trams.

Någon gång då och då kommer han hem till oss och äter. Han kritiserar då maten och håller långa föreläsningar om vad vi borde laga som är nyttigt. överhuvudtaget håller han långa föreläsningar så fort vi pratas vid.

Han anser sig alltid ha rätt  Är extremt lättkränkt. Korrigerar ständigt andra människor. De få kompisar han har haft har han förlorat kontakten med. Han kan inte alls se att han varit delskyldig i det genom att alltid skriva dem på näsan att de har fel i allt. Han lever till stor del sitt liv på nätet. Skriver mycket på olika forum som han berättar för oss om. Även där är naturligtvis alla andra idioter och han den ende som har rätt.

Han är inte lika våldsam som tidigare. Han medicinerar och det verkar hjälpa åtminstone vad det gäller den utåtagerande aggressiviteten.

Jag förstår dig TS. Det är svårt att erkänna att man kanske inte orkar älska sitt barn. Att man inte kan hjälpa honom. Det har tagit tid men jag har insett att min son faktiskt inte är en människa som jag tycker om. Jag tycker inte om hans personlighet. Han är inte sympatisk. Han har sårat och skadat oss så mycket.

 

 

 

Ni verkar inte förstå att TS är utsliten och deprimerad. Det blev min fru också.

Då fick jag ta över. Istället för buptanternas flum så använde jag sunt förnuft. Säg nej till sonen. Låt honom skrika stäng in honom på hans rum om han inte uppför sig. Vår pojke behövde disciplin. Slår han på er så håll fast honom och,stäng in,honom på,sitt rum.

Jag har pratat med BUP, men deras respons är bara dessa eviga skapa rutiner och avled.

Flera i stödgruppen är skilda. De flesta verkar lika utmattade som vi. Jag har inte sett någon som lyckats. Det är  bland därför jag undrar här HUR göra andra?

Han vill oftast inte vara på sitt rum Han vill vara där vi andra är.

En gång när vi provade att han fick äta det schemalagda och de andra barnen take away asiatiskt fick han ett utbrott utan dess like för att deras mat såg äcklig ut och doftade äckligt. Han är väldig känslig för dofter. han välte ner det mesta som stod på bordet och bara skrek. Hans pappa tog tag i honom och sa att han fick vara på sitt rum. Sonen demolerade då hela sitt rum, så till den grad att vi fick tapetsera om och köpa ny säng. Det känns så skamfullt. Men det här är inte så enkelt som att säga du får äta på ditt rum.