• Anonym (Dotter och mamma)

    Min far har asperger

    Är på besök hos min a föräldrar och det slår mig att min far har asperger.

    Min son har fått diagnosen och jag har allt mer börjat fundera på om min far har den också.

    Min pappa börjar åldras och nu efter pensionen är han en fullkomlig hustyrann. Det är synd om min mamma. Och när jag tänker efter så har det alltid varit det, faktiskt.

    Allt hemma sker på min fars premisser. Min mor har anpassat sig helt. Jag kommer ihåg hur det var under hela min uppväxt, när pappa kom hem från jobbet ville han vara ifred. Han lekte aldrig med oss barn. Utan gick och lade sig och gick sedan upp igen för att sätta sig och knyta fiskeflugor halva natten.
    Glömmer aldrig när mamma en gång skulle ta med oss barn på en Disneymatiné, det var Askungen min favoritsaga, då sade pappa när vi frågade om han inte skulle följa med  - Det vet man ju hur den slutar. Han ville inte följa med och följde inte med.


    Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad.


    En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...


    Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.


    Finns det någon annan som har vuxit upp med en förälder med asperger? Hur har det påverkat er?


    Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far.


     


     

  • Svar på tråden Min far har asperger
  • Anonym (Dotter och mamma)
    seriösanvändare skrev 2016-09-30 18:09:29 följande:
    Då är det väl bara att börja lära honom att hans rum är hans, där kan han ha det som han vill (inom rimliga gränser), men resten av bostaden kan han inte bestämma över. Ej heller vilka kompisar hans syskon tar hem.

    Träna, sätt gränser, låt honom ha sina meltdowns. Gärna på sitt rum. Även barn med hans svårigheter kan faktiskt lära sig saker, samt lära sig att uppföra sig åtminstone någorlunda. Utan att omgivningen måste tassa på tå hela tiden.

    Låt honom äta på sitt rum med den förutbestämda efterrätten de dagar ni vill ha annan efterrätt. Lär honom koppla rutinerna och anpassningarna till hans egen sfär, det får inte gå ut över andra.

    Vad skulle förresten hända om han själv fick pizza som varit planerat i tre veckor, men resten av familjen åt pannkaka? Tycker han verkligen att han har rätt att lägga sig i vad andra äter? (Att han själv inte vill äta vad som helst är en annan sak).

    Han vill oftast inte vara på sitt rum Han vill vara där vi andra är.


    En gång när vi provade att han fick äta det schemalagda och de andra barnen take away asiatiskt fick han ett utbrott utan dess like för att deras mat såg äcklig ut och doftade äckligt. Han är väldig känslig för dofter. han välte ner det mesta som stod på bordet och bara skrek. Hans pappa tog tag i honom och sa att han fick vara på sitt rum. Sonen demolerade då hela sitt rum, så till den grad att vi fick tapetsera om och köpa ny säng. Det känns så skamfullt. Men det här är inte så enkelt som att säga du får äta på ditt rum.

  • seriösanvändare
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 18:17:32 följande:

    Han vill oftast inte vara på sitt rum Han vill vara där vi andra är.


    En gång när vi provade att han fick äta det schemalagda och de andra barnen take away asiatiskt fick han ett utbrott utan dess like för att deras mat såg äcklig ut och doftade äckligt. Han är väldig känslig för dofter. han välte ner det mesta som stod på bordet och bara skrek. Hans pappa tog tag i honom och sa att han fick vara på sitt rum. Sonen demolerade då hela sitt rum, så till den grad att vi fick tapetsera om och köpa ny säng. Det känns så skamfullt. Men det här är inte så enkelt som att säga du får äta på ditt rum.


    Har ni så stora svårigheter tycker jag att ni ska överväga att flytta isär. Alltså inte skilja er, men bli särbo. Hans syskon behöver lugn och ro, och ni kan turas om att ta hand om sonen t ex varannan vecka. Då får ni också vila ut däremellan.

    Alternativt ett "kalt" rum där han inte kan förstöra så mycket? Det är möjligt att hans utbrott minskar i takt med att han märker att han inte får igenom sin vilja på det sättet.

    Du har fortfarande inte svarat på hur gammal han är.
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Dotter och mamma)
    seriösanvändare skrev 2016-09-30 18:00:09 följande:
    Du behöver stöd, och du behöver sluta lyssna på dem som ger fel råd eller bara skuldbelägger dig. Jag tycker att du ska vara ärlig mot BUP. Varför inte berätta precis det du har skrivit här? Hur du känner och att dina andra barn också har rätt till ett normalt liv, vilket INTE innebär anpassningar eller rutiner in absurdum. För inget barn mår bra av det heller. Rutiner ja. Lugn och ro ja. Men inte att trippa på tå eller att aldrig kunna vara spontan.

    Finns det personer i stödgruppen som har separerat, eller som INTE låter dessa barn agera som små envåldshärskare? Sök dig till dem. Kanske dags att försöka hitta någon annan psykolog eller terapeut? 
    Jag har pratat med BUP, men deras respons är bara dessa eviga skapa rutiner och avled.

    Flera i stödgruppen är skilda. De flesta verkar lika utmattade som vi. Jag har inte sett någon som lyckats. Det är  bland därför jag undrar här HUR göra andra?
  • seriösanvändare
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 18:22:22 följande:
    Jag har pratat med BUP, men deras respons är bara dessa eviga skapa rutiner och avled.

    Flera i stödgruppen är skilda. De flesta verkar lika utmattade som vi. Jag har inte sett någon som lyckats. Det är  bland därför jag undrar här HUR göra andra?
    OK, men prata inte mer med BUP då, om det stjälper snarare än hjälper.

    Andra har det nog också tufft. Det finns inga enkla lösningar. Man väljer inte vilka barn man ska få. Men ni kan åtminstone ge era andra barn ett normalt liv genom att inte tvinga dem att dela bostad med sin lillebror. Ni kan dela upp tiden och orken. Ni kan träna sonen, träna på att sätta gränser. Osv.
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Aniiee

    Jag är också nyfiken på hur gammal sonen är. Svaren blir nämligen därefter.


    We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.
  • Anonym (Dotter och mamma)
    Aniiee skrev 2016-09-30 18:43:08 följande:

    Jag är också nyfiken på hur gammal sonen är. Svaren blir nämligen därefter.


    Det känns utlämnande att svara på et exakt, men han är ett äldre barn om man kan säga så. Jag är orolig för vad som händer när han blir tonåring och kommer in i puberteten på riktigt.
  • Anonym (Dotter och mamma)
    seriösanvändare skrev 2016-09-30 18:21:41 följande:
    Har ni så stora svårigheter tycker jag att ni ska överväga att flytta isär. Alltså inte skilja er, men bli särbo. Hans syskon behöver lugn och ro, och ni kan turas om att ta hand om sonen t ex varannan vecka. Då får ni också vila ut däremellan.

    Alternativt ett "kalt" rum där han inte kan förstöra så mycket? Det är möjligt att hans utbrott minskar i takt med att han märker att han inte får igenom sin vilja på det sättet.

    Du har fortfarande inte svarat på hur gammal han är.
    Jag älskar min man och skulle inte vilja leva isär. Jag skulle inte heller vilja vara utan mina barn varannan vecka.
  • seriösanvändare
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 18:49:12 följande:
    Jag älskar min man och skulle inte vilja leva isär. Jag skulle inte heller vilja vara utan mina barn varannan vecka.
    Nu är det ju inte så att de som väljer att flytta isär pga ett extremt svårhanterligt barn, heller alltid vill flytta isär.

    Ibland får man göra det som krävs för sina andra barns skull. Detta handlar inte bara om vad ni föräldrar vill eller inte vill.

    Men har du någon bättre idé kring hur ni ska lösa situationen - förutom att börja sätta gränser mot sonen och sluta behandla honom som en envåldshärskare - så använd den idén istället.
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Dotter och mamma)
    seriösanvändare skrev 2016-09-30 18:56:37 följande:
    Nu är det ju inte så att de som väljer att flytta isär pga ett extremt svårhanterligt barn, heller alltid vill flytta isär.

    Ibland får man göra det som krävs för sina andra barns skull. Detta handlar inte bara om vad ni föräldrar vill eller inte vill.

    Men har du någon bättre idé kring hur ni ska lösa situationen - förutom att börja sätta gränser mot sonen och sluta behandla honom som en envåldshärskare - så använd den idén istället.

    Jag frågar i denna tråd för att jag vill veta hur andra gjort. Hur andra har gjort i samma situation.


    Jag har inte träffat på någon som är gift men bor isär för att ett barn har asperger? Men du har alltså det?

  • Anonym (ee)

    har också en son med asperger och förstår mycket av det du skriver. Det blir mycket så att han får köra sitt race så vi andra kan göra det vi vill för han vill ändå aldrig göra det vi andra vill. Han är nöjd att greja med sina intressen. Om han väljer att göra nåt med någon av oss andra får han givetvis det men det sker alltid bara om han själ vill. Det går inte att "övertala" honom tex om vi ska åka till mormor eller liknande. Vill han inte så vill han inte. Punkt. Min son är 16. Fick diagnosen för mindre än 2 år sen. 
    Det var jobbigare när han var lite yngre tyckte jag. Nu kan han ju vara ensam hemma så man kan åka iväg på saker utan honom. Frågar alltid om han vill vara med. Det händer han säger ja men det är ovanligt. 

    Min son äter oftast ensam efter att vi alla andra ätit. Det är mycket vanligt hos aspergare att just matsituationen blir så stressande med alla människor som äter (det kan vara bara en människa men det kan bli jobbigt i alla fall). Vi har insett han han mår bättre av att få göra så och resten av familjen slipper den där stressen med att man ska ropa in alla till mat och så ska man då tjata extra på just honom för att han ska vara med .Nej, det är inte värt det. Säger alltid åt honom att det är mat, en stund innan så att han vet. Sen får han själv avgöra om han vill äta med oss eller efter oss. 

    Jag har inte läst riktigt allt men har din son kanske någon mer diagnos? Tänker eftersom han kan vara så utåtagerande som detta med att demolera sitt rum? Så skulle min son aldrig göra, han är väldigt lugn.

    Kan ni få någon form av avlastningsfamilj, typ helgboende för sonen nån helg i månaden så att ni kan få lite andrum? Fråga dem på BUP.

Svar på tråden Min far har asperger