Anonym (Dotter och mamma)

Äldre 30 Sep 13:45

293 svar

Min far har asperger

Är på besök hos min a föräldrar och det slår mig att min far har asperger.

Min son har fått diagnosen och jag har allt mer börjat fundera på om min far har den också.

Min pappa börjar åldras och nu efter pensionen är han en fullkomlig hustyrann. Det är synd om min mamma. Och när jag tänker efter så har det alltid varit det, faktiskt.

Allt hemma sker på min fars premisser. Min mor har anpassat sig helt. Jag kommer ihåg hur det var under hela min uppväxt, när pappa kom hem från jobbet ville han vara ifred. Han lekte aldrig med oss barn. Utan gick och lade sig och gick sedan upp igen för att sätta sig och knyta fiskeflugor halva natten.
Glömmer aldrig när mamma en gång skulle ta med oss barn på en Disneymatiné, det var Askungen min favoritsaga, då sade pappa när vi frågade om han inte skulle följa med - Det vet man ju hur den slutar. Han ville inte följa med och följde inte med.

Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad.

En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...

Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.

Finns det någon annan som har vuxit upp med en förälder med asperger? Hur har det påverkat er?

Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far.

Magdalena03

Äldre 1 Oct 19:00

#101

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-01 18:14:05 följande:

Ja vi har funderat på det också.

vi flyttade från en liten stad till en universitetsstad för att sonen skulle få bättre vård och gå i en skola där man kanske satsade mer på specialpedagogik.

Och de är kunniga på hans skola. De har specialpedagoger där är fler elever med asperger på skolan.

MEN det jag tycker är så konstigt att när jag eller psykologen pratar med sonen verkar han egentligen inte tycka själv att han är konstig eller annorlunda. När han själv talar om att han skiljer sig från de andra eleverna är det alltid i form av att han är bättre. Att de andra är dumma som inte begriper. Och ofta är det så han uttrycker sig om oss i familjen. Han har till och med talat om för psykologen att han är dum och ointelligent.

Det är märkligt. Jag upplever det egentligen inte som att han lider av att vara annorlunda. Det är nog mer som att han ser sig som bättre. Han är väldigt duktig på matte. Och väldigt mycket hänför han hela tiden till matematik. *ofta talar han om att den och den är inte att räkna med för att den inte kan det eller det i matte.

Han kanske är särbegåvad. De särbegåvade barnen släpar oftast efter när det gäller empati och social intelligens. Jag såg ett intressant program från Danmark, där har man specialskolor för särbegåvade barn. Anledningen är att de inte klarar att gå i vanliga skolor då de blir mobbade och utfrusna. Ligger man på en iq på 140 eller mer har man inget utbyte av att umgås med normalbegåvade precis som de normalbegåvade inte har utbyte av en intellektuell diskussion med en som är utvecklingsstörd. I dessa danska specialskolor får barnen avancerad undervisning på deras nivå, kombinerat med utbildning i grundläggande social kompetens, som de flesta särbegåvade barn släpar efter med.

Man bör komma ihåg att empatin inte blir fördigutvecklad tillsammans med de exekutiva funktionerna förrän i tjugofemårsåldern (för killar, tjejer är tidigare utvecklade) så din son kan fortfarande utveckla dessa förmågor.

Jag tror att din son kanske behöver mer tid med sin far, när pojkar kommer upp i elva tolvår åldern blir pappan viktigare och viktigare. På kvällarna jobbar han väl inte och kan umgås med sonen?

Kanske är sonen grymt understimulerad, kanske kan ni testa en schakklubb eller liknande för att stimulera hans begåvning?

Kanske kan det hjälpa er om ni tänker på er son som en person med mycket hög intelligens men som släpar efter vad gäller de emotionella, empatiska och exekutiva förmågorna. Där är han kanske ännu på en femårings nivå. Då blir det plötsligt självklart att han inte klarar att åka på läger tex.

Anonym (Lärare)

Äldre 1 Oct 19:12

#102

Jag är lärare åt barn med Asperger/autism (och alla andra funktionsnedsättningar man kan tänka sig). Jag blir så fruktansvärt beklämd, både av habs beteende och mottagandet du får i denna tråd. Först: hab är kända för att snöa in på saker, vet inte hur många gånger jag varit med på möten och förklarat olika saker, deras lösningar är ändå detsamma. Sen: ni måste ha avlastning! Ni måste få i alla fall en helg och rå om varandra utan sonen. För att ni inte ska gå sönder! Det finns även bra skolor/internat, ska se vad jag hittar så här på lördagskvällen. Först tycker jag tycker jag att ni vänder er till socialen och ber om hjälp.

Att hela tiden anpassa sig är ingen hållbar lösning, att sonen får styra över sig själv men inte över er är mycket bättre, men det är nog inte helt enkelt att nå dit.

Jag känner din frustration och förstår den, ni har en ohållbar situation hemma och du orkar inte mer

Anonym (Lärare)

Äldre 1 Oct 19:17

#103

Dessa har bra rykte landstingetsormland.se/funktionshinder/Dammsdal/

Anonym (Psyk)

Äldre 1 Oct 19:46

#104

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-09-30 18:17:32 följande:

Han vill oftast inte vara på sitt rum Han vill vara där vi andra är.

En gång när vi provade att han fick äta det schemalagda och de andra barnen take away asiatiskt fick han ett utbrott utan dess like för att deras mat såg äcklig ut och doftade äckligt. Han är väldig känslig för dofter. han välte ner det mesta som stod på bordet och bara skrek. Hans pappa tog tag i honom och sa att han fick vara på sitt rum. Sonen demolerade då hela sitt rum, så till den grad att vi fick tapetsera om och köpa ny säng. Det känns så skamfullt. Men det här är inte så enkelt som att säga du får äta på ditt rum.

Wow. Vill bara credda dig som fortsätter att kämpa på. Lyssna inte på skuldbeläggande skitsnack från andra!

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 1 Oct 19:48

#105

Anonym (Lärare) skrev 2016-10-01 19:12:30 följande:

Jag är lärare åt barn med Asperger/autism (och alla andra funktionsnedsättningar man kan tänka sig). Jag blir så fruktansvärt beklämd, både av habs beteende och mottagandet du får i denna tråd. Först: hab är kända för att snöa in på saker, vet inte hur många gånger jag varit med på möten och förklarat olika saker, deras lösningar är ändå detsamma. Sen: ni måste ha avlastning! Ni måste få i alla fall en helg och rå om varandra utan sonen. För att ni inte ska gå sönder! Det finns även bra skolor/internat, ska se vad jag hittar så här på lördagskvällen. Först tycker jag tycker jag att ni vänder er till socialen och ber om hjälp.

Att hela tiden anpassa sig är ingen hållbar lösning, att sonen får styra över sig själv men inte över er är mycket bättre, men det är nog inte helt enkelt att nå dit.

Jag känner din frustration och förstår den, ni har en ohållbar situation hemma och du orkar inte mer

Tack, Ja jag uppfattar också deras lösningar och s k verktyg som otillräckliga. Det känns som att få ett liter mått för att ösa ur vatten ur Titanic.

Visst hade vi behövt avlastning. Eller åtminstone få sova.

På något sätt är det skönt bara att höra att någon mer har en uppfattning om att habiliteringen inte fungerar. Ofta känner jag mig så skuldbelagd när jag träfar dem. Det är käcka tillrop om att planera mer , strukturera mer, rita och berätta, och försöka intressera mig för sonens intresse mer. Det är väldigt lite om hur resten av familjen skal kunna få någon form av livskvalité. Och nu är det så många år som vi har försökt och det fungerar inte.

Och tack för länken om Dammsdal. Intressant.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 1 Oct 19:56

#106

Magdalena03 skrev 2016-10-01 19:00:13 följande:

Han kanske är särbegåvad. De särbegåvade barnen släpar oftast efter när det gäller empati och social intelligens. Jag såg ett intressant program från Danmark, där har man specialskolor för särbegåvade barn. Anledningen är att de inte klarar att gå i vanliga skolor då de blir mobbade och utfrusna. Ligger man på en iq på 140 eller mer har man inget utbyte av att umgås med normalbegåvade precis som de normalbegåvade inte har utbyte av en intellektuell diskussion med en som är utvecklingsstörd. I dessa danska specialskolor får barnen avancerad undervisning på deras nivå, kombinerat med utbildning i grundläggande social kompetens, som de flesta särbegåvade barn släpar efter med.

Man bör komma ihåg att empatin inte blir fördigutvecklad tillsammans med de exekutiva funktionerna förrän i tjugofemårsåldern (för killar, tjejer är tidigare utvecklade) så din son kan fortfarande utveckla dessa förmågor.

Jag tror att din son kanske behöver mer tid med sin far, när pojkar kommer upp i elva tolvår åldern blir pappan viktigare och viktigare. På kvällarna jobbar han väl inte och kan umgås med sonen?

Kanske är sonen grymt understimulerad, kanske kan ni testa en schakklubb eller liknande för att stimulera hans begåvning?

Kanske kan det hjälpa er om ni tänker på er son som en person med mycket hög intelligens men som släpar efter vad gäller de emotionella, empatiska och exekutiva förmågorna. Där är han kanske ännu på en femårings nivå. Då blir det plötsligt självklart att han inte klarar att åka på läger tex.

Nja jag tror inte att det är riktigt så. Han är duktig i matte men inte på ett så exceptionellt sätt.

Min man ägnar honom tid. De gör mycket kring hans intresse med bilar.

Nej jag tror inte att han är understimulerad. Lustigt att du nämner schack Jag har faktiskt själv spelat mycket schack och varit distriktmästare i det. Men sonen är inte över sig intresserad av just schack och spelar inte avsevärt bättre än vad hans syskon gjort. Vi försöker spela mycket sällskapsspel för att träna sonen i turtagning och i att klara att förlora.

Nja, det hjälper inte att tänka på honom som på en femåring för han har andra fysiska resurser att visa under sina utbrott. Och utbrotten är allt mer svår hanterliga.

Nu tar du det här med aspergerlägret lite ur sin kontext. Det skedde på förslag från habiliteringen som hade haft många kontakter med oss, sonen och sonens psykolog. Alla rekommenderade oss detta och menade att det skulle vara bra. Vi åkte dit ett par veckor innan så han fick se miljön och träffa ledarna och även flera barn som skulle vara med.

Magdalen03, jag tror du menar väl med dina svar, men det kan inte hjälpas att jag upplever din ton något pekpinnemässig och som att du inte vill se digniteten i de problem vi brottas med och det känns faktiskt lite provocerande.

Anonym (Dotter och mamma) Trådstartaren

Äldre 1 Oct 19:59

#107

Anonym (Mika) skrev 2016-10-01 18:39:31 följande:

Det låter som en helt galen bedömning av FK! Du måste kolla möjligheten att söka på nytt. Vilket helvete ni har. Jag tror också din son har något mer än AS eller åtminstone har enorma brister i känslomässig empati. Det är säkert en flytande gräns när stora svårigheter bedöms fortfarande tillhöra AS och när de är så stora att de bedöms som en personlighetsstörning. Och då hjälper inte BUP och Hab:s "förberedelsesnack" och "förstå autism" särskilt långt för det räcker inte till i er verklighet.

Ja jag ska kolla igen om jag kan söka på nytt.

Tror dessutom att jag måste se om jag kan sjukskriva mig. Den här helgen har fått mig att inse att jag är i så dåligt fysiskt skick också. Hade inte fattat hur mycket vikt jag tappat till exempel. Mentalt inser jag ju att jag är slutkörd.

Anonym (Lärare)

Äldre 1 Oct 19:59

#108

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-01 19:48:39 följande:

Tack, Ja jag uppfattar också deras lösningar och s k verktyg som otillräckliga. Det känns som att få ett liter mått för att ösa ur vatten ur Titanic.

Visst hade vi behövt avlastning. Eller åtminstone få sova.

På något sätt är det skönt bara att höra att någon mer har en uppfattning om att habiliteringen inte fungerar. Ofta känner jag mig så skuldbelagd när jag träfar dem. Det är käcka tillrop om att planera mer , strukturera mer, rita och berätta, och försöka intressera mig för sonens intresse mer. Det är väldigt lite om hur resten av familjen skal kunna få någon form av livskvalité. Och nu är det så många år som vi har försökt och det fungerar inte.

Och tack för länken om Dammsdal. Intressant.

Hab har en förmåga att generalisera oerhört mycket och tror att det finns en och samma lösning för alla inom ett och samma funktionshinder. Nu generaliserar jag själv men jag känner för dig så mycket och orkar inte hålla på att linda in mig i fina ord så här på lördagkvällen. Jag vet hur utmattande det kan vara runt dessa barn, men jag går hem när arbetsdagen är slut, kan ladda energi under helger och lov och får betalt för att vara professionell och göra anpassningar.

Jag har jobbat med barn med stora beteendeproblem och tillslut kan det kännas som om man bara förklarar problemen om och om igen för olika människor, till svar får man bara samma gamla lösningar som inte funkar. Det är ok att vara slut, det är ok att önska egentid för familjen, det är ok att vilja strunta i fläskotletterna och köpa hämtpizza, det är ok att vilja kunna åka ut till skogen för en spontanutflykt en solig lördag.

Anonym (Vilda)

Äldre 1 Oct 20:02

#109

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-01 19:48:39 följande:

Tack, Ja jag uppfattar också deras lösningar och s k verktyg som otillräckliga. Det känns som att få ett liter mått för att ösa ur vatten ur Titanic.

Visst hade vi behövt avlastning. Eller åtminstone få sova.

På något sätt är det skönt bara att höra att någon mer har en uppfattning om att habiliteringen inte fungerar. Ofta känner jag mig så skuldbelagd när jag träfar dem. Det är käcka tillrop om att planera mer , strukturera mer, rita och berätta, och försöka intressera mig för sonens intresse mer. Det är väldigt lite om hur resten av familjen skal kunna få någon form av livskvalité. Och nu är det så många år som vi har försökt och det fungerar inte.

Och tack för länken om Dammsdal. Intressant.

Vill bara säga att jag tycker det är jätteviktigt det du säger om habiliteringen. Själv har jag goda erfarenheter men mitt barn är ännu litet.

Om du känner att du ibland kommer hem med skam istället för hjälp bör de få veta det. Bäst är om du kontaktar verksamhetschefen (brev eller samtal) om vad det är du tycker fungerar dåligt. Kanska måste hab vara mer sammankopplade med kommunen för att kunna driva på olika former av avlastning? Om det känns svårt att kritisera så vänta med det tills dess han är utskriven från barnhab. De måste ju kunna ha mer än en "linje" som de driver, de säger ju själva att alla är olika!

Anonym (Mika)

Äldre 1 Oct 20:46

#110

Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-01 19:59:26 följande:

Ja jag ska kolla igen om jag kan söka på nytt.

Tror dessutom att jag måste se om jag kan sjukskriva mig. Den här helgen har fått mig att inse att jag är i så dåligt fysiskt skick också. Hade inte fattat hur mycket vikt jag tappat till exempel. Mentalt inser jag ju att jag är slutkörd.

Det tycker jag att du ska. Jag har ett halvt vårdbidrag och har stundtals ett "halvt helvete". Har också haft problem med Bup när jag behövde akut och varaktig samtalshjälp för mig och barnet med ADHD. Fick en ny-exad psykolog som trevade sig fram med sina inlärda standardfraser och istället bejakade barnets spelmissbruk som avkoppling och "är det så att mamma inte är förutsägbar?" För helvete.. Mitt barn har inte ens autism. Då hade jag under helgen varit i kontakt med Psykakuten efter att ha kört ut i skogen och barnet for ut och hoppade på motorhuven för han inte ville/kunde sluta spela och blivit tvingad. Jättehjälp att komma dragande med fraser och noll erfarenhet.. Provade två ggr sedan ringde jag och bad om någon med erfarenhet av att växla mellan barnets och förälderns perspektiv, suicidprevention, hot och våld och inte komma med banaliteter.

Min far har asperger

INNEHÅLL