Min far har asperger

Jag försöker beskriva hur vårt liv ser ut. Och det livet är inte vackert.

På ett diskussionsforum måste jag väl ändå få beskriva hur vårt liv ser ut för att kunna få råd från andra i samma situation?

Det känns väldigt knepigt att folk försöker skriva mig på näsan att den verklighet jag lever i inte finns. Att nej då så ser den inte ut.  Det känns mest som att ni vill få mig att tro att jag är galen som inbillar mig saker.

tack för ditt svar, ja det är konkreta åtgärder, men mycket av det gör vi nog redan tror jag.

Vi bor cirka en kvart utanför staden på en liten avstyckad gård, så barnen har lugn och ro. Vi är ute mycket.  Det är inte alltid han vill promenera men förösker att få honom att ta en liten runda varje eftermiddag. då vill han att syskonen också skall vara med och de är nu så stora att de inte alltid vill det. Så där är ytterligare ett problem med att han ofta vill att alla ska göra samma annnars är det enligt honom "fusk". Men miljön är lugn och naturnära.

Vi har studsmatta, gungställning och pool. Så han får ett behov att att leka ute tillgodosett ganska väl tycker jag nog.

Kontakt med djur.  (Jag förstår om du inte orkat läsa hela tråden Den är lång. Och själv blir jag stundtals så ledsen av att läsa påhoppen här på mig att jag gråter, så jag ha inte heller läst allt, inte orkat.) Men jag har någonstans här svarat på att vi försökte passa en nära släktings hund i två veckor. Vi hade förberett sonen noga, talat om att man måste vara snäll mot ett djur för det är beroende av en, att en hund  kan skälla och att man då måste försöka lista ut vad den behöver eller vill, vi hade ritat bilder på vad man ska och får göra med en hund, vi hade diskuterat den här hundpassningen med sonen tillsammans med psykologen. Psykologen tyckte också att det var en bra idé Det blev en helvetisk tid. Sonen klarade inte att hunden skällde eller hoppade upp på honom Jag fick otaliga gånger rädda den stackars hunden undan sonens sparkar och slag. (Nej han träffade aldrig, men det krävde konstant övervakning och hunden blev rädd!) Min man fick sova med hunden i gäststugan för att vi inte litade på vad sonen skulle kunna göra om hunden hade skällt på natten. 

En äldre granne ber oss då och då om hjälp med att promenera sin hund. Jag gör det gärna och sonen går med. Men han verkar inte känna någon connection med den hunden heller. Han tjatar om att han vill hålla i kopplet och någon gång provar jag att låta honom göra det, men då rycker han nästan alltid till för hårt och kan inte förstå att det gör ont på hunden. Ibland rastar vi den hunden lös och det är en ganska liten hund och jag har förklarat att den hoppas för att visa att den är glad och att man inte får slå efter den då utan istället ska kasta iväg bollen eller vad man håller i. Men ofta sonen arg när den hoppar och vägrar släppa bollen till hunden. Så ja, jag hade önskat att kontakt med djur skulle fungera, men helt idealiskt är det inte. Jag älskar hundar själv och hade så gärna velat ha en. Men jag vill inte utsätta en hund för sonen. Ett djur är så värnlöst.

Våra andra barn är ganska stora och klarar sig till stor del själva. Tur är det. Men situationen är inte rättvis mot dem. Det är jag fullt medveten om.

Bli sjukskriven? Jag har gått ner till att jobba 50% och det känns som att jobbet är det enda som ger mig ett människovärde numera. Resten av tiden är jag min sons assistent och måste göra allt på hans sätt för att inte utlösa utbrott känns det som. Till och med skära gurkan så att han tycker det är på rätt sätt. Jag klarar snart inte en dag till där han slår på mig för vad han ser som brott mot hans regler eller kränkningar av honom i from av att man hostar, spolar i toaletten när han sover, har på musik han inte tycker om, skramlar i köket med disk eller något....listan kan göras oändliga med små små vardagsbestyr som utförda på vad han tycker är fel sätt utlöser slag och att han kallar mig de värsta tänkbara ord.

Mitt jobb känns som det enda stället där jag får vara en värdefull människa. Men jag är borta så mycket på grund av min son. Och nu är jag hemma igen. För nu  är det så mycket som måste redas upp med detta med hans klasskamrat som fick föras till akuten efter att han slagit till henne med ett tillhygge.

Det är allvarligt. Det är katastrof. Det kunde gått så illa. Och det ger mig enorm ångest.

Vi har varit i möte idag med skolan och flickans pappa. Sonen var med en del av tiden och han svarar på frågor men han kan inte se att han har gjort något fel. Flickan gjorde ett trivialt fel i hans värld ungefär som när jag skramlar i köket och det räckte tycker han för att han skulle få slå till.

Jag når inte fram till honom, ingen av skolpersonalen gör det. Vi bara sitter där och frågar honom på olika sätt och gång efter gång kommer han med nästan rättshaveristiska bortförklaringar som fritar honom från all skuld och lägger hela skulden på flickan.

Sonen får inte komma till skolan denna veckan för skolledningen vi har flera möten inbokade och de andra föräldrarna protesterar nu på allvar mot han ska få gå i samma klass som deras barn.

Vi ska till psykologen i eftermiddag. Vet inte vad jag ska säga där.

Ledsen om det här blev långt och rörigt. Men jag vet inte längre vad jag skall fråga efter för resurser eller hjälp. Inget ha ju hjälpt!

Ja jag håller med dig. Och jag tänker mycket på den lilla flickan. Vi har skickat blommor, godis och ett mjukdjur till henne. Jag vet att det inte räcker och jag skäms.

Det är förfärligt. Och jag känner mig skyldig över att hon kommit till skada.

han är ju i trakterna kring pubertet, det kan ofta leda till att de "dåliga" sidorna förstärks  (så var det för min son) och det är ju verkligen totalt skitjobbigt. Det du har beskrivit om din son är många gånger mer besvärligt än det jag har med min 16-åring men jag kan minnas att det var enklare när han var yngre. Det var som om han exploderade i ca 12-årsålder. All "asperger"sidorna tog liksom över. 

Din son låter som om han utvecklar flera olika nya tvångsbeteenden. Kanske lugnar han ner sig lite efter puberteten men det är knappast nån tröst just nu. 

Detta med skolan förstår jag är otroligt jobbigt. Min son har haft enskild undervisning i nästan hela högstadiet (pga av att han inte klarar av mkt ljud och stök). Det borde de kunna ordna för din son också, speciellt om de bli blivit bråk med andra barn. 

Jag har inte så mycket mer att tillföra men funderingar på annat boende framstår som kanske den enda lösningen, både för honom och er? 

Följer din tråd och känner så med er! Förstår din förtvivlan och hoppas du kan skaka av dig vissa oförstående och ibland rent elaka kommentarer! En fråga; har han utretts någon annanstans än på bup (tänker på behandlingshem/ öppenvårdsteam etc via socialtjänsten). Det känns inte som att ni får rätt hjälp via bup. Har det varit på gång att utredas mer på bup? Fler diagnoser, ändrad medicinering osv?

Hursomhelst, ni behöver professionell avlastning med er son, och i väldigt mycket högre omfattning än idag!

TS det var nog ingen som menade att du inte tänkte på och kände för flickan som din son misshandlade.

Men vi är nog några som förvånas över att så få reagerade eller ens tycker att hon är värd att nämna. Att man inte ens skänker en tanke till hur hon mår. Ett barn som blir så illa slaget av en klasskamrat att hon måste tas till akuten måste känna skräck och rädsla. Tycker det var bra att ni tänkte på henne och gjorde något för henne.

Det jag reagerade på var detta. (Inget annat har jag reagerat på.)

"Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad. 

En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...

Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.

Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far. "

Typiskt mainstream personer att skämmas för att någon inte orkar sitta kvar och prata efter middagen...
Om din pappa kände "nu klarar jag inte mer och behöver gå upp och vila" Är inte en egoistisk handling i överhuvudtaget... Din far har antagligen levt ett liv som han egentligen inte klarat av pga krav och oförståelse från familjen eller allmänheten i sig. Vilket troligtvis också lett till meltdowns eller taskigt beteende i vissa situationer...

Givetvis ska man bry sig om sin familj men man kan bry sig om på olika sätt.. Alla fungerar inte lika dant...
Om det däremot är som så att han inte visat något intresse för sina barn och din mamma är det en helt annan sak... Då förstår jag inte varför han skaffade barn i överhuvudtaget. Det är oerhört oansvarigt och jag förstår det inte alls. Då har man något allvarligt problem. Tycker dock inte man kan säga att det har med Asperger att göra. Min pappa prioriterade verkligen sina barn, han gav mig sån kärlek och respekt som ingen annan människa gjort. Det är lika dant för mig.  

Jag tycker snarare det brukar vara tvärtom, att man verkligen bryr sig om det som är viktigt. Tex sin familj och sina intressen.
Därför tycker jag det låter mkt märkligt.

Antingen har de väldigt grav problematik på vissa områden eller så har de flera diagnoser. 

(Men jag vet att "vanliga" kan förstora upp problem, det kan tom med vara så att de kan förstora upp problem som inte finns i överhuvudtaget. Menar inte att det är så i ditt fall.)

Men att störa sig på att en person har svårt för sociala tillställningar och helst pratar om intressen är inget man bör störa sig på i överhuvudtaget. Om en person inte är social ska man inte skämmas över personen pga vad andra anser är normalt. 

Jag förstår att inte alla kan anpassa sig efter honom eller din son men då ska ni också förstå att de inte klarar av sånt som ni andra vill göra. Som tex träffa folk vid fel tidpunkt osv.  Om de inte kan vara med ska ni acceptera det , lika väl som de ska acceptera att ni gör sånt som är viktigt för er. 

Dock kanske inte din far förklarat varför han behöver gå ifrån och pratat om sitt funktionshinder... Man måste kunna förklara varför man gör som man gör annars kan omgivningen misstolka hela situationen och då kan man framstå som egoistisk fast att så inte behöver vara fallet. 
Är det bättre att han sitter kvar bara för att ni inte ska skämmas fast att hans välmående innebär att han behöver gå ifrån? 

Jag har läst så många trådar om kvinnor som klagat på sina män med Aspergerdiagnos.. Att de stör sig på att de inte småpratar på föräldrar möten och dylikt. Såna saker är bara puckat. Antingen accepterar man den personen man älskar eller så gör man slut. Nu kanske det inte är såna här saker du syftar på men jag kopplade det direkt så när du slängde ur dig ovanstående text..
Längre ner i tråden beskriver du dock händelser om din son som inte är bra och då reagerar du på sånt som jag anser man ska reagera på. Jag menar alltså. Man ska inte störa sig på småsaker och man ska älska sitt barn. (så länge inte ens barn är terrorist, våldtäktsman, mördare eller något annat sånt sjukt!)

Jag hoppas du kan ta till dig min text nu och förstå mig hur jag såg på saken och varför jag reagerade. Jag hoppas att det inte var så som jag uppfattade. Att du gnällde för du skämdes för att din son gillar sina intressen och inte klarar av sociala tillställningar.

Känner att du förtjänar en stor kram för allt ditt kämpande!

Måste fråga om råd. Är desperat.

Vi var precis hos sonens psykolog.
Vi pratade om händelsen i skolan med flickan som fick föras till akuten efter att sonen slagit henne. Och vi pratade om att sonen slår mig och psykologen rågade ut sonen mycket kring det. Bl a kom gurkskivningsincidenten upp.Andra incidenter som kom upp är att sonen sparkat mig i ansiktet för att jag knöt hans rosetter på skorna åt fel håll. (Jag är vänsterhänt, så jag måste verkligen stopp för att inte automatiskt knyta rosetterna åt mitt hål, utan som en högerhänt. Och sonen upplever rosetten som fel när jag knyter den på mitt sätt.) Ja, en mängd sådana incidenter togs upp och sonen redogjorde noga och invecklat och räknandes på fingrarna för alla fel jag gör. På samma sätt redogjorde han för hur flickan stört honom och att han därför var tvungen att slå henne så att han kunde fortsätta med det han gjorde. (Och mitt i allt så får jag flashbacks av hur jag hört min far alltid anklaga alla andra för små och stora oförrätter, verkliga och påhittade och också räkna upp alla felaktigheter de gjort.)

Jag kände mig helt desperat det flickan gjorde var så trivialt, men sonen kan inte resonera kring att det var fel att slå henne. Psykologen frågade om och om på olika sätt kring varför och hur sonen känner det när han får sina meltdowns.Till slut låste det sig hos psykologen också för sonen och han satt bara och höll för öronen och var tyst och små sparkade mig p benen.

Efteråt när jag talade med psykologen frågade jag naturligtvis om detta med händelsen i skolan, han bara säger att där är inget att göra. Att sonen kan inte förstå att han gjort fel, inte känna det och inte känna ånger. Utan den kränkning som han upplever att flickan utsatte honom för överskuggar allt. Att i sonens tankebanor så är det sonens välbefinnande som kommer först allt annat är oväsentligt. Att vi kan resonera hur länge som helst med honom, han kommer inte att ta in något annat än att något av hans behov blev kränkt och då såg han till att det inte blev det mer. Att i hans värld är det rationellt. Han kan inte se proportionerna i det.

Jag frågade vad vi kan göra och psykologen menar att vi mer eller mindre är vid vägs ände.

Vet inte vad jag ska tänka.

Skulle  egentligen fråga hur ni andra med barn med asperger gör konkret för att sätta gränser. Men tror att vi är bortom räddning.

@anonymäz

Ditt sista inlägg är så jävla magstarkt och självrättfärdigande att man inte vet om man ska visa förståelse för dina svårigheter eller bli förbannad. Oavsett vilket så är den oförmågan att förstå och de häpnadsväckande tolkningar du gör anledningen till att råden hela tiden skjuter bredvid mål eller provocerar.