• Anonym (Dotter och mamma)

    Min far har asperger

    Är på besök hos min a föräldrar och det slår mig att min far har asperger.

    Min son har fått diagnosen och jag har allt mer börjat fundera på om min far har den också.

    Min pappa börjar åldras och nu efter pensionen är han en fullkomlig hustyrann. Det är synd om min mamma. Och när jag tänker efter så har det alltid varit det, faktiskt.

    Allt hemma sker på min fars premisser. Min mor har anpassat sig helt. Jag kommer ihåg hur det var under hela min uppväxt, när pappa kom hem från jobbet ville han vara ifred. Han lekte aldrig med oss barn. Utan gick och lade sig och gick sedan upp igen för att sätta sig och knyta fiskeflugor halva natten.
    Glömmer aldrig när mamma en gång skulle ta med oss barn på en Disneymatiné, det var Askungen min favoritsaga, då sade pappa när vi frågade om han inte skulle följa med  - Det vet man ju hur den slutar. Han ville inte följa med och följde inte med.


    Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad.


    En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...


    Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.


    Finns det någon annan som har vuxit upp med en förälder med asperger? Hur har det påverkat er?


    Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far.


     


     

  • Svar på tråden Min far har asperger
  • Anonym (Nahgem)
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-02 19:28:55 följande:

    Vi är hemma igen och det är stor kris.


    Jag skulle laga mat till oss. Sonen brukar vilja vara med i köket och var han nu också. Han pratade på om vad han och pappa gjort och det handlade om bilar, bilar och bilar igen. Ja, jag är utless på ämnet bilar. Men jag lyssnade och försökte fråga och få inte lite andra aspekter i resonemanget. Men det gick inget vidare.


    Så kom ett av de andra barnen in och tog några ballerinakex och då kom utbrottet. Sonen började skrika om att man inte ska äta mellan måltiderna. Det där är någon regel som han snappat upp i skolan. Vi brukar tvärtom försöka stoppa i honom lite extra då och då, för han har haft svårt att lägga på sig vikt. Han medicinerar dessutom och de medicinerna gör också att han ligger lite lågt i vikt. Nu sparkade han på sitt syskon och tog en tallrik från diskbänken och slängde efter syskonet. Sedan var det en fullständig härdsmälta som jag försökte vänta ut. När den var över ville han fortfarande vara i köket och se på när jag lagade mat. Men det dröjde inte lång stund förrän det kom ett nytt utbrott för att jag skar gurkan fel.  Kunde inte förstå vad som var fel. Jo skivorna var för tunna. Jag sa att du behöver inte äta dem, men nu skär jag så här. Då sparkade han och bankade på mig med knytnävar. Jag klarar inte av att försvara mig längre. Jag gör inte det längre jag kan inte gå i fysisk klinch med min egen son för att freda mig. Min man kom in i köket och fick lyfta bort sonen.


    Jag funderar för första gången på att åka in till psykakuten. För jag klarar det inte längre. Jag är rädd att han kommer att skada någon av oss.


    Känner mig helt misslyckad. Det känns som att det är mitt fel. Alla säger att det är den vuxnes ansvar. Men det känns som att jag gjort allt och min son slår mig för att jag skär gurkan fel.  Det låter inte klokt.


    TS ni måste få hjälp! Kanske ska du göra som du säger sök på psyakuten. Så att omgivningen inser allvaret.


    Vad ska ni göra om sonen är lika våldsam om några år när han är större och starkare?


    Jag har varit med om samma sak.  Det är svårt och skamfullt. Jag önskar att vi hade talat öppnar om de här problemen. Psykologerna vi talade med om vår son sa att det inte är ovanligt med de här aggressionsutbrotten  hos dem med asperger. Det är inte ditt fel.


    För vår son har dessa utbrott inte gått över. De har minskat med medicinering men inte försvunnit. I perioder har jag varit rädd för honom. Utsätt inte dina andra barn för detta.

  • Anonym (Dora)
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-02 19:28:55 följande:
    Vi är hemma igen och det är stor kris. Jag skulle laga mat till oss. Sonen brukar vilja vara med i köket och var han nu också. Han pratade på om vad han och pappa gjort och det handlade om bilar, bilar och bilar igen. Ja, jag är utless på ämnet bilar. Men jag lyssnade och försökte fråga och få inte lite andra aspekter i resonemanget. Men det gick inget vidare. Så kom ett av de andra barnen in och tog några ballerinakex och då kom utbrottet. Sonen började skrika om att man inte ska äta mellan måltiderna. Det där är någon regel som han snappat upp i skolan. Vi brukar tvärtom försöka stoppa i honom lite extra då och då, för han har haft svårt att lägga på sig vikt. Han medicinerar dessutom och de medicinerna gör också att han ligger lite lågt i vikt. Nu sparkade han på sitt syskon och tog en tallrik från diskbänken och slängde efter syskonet. Sedan var det en fullständig härdsmälta som jag försökte vänta ut. När den var över ville han fortfarande vara i köket och se på när jag lagade mat. Men det dröjde inte lång stund förrän det kom ett nytt utbrott för att jag skar gurkan fel.  Kunde inte förstå vad som var fel. Jo skivorna var för tunna. Jag sa att du behöver inte äta dem, men nu skär jag så här. Då sparkade han och bankade på mig med knytnävar. Jag klarar inte av att försvara mig längre. Jag gör inte det längre jag kan inte gå i fysisk klinch med min egen son för att freda mig. Min man kom in i köket och fick lyfta bort sonen. Jag funderar för första gången på att åka in till psykakuten. För jag klarar det inte längre. Jag är rädd att han kommer att skada någon av oss. Känner mig helt misslyckad. Det känns som att det är mitt fel. Alla säger att det är den vuxnes ansvar. Men det känns som att jag gjort allt och min son slår mig för att jag skär gurkan fel.  Det låter inte klokt.

    Det är inte ditt fel. Att man säger att det är den vuxnes ansvar är ju bara för att poängtera att det inte är barnets fel, men man har inte inte obegränsade förmågor bara för att man är vuxen. Du söker all hjälp som finns att söka och du kämpar så mycket du bara kan för att hantera situationen. Mer borde ingen förvänta sig av dig.
  • Anonym (Lärare)
    Anonym (Dora) skrev 2016-10-02 19:49:39 följande:

    Det är inte ditt fel. Att man säger att det är den vuxnes ansvar är ju bara för att poängtera att det inte är barnets fel, men man har inte inte obegränsade förmågor bara för att man är vuxen. Du söker all hjälp som finns att söka och du kämpar så mycket du bara kan för att hantera situationen. Mer borde ingen förvänta sig av dig.


    Vilket fint svar, håller med till fullo! Och TS, du kanske ska åka in till psykakuten, du håller på att gå sönder och du behöver hjälp och distans just nu. Tänker en massa på dig och hur du har det, önskar så att ni kan få hjälp. Men håll inte på att skuldbelägga dig själv, det hjälper inte. Ser en familj som kämpar och gör allt de kan men det räcker inte, sonen måste få en annan typ av stöd än att ni bara anpassar er. Men som sagt, du behöver hjälp och distans
  • Anonym (Madde)
    Anonym (Dotter och mamma) skrev 2016-10-02 19:28:55 följande:

    Vi är hemma igen och det är stor kris.


    Jag skulle laga mat till oss. Sonen brukar vilja vara med i köket och var han nu också. Han pratade på om vad han och pappa gjort och det handlade om bilar, bilar och bilar igen. Ja, jag är utless på ämnet bilar. Men jag lyssnade och försökte fråga och få inte lite andra aspekter i resonemanget. Men det gick inget vidare.


    Så kom ett av de andra barnen in och tog några ballerinakex och då kom utbrottet. Sonen började skrika om att man inte ska äta mellan måltiderna. Det där är någon regel som han snappat upp i skolan. Vi brukar tvärtom försöka stoppa i honom lite extra då och då, för han har haft svårt att lägga på sig vikt. Han medicinerar dessutom och de medicinerna gör också att han ligger lite lågt i vikt. Nu sparkade han på sitt syskon och tog en tallrik från diskbänken och slängde efter syskonet. Sedan var det en fullständig härdsmälta som jag försökte vänta ut. När den var över ville han fortfarande vara i köket och se på när jag lagade mat. Men det dröjde inte lång stund förrän det kom ett nytt utbrott för att jag skar gurkan fel.  Kunde inte förstå vad som var fel. Jo skivorna var för tunna. Jag sa att du behöver inte äta dem, men nu skär jag så här. Då sparkade han och bankade på mig med knytnävar. Jag klarar inte av att försvara mig längre. Jag gör inte det längre jag kan inte gå i fysisk klinch med min egen son för att freda mig. Min man kom in i köket och fick lyfta bort sonen.


    Jag funderar för första gången på att åka in till psykakuten. För jag klarar det inte längre. Jag är rädd att han kommer att skada någon av oss.


    Känner mig helt misslyckad. Det känns som att det är mitt fel. Alla säger att det är den vuxnes ansvar. Men det känns som att jag gjort allt och min son slår mig för att jag skär gurkan fel.  Det låter inte klokt.


    Nej men fy. Jag blir så provocerad bara av att läsa det du skriver. Hur skulle han reagera på att i det läget få en rungande örfil? Kanske inte låter så konstruktivt. Men har beter sig ju som ett monster. Oavsett all hans problematik kan han ju inte få våldföra sig på sitt syskon och på dig på det där viset, helt utan vettig anledning.
  • Anonym (Nahgem)
    Charlotte N skrev 2016-10-02 20:59:07 följande:

    Kanske har missat det, men hur gammal är pojken?


    Har för mig att TS inte ville skriva exakt ålder. Tror hon skrev äldre barn men ännu ej tonåring.


    Har fattat det som 10-12 års åldern.

  • Aniiee
    Charlotte N skrev 2016-10-02 20:59:07 följande:

    Kanske har missat det, men hur gammal är pojken?


    TS ville inte skriva ut det, men jag gissade mellan 9 och 12 och TS verkade tycka att det var en hyfsat bra gissning. 
    We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.
  • Charlotte N
    Aniiee skrev 2016-10-02 21:55:46 följande:
    TS ville inte skriva ut det, men jag gissade mellan 9 och 12 och TS verkade tycka att det var en hyfsat bra gissning. 
    We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.
    Ok, tack.
  • Charlotte N
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 21:06:06 följande:

    Har för mig att TS inte ville skriva exakt ålder. Tror hon skrev äldre barn men ännu ej tonåring.


    Har fattat det som 10-12 års åldern.


    Ok, hoppas de får ordentlig hjälp innan tonåren då...
  • Anonym (ingen erfarenhet av Asperger)
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:51:55 följande:

    Ja och den sannolikheten är högre när ena partnerna har asperger.


    Våld inom familjen är också vanligare med en aspergerpartner. Sorgligt men sant. Det finns Holländska och amerikanska studier på det. 


    Anonym (NPF mamma) skrev 2016-10-02 18:59:02 följande:
    Våld inom familjen är kanske vanligare hos mörkhyade också?

    Generaliserar du inte lite mycket nu?

    Du har missförstått ordet "generalisera".

    Wikipedia:
    Generalisering är inom vetenskap utökandet av en teori eller modell till att gälla under bredare villkor. En överförd betydelse i allmänt språk betecknar ett övergripande antagande, som kan ge missvisande information om enskilda fall.

    Jag har ingen aning om vad studierna går ut på, men man kan t.ex. ha kommit fram till att procenten Asperger-personer bland sådana som har misshandlat sin partner är högre än bland hela befolkningen. Menar du (NPF mamma) att du inte tror att det stämmer?
Svar på tråden Min far har asperger