Min far har asperger

Måste fråga om råd. Är desperat.

Vi var precis hos sonens psykolog.

Vi pratade om händelsen i skolan med flickan som fick föras till akuten efter att sonen slagit henne. Och vi pratade om att sonen slår mig och psykologen rågade ut sonen mycket kring det. Bl a kom gurkskivningsincidenten upp.Andra incidenter som kom upp är att sonen sparkat mig i ansiktet för att jag knöt hans rosetter på skorna åt fel håll. (Jag är vänsterhänt, så jag måste verkligen stopp för att inte automatiskt knyta rosetterna åt mitt hål, utan som en högerhänt. Och sonen upplever rosetten som fel när jag knyter den på mitt sätt.) Ja, en mängd sådana incidenter togs upp och sonen redogjorde noga och invecklat och räknandes på fingrarna för alla fel jag gör. På samma sätt redogjorde han för hur flickan stört honom och att han därför var tvungen att slå henne så att han kunde fortsätta med det han gjorde. (Och mitt i allt så får jag flashbacks av hur jag hört min far alltid anklaga alla andra för små och stora oförrätter, verkliga och påhittade och också räkna upp alla felaktigheter de gjort.)

Jag kände mig helt desperat det flickan gjorde var så trivialt, men sonen kan inte resonera kring att det var fel att slå henne. Psykologen frågade om och om på olika sätt kring varför och hur sonen känner det när han får sina meltdowns.Till slut låste det sig hos psykologen också för sonen och han satt bara och höll för öronen och var tyst och små sparkade mig p benen.

Efteråt när jag talade med psykologen frågade jag naturligtvis om detta med händelsen i skolan, han bara säger att där är inget att göra. Att sonen kan inte förstå att han gjort fel, inte känna det och inte känna ånger. Utan den kränkning som han upplever att flickan utsatte honom för överskuggar allt. Att i sonens tankebanor så är det sonens välbefinnande som kommer först allt annat är oväsentligt. Att vi kan resonera hur länge som helst med honom, han kommer inte att ta in något annat än att något av hans behov blev kränkt och då såg han till att det inte blev det mer. Att i hans värld är det rationellt. Han kan inte se proportionerna i det.

Jag frågade vad vi kan göra och psykologen menar att vi mer eller mindre är vid vägs ände.

Vet inte vad jag ska tänka.

Skulle  egentligen fråga hur ni andra med barn med asperger gör konkret för att sätta gränser. Men tror att vi är bortom räddning.

 

Jag fråga mig det också.

Vad jag förstår så ser han att flickan gråter och är skadad men han menar att flickan betyder inte något för honom och hon störde honom. Om och om igen återkommer han till att hon stört honom, att hon inte får störa honom, tt han inte får störa andra och att flickan stört honom.

Vi säger då att ja, men du får ju inte slå , men han kommer bara tillbaka till att hon störde honom först.

Frågar vi hur det kändes när flickan grät och var skadad och måste tas till sjukhus så säger han bara skönt jag blev inte störd längre. Hon gjorde fel.

Så nej där verkar inte finnas någon ledsenhet över vad han åsamkade flickan mer  en beskrivning av att han kände sig kränkt och såg till att flickan inte längre kunde kränka/störa honom.

Vilka råd borde vi få då? Har du erfarenhet så snälla berätta vad vi borde få för råd?

Jag håller på att bli tokig. Det är omöjligt at förstå denna känslokyla som jag der det som.

Jag fråga mig det också.

Vad jag förstår så ser han att flickan gråter och är skadad men han menar att flickan betyder inte något för honom och hon störde honom. Om och om igen återkommer han till att hon stört honom, att hon inte får störa honom, tt han inte får störa andra och att flickan stört honom.

Vi säger då att ja, men du får ju inte slå , men han kommer bara tillbaka till att hon störde honom först.

Frågar vi hur det kändes när flickan grät och var skadad och måste tas till sjukhus så säger han bara skönt jag blev inte störd längre. Hon gjorde fel.

Så nej där verkar inte finnas någon ledsenhet över vad han åsamkade flickan mer  en beskrivning av att han kände sig kränkt och såg till att flickan inte längre kunde kränka/störa honom.

Vilka råd borde vi få då? Har du erfarenhet så snälla berätta vad vi borde få för råd?

Jag håller på att bli tokig. Det är omöjligt at förstå denna känslokyla som jag der det som.

Måste fråga om råd. Är desperat.

Vi var precis hos sonens psykolog.

Vi pratade om händelsen i skolan med flickan som fick föras till akuten efter att sonen slagit henne. Och vi pratade om att sonen slår mig och psykologen rågade ut sonen mycket kring det. Bl a kom gurkskivningsincidenten upp.Andra incidenter som kom upp är att sonen sparkat mig i ansiktet för att jag knöt hans rosetter på skorna åt fel håll. (Jag är vänsterhänt, så jag måste verkligen stopp för att inte automatiskt knyta rosetterna åt mitt hål, utan som en högerhänt. Och sonen upplever rosetten som fel när jag knyter den på mitt sätt.) Ja, en mängd sådana incidenter togs upp och sonen redogjorde noga och invecklat och räknandes på fingrarna för alla fel jag gör. På samma sätt redogjorde han för hur flickan stört honom och att han därför var tvungen att slå henne så att han kunde fortsätta med det han gjorde. (Och mitt i allt så får jag flashbacks av hur jag hört min far alltid anklaga alla andra för små och stora oförrätter, verkliga och påhittade och också räkna upp alla felaktigheter de gjort.)

Jag kände mig helt desperat det flickan gjorde var så trivialt, men sonen kan inte resonera kring att det var fel att slå henne. Psykologen frågade om och om på olika sätt kring varför och hur sonen känner det när han får sina meltdowns.Till slut låste det sig hos psykologen också för sonen och han satt bara och höll för öronen och var tyst och små sparkade mig p benen.

Efteråt när jag talade med psykologen frågade jag naturligtvis om detta med händelsen i skolan, han bara säger att där är inget att göra. Att sonen kan inte förstå att han gjort fel, inte känna det och inte känna ånger. Utan den kränkning som han upplever att flickan utsatte honom för överskuggar allt. Att i sonens tankebanor så är det sonens välbefinnande som kommer först allt annat är oväsentligt. Att vi kan resonera hur länge som helst med honom, han kommer inte att ta in något annat än att något av hans behov blev kränkt och då såg han till att det inte blev det mer. Att i hans värld är det rationellt. Han kan inte se proportionerna i det.

Jag frågade vad vi kan göra och psykologen menar att vi mer eller mindre är vid vägs ände.

Vet inte vad jag ska tänka.

Skulle  egentligen fråga hur ni andra med barn med asperger gör konkret för att sätta gränser. Men tror att vi är bortom räddning.

 

Jag har begärt att vi får träffa en annan psykolog, men vi har redan en på BUP och en på skolan och resurspersonen i skolan och specialpedagogen på skolan, och vi tränar och tränar efter alla deras riktlinjer

Men likväl dessa utbrott och slag och hans ältande där det aldrig, aldrig är hans fel. Inte ens nu när han skadat sin klasskamrat. Det så svårt att se sitt barn så, ja vad ska jag säga, han tycker inte att han gjort fel, ingen ånger, tycker inte synd om flickan. Psykologen verkar mena att han känner inte empati och att det är utmärkande för asperger. Men det säger ju ALLA att de med asperger visst kan känna empati. Så varför kan inte vår son det? Det måste ju vara vi som gör fel om alla andra med asperger kan känna empati.

Men vad är det för psykolog som säger så?! Påstår han att endast Aspberger skulle vara anledningen? Att er son inte kan sluta agera våldsamt pga det?

Nej jag vill inte sätta hobbydiagnoser men mycket av det du beskriver låter inte alls som autismspektrumtillstånd utan snarare någon form av personlighetsstörning, alternativt i kombination med Aspbergers, och då behövs det annan hjälp. Det finns mängder av ny forskning som visar att det inte alls är förmågan till empati som brister hos de inom autismspektrum utan att det handlar om andra förmågor (theory of mind främst) som är nedsatta jämfört med neurotypa.

Det vi har fått lära oss med vårt barn med autism är att sätta gränser utifrån oss själva, inte utifrån sonen. Om barnet tex inte vill vara med och ära så är det okej, men han har inte rätt att styra över ifall vi andra äter. Om ljud är ett problem får han ta på sig hörselkåpor, men kan inte kräva att vi andra dämpar oss. Osv. Empowerment och makt över sig själv, inte över andra. Att detaljstyra sin omgivning är ångestskapande och orsakar meltdowns, som består av en enorm ångest. Våld får aldrig vara okej och jag är helt oförstående över varför er psykolog hävdar att er son inte skulle kunna förstå det, om han "bara" har Aspbergers.

Sen krävs det ju anpassning och förståelse också, men anpassning innebär inte att alla ska göra på mitt barns sätt, för det förvärrar bara.