Min far har asperger

Men alla med asperger lär sig faktiskt inte att känna empati.

Tänk t ex på bunkerläkaren som sa om sitt offer att hon hade det bra för han gav henne mat. Han kunde inte heller förstå och sätta sig in i hennes situation. Så i värsta fall kan oförmågan till empati få fruktansvärda konsekvenser.

Vi blir straffmyndiga vid 15, så där kommer man inte så långt med att säga att hjärnan är färdigutvecklad först vid 25.

Det är lustigt att så många i tråden ägnar mest energi åt att tala om att vad det än är så kan det inte vara asperger.

Argumentet för att det inte kan vara det är att de minsann själva har ett barn, (eller känner ett barn) med asperger eller någon diagnos inom autismspektrat och deras barn är inte alls så som TS beskriver sin son, alltså kan det inte vara asperger. 

Att psykologen säger något annat och att skolans specialpedagog och psykolog har en annan uppfattning är fel. Habiliteringen har inte heller att asperger kan det rakt inte vara. För här är många som har träffat så många gulliga barn med asperger som inte är som TS son. Alltså kan det inte finnas några större problem med ett barn med asperger. För hur var det nu ? Alla med asperger är ju lika?

Eller? Annars brukar det ju hävdas att alla inom autismspektrat är olika.

Det känns mest som att många vill bli av med "svarte-petter" kortet. Mitt barn har asperger och då är det hemskt om ett annat barn med asperger kan bete sig så här. Man skulle kunna tro att dessa föräldrar skäms eller är rädda för att TS problem skall smitta på deras barn. Så fokus hamnar inte på att ge TS råd utan att tala om att BUP har ställt fel diagnos och psykologen vet inte vad han talar om och TS borde uppoffra sig själv mer ,det räcker inte att hon är sönderslagen. Vad som helst bara vi inte säger att det här är en del av asperger diagnos och det går inte alltid att träna bort.

tack för ditt svar, ja det är konkreta åtgärder, men mycket av det gör vi nog redan tror jag.

Vi bor cirka en kvart utanför staden på en liten avstyckad gård, så barnen har lugn och ro. Vi är ute mycket.  Det är inte alltid han vill promenera men förösker att få honom att ta en liten runda varje eftermiddag. då vill han att syskonen också skall vara med och de är nu så stora att de inte alltid vill det. Så där är ytterligare ett problem med att han ofta vill att alla ska göra samma annnars är det enligt honom "fusk". Men miljön är lugn och naturnära.

Vi har studsmatta, gungställning och pool. Så han får ett behov att att leka ute tillgodosett ganska väl tycker jag nog.

Kontakt med djur.  (Jag förstår om du inte orkat läsa hela tråden Den är lång. Och själv blir jag stundtals så ledsen av att läsa påhoppen här på mig att jag gråter, så jag ha inte heller läst allt, inte orkat.) Men jag har någonstans här svarat på att vi försökte passa en nära släktings hund i två veckor. Vi hade förberett sonen noga, talat om att man måste vara snäll mot ett djur för det är beroende av en, att en hund  kan skälla och att man då måste försöka lista ut vad den behöver eller vill, vi hade ritat bilder på vad man ska och får göra med en hund, vi hade diskuterat den här hundpassningen med sonen tillsammans med psykologen. Psykologen tyckte också att det var en bra idé Det blev en helvetisk tid. Sonen klarade inte att hunden skällde eller hoppade upp på honom Jag fick otaliga gånger rädda den stackars hunden undan sonens sparkar och slag. (Nej han träffade aldrig, men det krävde konstant övervakning och hunden blev rädd!) Min man fick sova med hunden i gäststugan för att vi inte litade på vad sonen skulle kunna göra om hunden hade skällt på natten. 

En äldre granne ber oss då och då om hjälp med att promenera sin hund. Jag gör det gärna och sonen går med. Men han verkar inte känna någon connection med den hunden heller. Han tjatar om att han vill hålla i kopplet och någon gång provar jag att låta honom göra det, men då rycker han nästan alltid till för hårt och kan inte förstå att det gör ont på hunden. Ibland rastar vi den hunden lös och det är en ganska liten hund och jag har förklarat att den hoppas för att visa att den är glad och att man inte får slå efter den då utan istället ska kasta iväg bollen eller vad man håller i. Men ofta sonen arg när den hoppar och vägrar släppa bollen till hunden. Så ja, jag hade önskat att kontakt med djur skulle fungera, men helt idealiskt är det inte. Jag älskar hundar själv och hade så gärna velat ha en. Men jag vill inte utsätta en hund för sonen. Ett djur är så värnlöst.

 

Våra andra barn är ganska stora och klarar sig till stor del själva. Tur är det. Men situationen är inte rättvis mot dem. Det är jag fullt medveten om.

Bli sjukskriven? Jag har gått ner till att jobba 50% och det känns som att jobbet är det enda som ger mig ett människovärde numera. Resten av tiden är jag min sons assistent och måste göra allt på hans sätt för att inte utlösa utbrott känns det som. Till och med skära gurkan så att han tycker det är på rätt sätt. Jag klarar snart inte en dag till där han slår på mig för vad han ser som brott mot hans regler eller kränkningar av honom i from av att man hostar, spolar i toaletten när han sover, har på musik han inte tycker om, skramlar i köket med disk eller något....listan kan göras oändliga med små små vardagsbestyr som utförda på vad han tycker är fel sätt utlöser slag och att han kallar mig de värsta tänkbara ord.

Mitt jobb känns som det enda stället där jag får vara en värdefull människa. Men jag är borta så mycket på grund av min son. Och nu är jag hemma igen. För nu  är det så mycket som måste redas upp med detta med hans klasskamrat som fick föras till akuten efter att han slagit till henne med ett tillhygge.

Det är allvarligt. Det är katastrof. Det kunde gått så illa. Och det ger mig enorm ångest.

Vi har varit i möte idag med skolan och flickans pappa. Sonen var med en del av tiden och han svarar på frågor men han kan inte se att han har gjort något fel. Flickan gjorde ett trivialt fel i hans värld ungefär som när jag skramlar i köket och det räckte tycker han för att han skulle få slå till.

Jag når inte fram till honom, ingen av skolpersonalen gör det. Vi bara sitter där och frågar honom på olika sätt och gång efter gång kommer han med nästan rättshaveristiska bortförklaringar som fritar honom från all skuld och lägger hela skulden på flickan.

Sonen får inte komma till skolan denna veckan för skolledningen vi har flera möten inbokade och de andra föräldrarna protesterar nu på allvar mot han ska få gå i samma klass som deras barn.

Vi ska till psykologen i eftermiddag. Vet inte vad jag ska säga där.

 

Ledsen om det här blev långt och rörigt. Men jag vet inte längre vad jag skall fråga efter för resurser eller hjälp. Inget ha ju hjälpt!

 

 

 

Det är lustigt att så många i tråden ägnar mest energi åt att tala om att vad det än är så kan det inte vara asperger.

Argumentet för att det inte kan vara det är att de minsann själva har ett barn, (eller känner ett barn) med asperger eller någon diagnos inom autismspektrat och deras barn är inte alls så som TS beskriver sin son, alltså kan det inte vara asperger. 

Att psykologen säger något annat och att skolans specialpedagog och psykolog har en annan uppfattning är fel. Habiliteringen har inte heller att asperger kan det rakt inte vara. För här är många som har träffat så många gulliga barn med asperger som inte är som TS son. Alltså kan det inte finnas några större problem med ett barn med asperger. För hur var det nu ? Alla med asperger är ju lika?

Eller? Annars brukar det ju hävdas att alla inom autismspektrat är olika.

Det känns mest som att många vill bli av med "svarte-petter" kortet. Mitt barn har asperger och då är det hemskt om ett annat barn med asperger kan bete sig så här. Man skulle kunna tro att dessa föräldrar skäms eller är rädda för att TS problem skall smitta på deras barn. Så fokus hamnar inte på att ge TS råd utan att tala om att BUP har ställt fel diagnos och psykologen vet inte vad han talar om och TS borde uppoffra sig själv mer ,det räcker inte att hon är sönderslagen. Vad som helst bara vi inte säger att det här är en del av asperger diagnos och det går inte alltid att träna bort.

Vad är det du inte tycker stämmer med hur asperger brukar hanteras i vården? Har du själv barn med asperger, så du vet vad BUP brukar göra?

Vad är det du inte tycker stämmer med hur asperger brukar hanteras i vården? Har du själv barn med asperger, så du vet vad BUP brukar göra?