Min far har asperger

Fast i beskrivningen av diagnosen asperger så ingår just detta att inte kunna se saker ur andras synvinkel.....

Vet inte vad det hjälper att hela tiden försöka relativisera problemen som barn och vuxna med asperger har.

Den med asperger har svårare att se saker ur någon annans perspektiv varför kan du inte acceptera det faktumet?

Ja det ser inte bättre ut än att nästan alla Aspergares råd i de här trådarna blir en studie i... Asperger. Den totala oförmågan att växla mellan olika perspektiv och halsstarrigheten i frågor där de omöjligen kan vara ett uns objektiva pga av samma funktionsnedsättning.

Fast det är även ett faktum att autism är på en skala, en del har gigantiska problem och hos en del skulle du inte ens märka att de har autism. Jag vänder mig emot alla trådar och inlägg som säger att personer med autism är på ett sätt, enbart ett sätt. Det stämmer inte, och det är vad många verkar göra. De kan inte se utanför autismboxen alls, säger du autism, så verkar de flesta tänka skrikande, misshandlande personer som i det närmaste är seriemördare.

Håller med Anonym , verbal kärlek.

Nej exakt hur man säga såna elaka saker om ens barn? Idiot mamma. Skäms. 

Autismspektrumtillstånd är ett annorlundaskap och en väldigt stor del av oss har inte svårt att "se saker ur andras synvinkel" i vuxen ålder. Många av oss har välfungerande familjeliv och har kunnat dra nytta av vårt annorlundaskap i vårt yrkesliv. Så fort någon beter sig illa verkar det vara helt okej att säga att det är förmodligen asperger, men det är sällan det sägs så om den duktiga forskaren som tänker utan för ramarna eller läkaren som är extremt skicklig på att ställa diagnos utifrån alla detaljer i patientens symptom. Det är stötande att det är så okej att svartmåla oss som grupp, alldeles särskilt när det görs av föräldrar till barn med AST. Och det är alldeles särskilt sorgligt när föräldrar till ett autistisk barn enbart ser till och beskriver svårigheterna med annorlundaskapet, inte bara i den nuvarande situationen för sitt eget barn utan även generellt om allt och alla med samma diagnos.

Ja, situationen som beskrivs av trådskaparen verkar oerhört svår för alla inblandade och de råd habiliteringen fått verkar mycket snedvridna.

Jag fick själv ett mycket svårt multihandikappat barn och det var en hemsk kamp för att ge honom en värdigt liv den tid han fick och att orka med själv. Det skulle dock aldrig falla mig in att uttrycka mig så anklagande och nedvärderande om mitt barn, hur jobbig och hopplös situationen än kändes. Och jag tog mig heller inte rätten att generellt uttrycka mig nedvärderande om personer med samma handikapp. Det hade på inget sätt hjälpt vår situation. Mitt barn, mitt (och delvis samhällets) ansvar - men aldrig barnets ansvar. Jag tycker inte att det är okej att uttrycka sig så.

Orkar inte läsa hela tråden men ska inte habilteringen även rikta in sig på träning av den som har problematiken.

När min väninnas dotter blev diagnostiserad autism, så var det väldigt mycket arbete med verktyg att klara vardagen (väl så viktigt). Men även att öva med flickan i olika situationer.

Flickan fick t.ex träna på att öva att träffa andra, det sociala spelet (små, små övningar självklart).

För hur som helst så kommer denna kille så småningom lämna den trygga, fyrkantiga rutinstyrda bubblan och måste lära sig hantera den verklighet han kommer leva i och får han inte möjlighet att under trygga former träna på detta, så kommer han få en chock utan dess like.

Så mitt tips till ts är att ta upp den frågan, hur ni öva på detta