Sen abort?

I dina inlägg ger du intrycket av att ha svårt att förstå att människor kan ha åsikter och synpunkter utan att de behöver stöd i fakta. Att människor kan ha svårt att se ett barn i v. 22 kämpa för sitt liv och att det antal du anser vara försumbart är i andras ögon väldigt många. Att påbörja en abort i v.21+6 är inte detsamma som att slutföra den i v.21+6, något du också tycks ha svårt att förstå. Men det blir kanske så när man stirrar sig blind på siffror och statistik, vad vet jag?

Att upptäcka en graviditet väldigt sent och utan en önskan att få barn, utan stöd och stabilt nätverk i en ekonomiskt dålig situation är väl väldigt bra skäl att beviljas en sen abort?

Då kan jag tycka att det blir ännu viktigare att skydda sig när man har sex och att regelbundet ta graviditetstest. Om du gör det bör du upptäcka en graviditet och hinna avsluta det innan vi. 12, senast v.16. Då kommer du inte att behöva göra en abort efter v.20.

Jo, fast jag tycker inte det. I det Sverige vi lever i idag så finns det så mycket ekonomisk och social hjälp att få att jag tror i de flesta fall att situationen inte skulle bli så fruktansvärd som man föreställer sig.

Fast det är för någon som är oönskat gravid och som inte kan tänka sig att vara förälder ett stort trauma att vänta ut ett avslut på graviditeten för att sedan återgå till sitt riktiga liv.
Det finns väl ingen ekonomisk och social hjälp som gör att man kan pausa sitt liv under graviditeten och komma tillbaka till sitt vanliga liv efter att socialtjänsten hämtat barnet, inte betalar socialtjänsten så att man kan dölja sin graviditet för sin omgivning.

När sätter man in insatser för att rädda ett foster? Tycker de är lite obehagligt att försöka rädda för tidigt p g a alla risker för skador + att barnet får lida mycket. Läste om en läkare som sagt "hellre ett missfall i vecka 21 än ett barn som föds i vecka 22 p g a alla komplikationer"

Men för att ni blir upprörda så missar ni ju också vad jag mer har skrivit: jag har flera gånger skrivit att jag vet inte själv hur jag personligen rent känslomässigt ställer mig till allt detta. Jag vet faktiskt inte om jag själv skulle kunna gå igenom en abort alls (tror jag måste hamna i det läget för att verkligen veta), jag vet inte alls hur jag ställer mig till sena aborter, och framförallt inte till situationenen där en bm möjligen måste sitta och hålla ett foster som andas. Jag är inte känslokall, jag känner allt detta och känner massvis med empati för dessa bms och såklart för kvinnorna som går igenom det och hela situationen i sig. Men, det är av absolut vikt att de som tar beslut angående detta INTE agerar på känsla. Känsla får såklart spela en roll, men det kan inte trumpa vad vi ser på svart och vitt framför oss. Det kan inte enbart i sig själv trumpa alla den vetenskap som finns.

Som en kännande människa reagerar jag instinktivt kring detta, känslomässig reaktion. Men som en logisk människa (vilket vi också är) så vet jag flera saker. Jag vet att vi som människor i vår evolutionära utveckling reagerar instinktivt med att vilja skydda det som är litet och oförsvarsbart (t.ex. synen av eller att bara föreställa sig ett aborterat foster som ligger och kippar efter andan). Men jag reagerar fortfarande. Men jag vet också som logisk människa att enligt rådande vetenskaplig forskning så känner inte foster smärta förrän långt senare, de har inget medvetande förrän senare, de reagerar bara instinktivt och reflexmässigt - inte med mening. Så rent vetenskapligt, ett foster i v.21 eller 22 som ligger och kippar efter andan eller vars hjärta slår efter att blivit aborterat, den varken känner, har ont eller förstår vad som händer. Dens reaktion (att hjärtat fortsätter slå eller att den fortsätter andas) är inte att den medvetet kämpar för sitt liv, det är en biologisk reaktion som alla levande varelser har - människor, djur, plantor, svampar osv. Det i sig betyder inte att den lever i den fulla mening som vi menar att människor lever. 

Men vetenskapen säger aldrig "Detta är den absoluta sanningen", den säger "detta är vår bästa sanning just nu med den kunskap vi besitter". Det betyder att vetenskapen och de som följer vetenskapen hela tiden är mottagliga för ny information, för ny kunskap. Om dessa nuvarande sanningar angående när ett foster är livsdugligt, när ett foster är medvetet, när ett foster kan känna smärta, när ett foster gör mer än att reagera - om dessa sanningar så småningom ändras t.ex. pga vi får bättre teknologi som skulle kunna sänka åldern för livsduglighet, ja då kommer ju såklart vetenskapen, lagarna och mina åsikter förändras. 

Angående det med felmarginalen, så har jag för mig att vad jag refererade till var att överlevnadschansen i v.22 fortfarande är närmare till 0% än något annat. Sen frågade jag den som pratade om det om denne hade någon siffra på hur ofta de "gissar" fel och hur stor skillnad. Men fick inget svar på det. Inte hittat något själv heller, men har i ärlighetens namn inte letat mer än kanske 10-15 minuter. Ska kika lite mer idag möjligjen, hittar jag något så uppdaterar jag!

Detta angående att en del ångrar sig, det händer säkerligen att folk gör. Precis som det finns de som ångrar att de inte gjorde abort. Det är såklart sorgligt och jobbigt, men jag står fast vid att svaret inte är att ha en mer restriktiv abortlag. Och ställer mig högst tveksam till att det problemet ens skulle påverkas av att ta bort möjligheten till sen abort, framförallt inte då 98.5%  av alla aborter sker innan v.18. Isåfall skulle du behöva ta bort möjligheten till abort överhuvudtaget, det är en helt annan diskussion än den som förs i denna tråden. Jag kan hålla med att det borde finnas mer möjlighet till att få samtalskontakt och hjälp innan en abort, men anser inte att det borde vara ett tvång. 

Och även om ett önskat barn kan bli aborterat, även om ett foster som aborterats hade kunnat få en bra uppväxt med lyckliga föräldrar så är det inte relevant för abortlagen i Sverige. Det kanske låter jättehårt och elakt, men det är återigen pga hur abortlagen i Sverige stiftats. Om det handlade om att ett foster skulle kunna få det bra och föräldrarna skulle anpassa sig, då blir det svårt att argumentera för att fri abort skulle vara lagligt överhuvudtaget. I den retoriken skulle endast abort där fostret är gravt skadat eller den gravida håller på att dö tillåtas. Du kan dra en gräns för fri abort vid säg t.ex. v.12 om du vill, men det går inte ihop med det argumentet. Det finns inget att basera just vecka 12 i det argumentet, isåfall erkänner du själv att ditt argument inte håller. Förstår du hur jag menar? 

Nej, jag vet att människor kan ha åsikter baserat på ingenting mer än sin egen känsla och får väl ha det om de vill. Men jag säger att vi kan inte basera beslut på det. Det är en helt annan grej. 

Är man inte villig att bli förälder så spelar det ingen roll om socialtjänsten träder in och ger försörjningsstöd.

Det där är inte realistiskt någonstans. Oavsett hur många gravtestyer man gör kommer det att ta tid att upptäcka eventuella skador. Det du i så fall förespråkar är att sådana som jag inte ska skaffa barn. Alls. Var drar man då gränsen? Ska enbart rika, fullt friska få skaffa barn utan att ständigt göra gravtester?

Som jag skrev finns det ingen möjlighet att testa och upptäcka innan v12 utan beskeden kommer alltid sent, tveksamt om det ens hinner före v 16. Sist det var aktuellt skedde testet i v17! Testet tar som sagt runt 4 veckor. Enkel matematik vilken vecka man är i då?

Du förstår, för en del är livet inte ett tåg som går ständigt framåt i expressfart som man kan åka med utan att titta åt annat håll än framåt. Vad det egentligen handlar om är förståelse för att omvärlden inte ser ut för alla som för en själv, eller med ett ord: ödmjukhet.

I övrigt, som har med ödmjukhet att göra och angående din TS där du skriver att man får abort för att man inte vill ha barn. Ja, det är så att alla inte vill ha barn ens när de är gravida. Det ÄR bättre för de barnen att inte födas än att växa upp med föräldrar som för sitt liv inte vill vara det. Att hävda att man vill ta bort den rätten är att döma andra till misär och elände samtidigt som man vägrar ta ansvar för andras lidande. Det är bara fegt och inskränkt. Men visst, det utmanar ens egna känslor med tanken att andra INTE VILL bli föräldrar.