Tänkte skapa en bim-tråd som gäller för hela januari månad.
Jag själv är 25 år och vi ska nu ÄNTLIGEN påbörja syskonverkstaden till vår 2 åriga tjej!
Har beräknad ÄL 6 januari, så BIM är runt 20/1.
Någon som vill följas åt? :)
Ja det lär vi göra =)
Så skönt att kunna prata ut med någon!
Okej, smidigt det också! :) jo men det digitala mäter väl samma som de andra testerna? Borde ju ge utslag om det är något! Testa! :D
Ja, det har ju det och därför vill jag att det går smidigt och fort denna gång också, haha!
Vad spännande!! :) hur dags vaknar du? Haha! Så jag vet när jag ska ha koll ;)
Förstår precis vad ni pratar om att man ska försöka hålla masken... liksom försöka leva ett normalt liv samtidigt som man går i genom den här jävla bergochdalbanan. Omöjligt ju! Vi har precis avslutat vårt tredje försök vi med (också BIM 12/1 :D ) så inte så länge, men när man väntat så länge på att få börja så känns det som en evighet. Nu börjar det bli riktigt svårt att hålla masken när alla andra blir gravida (var svårt innan vi ens började försöka men nu är det olidligt :'( ) men min älskade sambo förstår och försvarar/skyddar mig så gått det går. Det är jag otroligt tacksam för.
Jobbigast tycker jag ändå är de här humörssvängnignarna som är hela tiden. Jag har varit hormonfri i två år men nu när vi börjat försöka så är hormonerna och humöret verkligen vilda västern alltså. Ena dagen är jag glad och positiv och andra är jag så ledsen att man kunnat tro att jag fått besked att jag verkligen inte kan få barn alls :/ även över dagen kan det skifta, oftast är det värst om kvällarna när jag kan totalt bryta ihop för ingenting. Har slutat med både Facebook och instagram för att jag helt enkelt inte kan hantera det. Det funkar faktiskt hyfsat. Någon annan som känner igen sig på de där extrema humörssvängnignarna? Det tar så mycket energi och jag är trött på att vara ledsen mer eller mindre hela tiden.
Ikväll skickade vi upp rislyktor med en önskan (det behövs ju bara en). Långt inlägg det blev. Var bara tvungen att skriva av mig lite, ikväll var en sån där kväll :/
Nytt år, går in i försök 6 me ägglossningstest och extra mys ;)
När alla skrev gott nytt fick jag hälsningar från flera håll om att de väntar barn nu till 2017.
Plötsligt brast dammen. Kände hur jag glädjs med mina vänner men samtidigt... så känner man sig så avundsjuk. Jag trodde vi skulle få knodd under 2016.. men nej inget plus. Sen blir jag ledsen på mig själv att jag direkt går från glad till avis. *suck*
Ägglossning nu i veckan känner mig så oinspirerad... mensen kommer ju alltid...
Sorry att jag skrev av mig här behövde bara lätta. Svårt att göra det till sina nära och kära när de är lyckliga för sina plus vill man ju inte vara en down:er.
Förstår precis vad ni pratar om att man ska försöka hålla masken... liksom försöka leva ett normalt liv samtidigt som man går i genom den här jävla bergochdalbanan. Omöjligt ju! Vi har precis avslutat vårt tredje försök vi med (också BIM 12/1 :D ) så inte så länge, men när man väntat så länge på att få börja så känns det som en evighet. Nu börjar det bli riktigt svårt att hålla masken när alla andra blir gravida (var svårt innan vi ens började försöka men nu är det olidligt :'( ) men min älskade sambo förstår och försvarar/skyddar mig så gått det går. Det är jag otroligt tacksam för.
Jobbigast tycker jag ändå är de här humörssvängnignarna som är hela tiden. Jag har varit hormonfri i två år men nu när vi börjat försöka så är hormonerna och humöret verkligen vilda västern alltså. Ena dagen är jag glad och positiv och andra är jag så ledsen att man kunnat tro att jag fått besked att jag verkligen inte kan få barn alls :/ även över dagen kan det skifta, oftast är det värst om kvällarna när jag kan totalt bryta ihop för ingenting. Har slutat med både Facebook och instagram för att jag helt enkelt inte kan hantera det. Det funkar faktiskt hyfsat. Någon annan som känner igen sig på de där extrema humörssvängnignarna? Det tar så mycket energi och jag är trött på att vara ledsen mer eller mindre hela tiden.
Ikväll skickade vi upp rislyktor med en önskan (det behövs ju bara en). Långt inlägg det blev. Var bara tvungen att skriva av mig lite, ikväll var en sån där kväll :/
Jag lär nog testa imorgon! Håller tummarna för oss! :D
Förstår precis vad ni pratar om att man ska försöka hålla masken... liksom försöka leva ett normalt liv samtidigt som man går i genom den här jävla bergochdalbanan. Omöjligt ju! Vi har precis avslutat vårt tredje försök vi med (också BIM 12/1 :D ) så inte så länge, men när man väntat så länge på att få börja så känns det som en evighet. Nu börjar det bli riktigt svårt att hålla masken när alla andra blir gravida (var svårt innan vi ens började försöka men nu är det olidligt :'( ) men min älskade sambo förstår och försvarar/skyddar mig så gått det går. Det är jag otroligt tacksam för.
Jobbigast tycker jag ändå är de här humörssvängnignarna som är hela tiden. Jag har varit hormonfri i två år men nu när vi börjat försöka så är hormonerna och humöret verkligen vilda västern alltså. Ena dagen är jag glad och positiv och andra är jag så ledsen att man kunnat tro att jag fått besked att jag verkligen inte kan få barn alls :/ även över dagen kan det skifta, oftast är det värst om kvällarna när jag kan totalt bryta ihop för ingenting. Har slutat med både Facebook och instagram för att jag helt enkelt inte kan hantera det. Det funkar faktiskt hyfsat. Någon annan som känner igen sig på de där extrema humörssvängnignarna? Det tar så mycket energi och jag är trött på att vara ledsen mer eller mindre hela tiden.
Ikväll skickade vi upp rislyktor med en önskan (det behövs ju bara en). Långt inlägg det blev. Var bara tvungen att skriva av mig lite, ikväll var en sån där kväll :/