Hej!
Min man och jag står i kö för att starta IVF till hösten. Förhoppningen är att vara i gång i september. Är det någon mer här som ska börja på samma resa? Det vore roligt att följas åt och dela erfarenheter och tankar.
Jag har tappat räkningen på vilket försök vi är på nu men vi har nog cirka 18 misslyckade försök bakom oss. Vi längtar mycket och hoppas att det nu äntligen ska bli ett barn.
Åh jag håller tummarna för att allt ska gå bra med återföringen idag! Två blastos låter ju lovande! Varför duttar man med ovitrelle?
Förhoppningsvis kommer det att gå den här gången och ni behöver inte tänka på ett nästa steg. Men vet ni varför det inte har funkat hittils? Har ni funderat på donerade gameter eller kanske adoption?
Hoppas hoppas hoppas på att alöt går bra idag!!
Vad ledsen jag blir! Jag ville så gärna att det skulle gå bra för dig! Men nästa gång <3 Stor kram!!!
Tack hörni! Ni har varit ett så stort stöd. Vet inte hur jag hade tagit mig igenom dessa försök om jag inte hade haft tråden att bolla med. Tror fortfarande inte på det och vet inte riktigt hur jag ska hantera det men det kommer väl. Hoppas hoppas att ni också får se era plus snart! All kärlek!
Stort grattis till plusset!!
Ja nu har vi varit och gjort återföringen som var jobbig då de hade svårt att komma in. Nu vilar iallafall två fina blastocyster där inne:). Jag får ovitrelle som extra lutealfasstöd då jag brukar få mens ganska tidigt. Vi är oförklarligt sekundärt barnlösa så de vet inte varför det inte vill sig.... vi har pratat lite om adoption men inte bestämt något.
Tack:) Ojdå, hade de svårt att komma in? Det låter inte alltför trevligt. Usch vad jobbigt. Men det viktigaste är att de lyckades till slut iallafall:) nu håller vi tummarna för att de ska stanna! Jaha hur lång lutefas har du då? Har ni försökt med ovitrelle som stöd innan? Gud vad jobbigt det måste vara att inte kunna pinpointa vart felet ligger. Hoppas verlligen det sätter sig den här gången. Två färska blastos ger ju väldigt fina odds även om jag förstår att det känns olustigt med sista försöket. Hoppas hoppas!!!
Nu är min testdag äntligen här. Känns samtidigt spännande och skrämmande på samma gång. Pessimisten i mig vägrar to att detta är sant trots att min kropp har skrikit om det i några dagar nu. Oron gnager men är blandad med lycka. För första gången har vi fått se starka dubbla streck. Med vårt kemiska så var de så svaga så svaga . Helt sjukt att tänka att jag faktiskt skulle vara gravid. Vågar inte tro på det.
Nu är min testdag äntligen här. Känns samtidigt spännande och skrämmande på samma gång. Pessimisten i mig vägrar to att detta är sant trots att min kropp har skrikit om det i några dagar nu. Oron gnager men är blandad med lycka. För första gången har vi fått se starka dubbla streck. Med vårt kemiska så var de så svaga så svaga . Helt sjukt att tänka att jag faktiskt skulle vara gravid. Vågar inte tro på det.
Jag forstår det sterke dype savnet etter barn. Selv kjenner jeg dette savnet på tross av at jeg allerede er mor til to friske barn. Det er ikke alltid medisinske årsaker som står i veien, det kan være andre omstendigheter. Jeg er 44, akademiker, vil satse på mine barn og karrieren og ønsker ikke et nytt forhold, min ex ønsker ikke et tredje barn, jeg vil ikke skaffe et barn som ikke har en pappa. Jeg har heller ikke en familie eller nettverk, og det ønsker jeg at mitt barn skal få. Hva er løsningen?
Jeg leser mange innlegg på blogg om venting, stress, sorg, savn, IVF behandlinger og misfall. Tanken på å gi et par det de ønsker mest av allt, og samtidig lytte til den indre røsten i meg, klarer jeg ikke å få ut av hodet.
Jeg tenker ikke å bli surrogatmor, jeg kan aldri gi et barn jeg har båret og født fra meg, og jeg finner det heller ikke etisk forsvarlig. Men jeg er åpen, om alt føles rett, å dele foreldreskapet med en familie, dele ansvaret for et barn som er både mitt og deres.
Jeg er svensk medborger og bor i Stockholm.
Er det noen som vil ta kontakt og prata?....