Autism-utredning

Fick ett brev igår, om 2 veckor ska jag och pappan på 'sammanställningsmöte.'

Hoppas tiden går fort, jag vill bara ha det avklarat så att vi kan gå vidare med allt.

Vad skönt ni äntligen får veta då. Om två veckor är ju samma vecka som vi får besked.

Tiden tenderar väl att gå ganska snabbt iaf.

Nervpirrande, men ändå en skön känsla att få svar.

Vi har fått tider för utredning! De ringde mig idag och första tiden är redan nästa vecka.

Hade ni redan gjort utredningen? Jag trodde det mest var barnet som skulle göra tester och sånt men nu inser jag att det blir en väldig massa frågor till föräldrarna med.. Jag tycker att jag redan svarat på allt hundra gånger de lär ju ha allt på papper? Jag hatar de där frågorna, jag minns inte hur han var när han var 3 eller när han började stå, gå, krypa osv.. Sedan är det inte VI som har problemen utan det har alltid varit dagis/skolan som haft dem. Att vi sitter där och säger att allt funkat bra hemma lär ju inte direkt hjälpa?

Usch nu är jag nervös..

Det kommer gå bra!

Vi har bara kvar att göra intervjun hos kurator imorgon. 1,5 timme.

Vi kunde absolut inte svara så bra på allt på intervjun hos psykologen nu. Två timmar satt vi ju där. När yngsta var liten var äldsta väldigt krävande så han hamna liksom i skymundan. Mycket var bara totalkaos här hemma med många utbrott hos äldsta då yngsta var 2-3 år. Sedan lugnade ju äldsta ner sig. I och med det så tänkte man liksom inte alltid på när han lärde sig saker.

Det viktiga är ju att de också intervjuar skolpersonalen när de gör utredningen.

Å jaha så de pratar med skolan åxå? Det är ju bra

Haha ibland känner jag mig så dum när jag inte minns saker. Det känns som att alla skrivit upp i nån bok precis alla framsteg barnet har gjort i sitt liv. Min mamma gjorde åxå så med alla fem syskon så vi har varsin bok där till och med en hårlock från första klippningen finns

Hej.

Hakar på här lite även om jag inte direkt kan svara på trådstarten.

Har en son. 3 år. Förskolan uppmärksammade när han var 2-2,5 år att han inte lekte så mkt med kompisarna på förskolan (började när han var precis 2 år). Och att han inte lekte rollekar. Met intresserad av föremål och ?rada? upp saker.

Sen kom sommaren och vi bytte förskola pga flytt. Den pedagogiska kartläggning som gjorts på första fsk följde med till andra och jag har påtalat för nya vad gamla förskolan upplevde och bad de ha koll.

Fram till förskolan sa detta så har vi inte märkt något. När vi haft barn hemma (inte ofta. Har tyvärr inte mkt barn omkring oss) så har han varit nyfiken o lekt bredvid (som de gör när de är 1-2 år) och kollat vad de gjort osv. Han har alltid varit social med vuxna (har mkt vuxna kring oss) o alltid sprungit till dörren när folk kom till oss för att krama dom osv.

Han har lekt med oss. Busat och gett oss respons. Men han har absolut alltid varit mer intresserad av intellektuella saker än lek. Absolut. Och det blev mer tydligt för oss när förskolan påtala att han inte leker med kompisar. Han kunde redan som två åring räkna till 20, alla färger, former, alfabetet osv älskade djur, böcker.

Nu har jag varit hos psykolog för första snack. Hon tyckte att förskolan får stötta honom i leken men utöver det så behöver man inte problematisera allt. Nya förskolan tycker att han visst är nyfiken på kompisar. Men tar sig inte in i leken utan stöd o även då har han det svårt.

Spelar man sällskapsspel osv går det bättre. O har han en vuxen med sig så funkar det bra socialt.

Han pratar om kompisarna på förskolan hemma o blir jätteglad när han ser dom. O går fram till dom men verkar inte veta vad han ska göra.

Nu är han ju 3 år fyllda också. Mkt trots och utbrott vilket gör att man några dagar ibland tänket om han kan ha någon form av autism. Sen kommer flera lugna dagar o man stöter bort den tanken helt.

Han kramas o gärna. Påtalar när han är ledsen o vill ha kram. Men kan väl inte på samma sätt trösta om jag skulle låtsas vara ledsen. Däremot kan han krama lillebror om han. Även om det inte är ofta. Däremot hämtar hab alltid en leksak till honom eller kommer o hämtar mig i säger att lillebror är ledsen och nog vill ha mamma. ?För jag vill ha mamma när jag är ledsen? kan han säga.

Han talar bra. Men är inte en springa runt kille. Vill hellre vata hemma. Läsa böcker. Spela spel tillsammans. Konstruera saker. Lära sig räkna osc. Så länge man är med honom är han världens lugnaste och finaste. Men kräver mkt uppmärksamhet. Har dock inte alltid varit såhär vilket gör att jag tänker på 3 års trotsen.

Aja jag famlar här märker jag. Hoppas att någon orkar

Läsa o ge lite feedback. Sonen har genomgått så mkt redan sen han föddes för tidigt 2 mån. Autism diagnos skrämmer inte mig. Men jag blir så ledsen iom att han redan gått igenom så mkt. Kan han inte bara få slippa sånt här

Det är ju svårt i den åldern att veta då barn utvecklas olika.

Var ju först när vår yngsta närmade sig fyra som vi börja reagera mer på att nåt inte stod rätt till. Visst, han hade ju haft en del ekotal, men annars inget alarmerande. En go kille som gillar kramar och oftast är snäll, men om saker inte blir som han vill blir det lätt kaos...

Några saker som kan tyda på autism hos ditt barn men det är ju helheten som gör det. Och barn i den åldern har ju hemska utbrott utan att ha diagnos. Trotsåldern ju....

Fast med tanke på kötiden som verkar vara lång på de flesta ställen så skadar det väl inte köra på. Vi har ju gått lång väg genom först BVCpsykolog som vi också fick köa till så det går ju inte snabbt direkt. Det tog ett halvår, sedan så har vi köat ett år för komma till habiliteringen när då den psykologen remitterade oss vidare för utredningen.

Är ju en fördel få eventuell diagnos tidigt tänker jag.

Lättare förebygga problem på så sätt.