Autism-utredning

Nämen oj då.. Ja, lägger sig som en boll gör inte våran son. Han blir mest gapig/skrikig/gnällig/arg..

Jag jämför också, fast jag inte borde... Han har klasskamrater som går hem själv från skolan varje dag, fixar mellis själva och så. Det skulle han nog inte klara.. svårt att veta när han inte fått chansen att försöka. Men han drömmer sig bort så lätt.... även om han VET att han ska gå hem efter skolan, så skulle han säkert kunna vara borta i flera timmar för att han hittar något på vägen hem - stenar, pinnar, kottar, frön, osv..

Bra att ni gör utredning. Får barnet en diagnos så kan det hjälpa jättemycket för självförståelsen i livet. 

Jag har precis fått min asberger-diagnos, och det betydde rätt mycket för mig, men samtidigt var jag arg på föräldrar och omgivning som aldrig gav mig den hjälp och förståelse jag behövt i mitt liv. Jag är 34 nu, och har hela tiden trott att jag är dum i huvudet, och många gånger gråtit och undrat varför jag inte varit som de andra. 

Får ditt barn hjälp tidigt i livet kan de bespara hen massor av missförstånd och självförakt förhoppningsvis.

Utbrotten är värst, absolut.. och att han kan vara så hispig och har myror i brallan. Han är nästan alltid uppe i varv och kan inte riktigt slappna av.. Förutom när han läser, då kan man inte få kontakt med honom..

Jag vet inte... 

Det var aldrig någon som reflekterade över att det kunde ligga en diagnos bakom, utan att jag bara var lite "eljest". Jag gick igenom livet och funderade på varför jag var annorlunda, varför jag hade såna intressen och varför jag kunde lära mig kopiösa mängder text utantill så fort t.ex. 

Det var inte förrän för 1,5 år sedan, efter att jag haft en av många depressioner, som en läkarkompis föreslog att jag kanske borde kolla upp om jag hade en diagnos. 

Jag är glad att jag har gjort utredningen, men samtidigt arg och besviken att INGEN någonsin under min uppväxt ens funderade på det.

Oj, ja det var flera saker. Det blev extra tydligt då jag växte upp i en norrländsk by med cirka 3000 invånare. Är man annorlunda sticker man ut ännu mer.

Jag hade svårt att passa in med de andra barnen. Jag hade vänner och bjöds alltid på kalas och så, men jag var alltid "speciell". Jag hade väldigt tidigt talang för att lära mig saker utantill, så jag blev ofta den som fick underhålla genom att återge hela dialoger från filmer, eller sketcher/sånger.

Men ibland kunde jag bli väldigt avstängd, och det märktes när jag hade haft folk runt omkring mig länge. Då ville jag ofta sitta ensam i en skrubb eller i tvättstugan själv. Ofta hade jag mina turtles-gubbar som jag satt och lekte med och pratade med.

I skolan hade jag det extremt lätt. När många kämpade för att plugga inför prov kunde jag det mesta utantill efter att ha läst det en gång eller sett en genomgång av läraren. Det ledde till att jag blev understimulerad och frustrerad. Jag kunde bli arg på folk i min omgivning för att de inte förstod saker som var "självklarheter" för mig.

På högstadiet blev alla skillnader ännu tydligare. På en intellektuell nivå var jag långt före de andra, men när det gällde alla sociala "koder" man skulle föra sig efter var jag helt bortkommen.

Så småningom började jag lära mig hur man skulle göra, vad man skulle säga, och hur man skulle säga saker. Grejen är den att det inte kommer naturligt, utan jag måste träna på att sätta ord på saker jag känner. En vanlig missuppfattning är att vi med asberger inte har känslor. Det är precis tvärtom, vi känner lika mycket som alla andra. Ibland kanske MER. Men mina svårigheter med att veta hur jag förväntas bete mig kan leda till handlingsförlamning och rädsla.

Idag är jag separerad och har en sjuårig dotter. Hade jag gjort min utredning och fått svar på en del frågor, samt mer självförståelse, så hade en del missuppfattningar kunnat undvikas och mitt förhållande med dotterns mamma hade kanske kunnat räddas.

För att enklast beskriva mitt tillstånd kan man säga att ofta känner att jag är en utomjording på besök på jorden, och försöker förstå mig på människorna. Varje dag är en ny lektion för mig.

Ursäkta att det blev lite osammanhängande. Jag försökte sammanfatta vad jag pratat med psykologer om under 1,5 års tid i en enda text.

Men fråga på om det är något mer du undrar över.