Hej! Jag har precis plussat på stickan efter vårt första IVF försök. Kan inte riktigt tro det är sant och hoppas så klart det håller i sig <3 Vore kul att samla fler här som gått igenom IVF och plussat och följas åt, dela nya och gamla erfarenheter :)
Hur räknar du i appen? Från sista mens eller räknar du som att äggplock var v 2+0?
Jag griper efter halmstrån, på mitt vul i v 6+4 så sa läkaren att Mini var för liten, och att vi skulle förbereda oss på missfall. Trots att han tyckte han såg hjärtslag, om än lite otydligt. Jag frågade hur mycket för liten den var, och det var tydligen 1-2 dagar. Om du blir bakflyttad 2 veckor och det ändå ser bra ut, så måste ju mina 2 dagar kunna gå bra också. Har gått en vecka nu och varit jätteorolig men ska tillbaka på torsdag och få mer besked.
1-2 dagar låter ju väldigt lite, det måste ju kunna skilja lite hit och dit tänker jag. Hoppas att allt går bra!
Var vände du dig för att få Legrigan? Till VC eller barnmorska? Jag ska på inskrivningssamtal om en dryg vecka och tänkte fråga då. Har inte behövt vara sjukskriven, men mår illa exakt hela dagen och har svårt att tänka på nåt annat. På tisdag ska jag åka med mina elever på klassresa, med en övernattning. Det känns lite läskigt. Har inte kräkts så mycket, men några gånger har det ju hänt. Postafen och Seaband hjälpte lite i början, men känns inte som att de gör någon skillnad längre. Det är svårt att veta hur "illa" det ska vara för att man ska få Legrigan tycker jag. Vill inte stoppa i mig mer än nödvändigt och många har det ju så mycket värre än jag, men samtidigt känns det rätt tungt att behöva härda sig igenom detta i flera veckor till...
Jag har funderat på KUB och tänkt att jag ändå vill göra det. Som jag känner nu så kan jag inte tänka mig att avbryta graviditeten pga downs, men jag är ju ensamstående och känner att jag också måste vara rimlig om det är någon av de andra trisomierna som kan innebära så oerhört sjuka barn. Har dock inte stenkoll på det än, utan ska vänta till inskrivningssamtalet och fråga dem lite.
Jag kan vara med i FB-grupp =)
Hur har ni andra det med att våga tro på graviditeten och "släppa taget"? Jag är i v 7+3 idag men det känns som att jag känslomässigt inte riktigt vågar tro på det här. Till en viss del känns det sunt, det finns ju reella risker, men jag känner samtidigt att jag är lite känslomässigt blockerad. Det är som att jag inte ser mig själv som gravid, trots att jag mår illa, är dödstrött, har nästäppa osv. Jag vet ju också att man ändå inte skyddar sig från eventuella besvikelser genom att inte släppa fram glädjen, men det är som att intellektet inte spelar någon roll. Katastroftankar kommer också typ "tänk om hjärtat slutade att slå efter ultraljudet". Lite kanske det här är en följd av att ha kämpat så mycket för att bli gravid, men undrar verkligen hur ni gör och tänker.
Hur har ni andra det med att våga tro på graviditeten och "släppa taget"? Jag är i v 7+3 idag men det känns som att jag känslomässigt inte riktigt vågar tro på det här. Till en viss del känns det sunt, det finns ju reella risker, men jag känner samtidigt att jag är lite känslomässigt blockerad. Det är som att jag inte ser mig själv som gravid, trots att jag mår illa, är dödstrött, har nästäppa osv. Jag vet ju också att man ändå inte skyddar sig från eventuella besvikelser genom att inte släppa fram glädjen, men det är som att intellektet inte spelar någon roll. Katastroftankar kommer också typ "tänk om hjärtat slutade att slå efter ultraljudet". Lite kanske det här är en följd av att ha kämpat så mycket för att bli gravid, men undrar verkligen hur ni gör och tänker.
Åh vad skönt att läsa här att jag inte är ensam! Jag är i v 11 och mår illa från morgon till kväll, postafen och b-vitamin hjälper inte men det blir lite bättre om jag äter direkt när jag blir hungrig, det blir ofta men får absolut inte bli för mycket och helst "rätt mat" annars mår jag illa igen...
Är orolig för MA, fick det i v 12 innan förra graviditeten som resulterade i sonen. Så vågar inte vara glad. Tycker symptomen avtar titt som tätt (utom illamåendet) och känner mig ogravid nu när jag trappat ner medicinen (lutinus och progynon). Vilken bergodalbana! Väntar nu på ul i v 12-13, känns som en evighet...
Skönt att höra att jag inte är ensam <3
Livet är så himla orättvist! Var på vul igen igår och det visade sig att hjärtat vi fick se sist inte längre slår. Nu är det bara att vänta på att jag börjar blöda. Borde ske inom 1-2 veckor sa läkaren. Känns så jobbigt att gå omkring och veta att jag kommer få missfall, men inte när. Önskar bara att allt är över.
Livet är så himla orättvist! Var på vul igen igår och det visade sig att hjärtat vi fick se sist inte längre slår. Nu är det bara att vänta på att jag börjar blöda. Borde ske inom 1-2 veckor sa läkaren. Känns så jobbigt att gå omkring och veta att jag kommer få missfall, men inte när. Önskar bara att allt är över.
Livet är så himla orättvist! Var på vul igen igår och det visade sig att hjärtat vi fick se sist inte längre slår. Nu är det bara att vänta på att jag börjar blöda. Borde ske inom 1-2 veckor sa läkaren. Känns så jobbigt att gå omkring och veta att jag kommer få missfall, men inte när. Önskar bara att allt är över.
Livet är så himla orättvist! Var på vul igen igår och det visade sig att hjärtat vi fick se sist inte längre slår. Nu är det bara att vänta på att jag börjar blöda. Borde ske inom 1-2 veckor sa läkaren. Känns så jobbigt att gå omkring och veta att jag kommer få missfall, men inte när. Önskar bara att allt är över.