sextiotalist skrev 2019-03-14 10:29:50 följande:
Jag anser att det är hela organisationen som brister, de som behöver hjälp ska ju vända sig sin kommuns socialtjänst, beslut om LVU sker ju den kommun som den som får det beslutet är bosatt i.
I små kommuner, där är det ofta få som arbetar med detta (inget konstigt alls) och kommunbudgeten är styrande, stor risk för jäv och att man går på ryktesspridning, i större kommuner är den risken inte lika stor.
Många nyutbildade får arbetsuppgifter på sig som de inte är redo för, jag har en kollega vars fru är nyexad socionom och hon sitter med LVU-fall, hon kommer söka sig därifrån.
Dessutom, när det har blivit fel, så går det prestige i detta.
Jag har en väninna som, i en vårdnadstvist, hamnade i klorna på en socialtjänsteman, som ställde sig bakom den misshandlande pappan (men fick rätt i hovrätten, eller snarare sagt, barnet fick rätt).
Mitt förslag är att man flyttar hela den biten till staten, självklart ska det finnas socionomer ute i de olika orterna, men att man ska bygga in i systemet att, vid svåra beslut, det ska finnas en eller fler som träffar personen som det berör.
LVU ska inte tas i någon socialnämnd, istället bör man ha en domstol, som är delegerad för vårdnadsärenden som ska ta beslut som dessa, vid snabba beslut så ska det vara det finnas jourdomstolar.
Precis som vid andra rättsfall, så ska även de som är i en sådan situation tilldelas en biträdande jurist, som kan förklara vad som händer och även förklara varför man tar det beslutet, även barnet ska ha en biträde, som ser till barnets rättigheter i detta.
Kanske blir dyrare, men rättssäkerheten höjs för samtliga, för målsättningen är ändå att inget barn ska fara illa i sitt hem, men inget barn ska tas från sina föräldrar på lösa grunder.
Jag tror du är något på spåret,
Som du skriver så är inte detta något problem som är en enskild socionom kan lastas för utan det är mer av ett systemfel.
Socionomen ställs inför ett uppdrag som är vida över vad denne har utbildning, erfarenhet eller kunskap att hantera lägg där till en osund kultur som finns inom många kommuner och socialförvaltningar så har man receptet på katastrof.
När det väl ett LVU mål kommer till första rättsliga prövning vilket är i Förvaltningsrätten så tilldelas vårdnadshavare och barn ett ombud, men det är lite väl sent i processen. Det är få ombud som lägger ner något större arbete på LVU mål då det är så svårt att få rätt även om det går att bevisa att det bygger på lögner eller att socialtjänstens utredning är så färgad att det till och med droppar om den.
En intressant fundering är vad är det som gör att det i Sverige är mer än dubbelt så vanligt att barn omhändertas jämfört med andra jämförbara länder. Den senaste officiella statistiken är från 2013 så vi kan bespara oss den ganska vanliga kommentaren "detta beror på alla ensamkommande barn".
