Här är vi alla vänner.

Kul att få veta lite mer om dig! Jag har hängt på FL i flera år, och läser i trådar med ämnen mellan himmel och jord, men svarar ytterst sällan själv.

Här kommer den delen jag hunnit skriva ner än så länge om vem jag är och vad jag gillar att göra. Den här texten går fram till fredagen, helgen innan jag blev riktigt dålig första gången i höstas. Nästa del kommer vara nyttig och helande att få på pränt, men jobbig känslomässigt att skriva.

Jag lever ensam. Gifte mig med mitt livs kärlek i juni 2005. Tyvärr avled han efter en vecka i respirator (27/12 2008 -3/1 2009) Han drabbades av hjärtstopp orsakat av ett epilepsianfall tidigt på morgonen 27/12. Trots alla försök med återupplivning vaknade han aldrig igen. Han somnade in i mina armar och for till Nangijala på förmiddagen den 3 januari. Jag älskar och saknar honom än idag, och har inte träffat någon ny. Vi hade båda nyss fyllt 34 år då, så jag är 47 år idag. Jag har endometrios, och vi hade precis fått remiss för utredning angående eventuell IVF, så det blev inga barn för mig. Men jag har två fantastiska syskonbarn som jag älskar, och som älskar mig. De har varit väldigt oroade nu när jag varit så sjuk och blivit opererad så många gånger.

Jag bor kvar i samma område i Gävle där vi bodde tillsammans. Jag bodde kvar i "vår" lägenhet fram till början av 2016, då jag flyttade till en lägenhet i markplan med gigantisk uteplats, och grönområde utanför mitt staket.

Jag mår som bäst när jag umgås med nära och kära, men det blir av för sällan då min familj bor kvar i och omkring Stockholm. Även vänner som bor i närheten blir det sällan av att träffa, av olika skäl.

Annat som får mig att må bra är att vistas i naturen, simma, gå promenader, knäppa kort med mobilen, lära känna nya människor, läsa, lyssna på musik, titta på film och serier. Jag tycker också om att skriva, men har inte skrivit någon text, eller vad man nu vill kalla det, på många år.

Jag är sjukpensionär sedan 2010, av många olika skäl. Kronisk värk, endometrios, kroniska tarmproblem, ångest, depression för att nämna några.

Jag föddes med hydrocefalus/vattenskalle, och har haft shunt sedan jag var några veckor gammal. Fram till 1996 hade jag inga direkta problem, men sedan dess har jag haft extremt mycket problem, och vården har sällan varit lyhörd.

Jag har stångas mot vården med jämna mellanrum sedan 2015, då jag plötsligt drabbades av extrem ljud- och ljuskänslighet, som helt klart var relaterat till en ej optimalt fungerande shunt. Men efter några år gav jag upp och tänkte att det fick väl vara så då, tills shunten gick sönder nästa gång. Vilket hade hänt ett antal gånger mellan 1996 och 2015.

Sommaren 2021 började min vänsta arm domna bort då och då. Mina föräldrars favorituttryck när jag växte upp var "bit ihop och kämpa på". Om det inte blödde rejält eller man brutit något fanns det inget att gnälla om. Så när jag var och hälsade på dem och simmade, vände jag från bröst till ryggsim utan att nämna något.

I mitten av september hände det någon gång i veckan att det svartnade för ögonen. I slutet av september hände det några gånger om dagen, sedan allt oftare.

Mellan 11 och 15 oktober hände det många gånger i timmen, varje dag. Detta till trots gick jag först fram och tillbaka till sjukhuset på förmiddagen för att ta några blodprover som min endokrinolog beställt, då jag (även det sedan -96) medicineras mot en hypofysrubbning). Sedan mötte jag upp hemtjänsten vid Ica för att handla inför helgen. På Ica, när jag stod och läste på en förpackning, höll jag på att dråsa i golvet när jag läste en innehållsförteckning, så jag sa åt killen som var med mig "du får läsa vad det står, för jag ser ingenting just nu. Och vi bör nog dra oss hemåt så jag får lägga mig och vila. Fortsättning följer, men vi får se när det blir. 

Tillägg till förra inlägget: Promenaden under fredagen blev sammanlagt cirka 7 km. Det är ungefär 2 km från mig till sjukhuset, men det var fint väder så jag tog en omväg när jag gick till Ica, därför blev det en rejäl promenad innan jag väl var hemma igen. 

Du är bra på att skriva på ett sätt som inle lämnar läsaren oberörd. Jag ser fram emot att lära känna dig och Torsten bättre! 

Tack snälla, ni är verkligen härliga! Om någon av er är i krokarna får ni komma förbi och hälsa på. Just nu har jag slut på bullar, men jag får ta något gott efter middagen. Eftersom varken intresse eller ork finns för matlagning får jag mat hemkörd från Sodexo 2 ggr/vecka. I motsats till vad många har fått för sig så är maten riktigt god. Det folk inte fattar är att man måste krydda maten själv! Hur kan man inte fatta att de ju tillagar maten för att den ska passa för en så bred skara som möjligt. Då måste de ju hålla ner på kryddningen, så att den även passar de som gillar nästan okryddad mat. Så jag och övriga som gillar lite drag i maten får tillföra kryddor. 

Ikväll vankas det mos och fläsklägg. Egentligen ska det vara riktigt rotmos och fläsklägg, men de flesta gör ju det med morötter i, och det är jag väldigt allergisk mot. Tack och lov tillagar de specialare utan morötter åt mig.

Vad roligt att du har bekanta i Gävle. Du är varmt välkommen att svänga förbi mig om du vill när du besöker dem, eller komma till Gävle "bara" för att träffa mig också,  så klart. Var i landet bor du själv? Och var i landet vore ni andra? (Men jag respekterar om man inte vill berätta det också.)

Efter dusch och första hårtvätt sedan senaste operationen för en månad sedan bäddade jag med rena sängkläder. Lila fleece, ett av mina favoriter. 

Sedan blev det middag, och nu ska jag se Beck - Döden i Samarra på tv 4 play. Insåg idag att jag höll på att missa att se den. Jag såg de två första filmerna i säsong 7 för några veckor sedan, men höll på att missa tredje filmen som tas bort imorgon. 

En fråga om Torsten: Freddie,  hur håller du reda på din dammtuss, är han en gigantisk tuss som vuxit till sig under flera år, eller flyger han omkring lite som han vill? Han ter sig inte som en figur som låter någon bestämma var han ska hålla hus eller lyssnar på direktiv. 

Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp! 

Hur räknade du ut det? Är du över 60 år? För människor lever ju längre och längre. Du skulle ju kunna vara en av de som hinner passera 100 årsstreckwt med god marginal.

Och apropå ålder och hur olika personer tänker. Jag har alltid, ända sedan jag var liten, tolkat begreppet "medelålders" som en person som passerat 50-strecket.

Många verkar resonera som att när man passerar medelåldern är resten av livet mest en slutspurt mot den oundvikliga döden. Och även om jag är medveten om att det kan tolkas på många olika sätt känns det tragiskt, inte minst du jag genom att hänga i olika trådar på Familjeliv insett att väldigt många här anser att begreppet syftar på personer i åldersspannet 35-40.

Jag inser att min tolkning snarare är en glädjekalkyl, om man använder det i meningen "halva livet har passerat", så antagligen är det väl jag som använder det fel. Å andra sidan var min gammelmormor mer eller mindre frisk tills hon drabbades av blindtarmsinflammation när hon var 96. Hon klarade operationen utan problem,  men dog några veckor senare av blodförgiftning då de råkade glömma en operationstid i buken när de sydde ihop henne. Både mormor och morfar dog av cancer när de var 91 år, farmor och farfar dog av kanter vid 70 respektive 80 år. Mina föräldrar är piggare än jag trots att de passerat 75.

Så, när är man "medelålders" enligt er? Jag räknar mig inte som medelålders än, och jag fyller 48 i mitten av november. 

Å andra sidan tycker jag att textraden "Age is just a number, don't you stop having fun" i den här gamla favoritlåten är väldigt sann.

Eftersom jag ju lever med en rad olika kroniska sjukdomar, så pendlar min dagsform rejält från dag till dag. När någon frågar efter min ålder brukar jag ofta svara "enligt mitt leg är jag 47, men i verkligheten pendlar jag mellan 5 och 95 år beroende på dagsform, tillfälle och umgänge".

En helt annan fråga:

Hur känsliga är ni för bilder på nålar och andra vårdrelaterade objekt. Vill ju verkligen inte traumstisera någon av mina nyfunna underbara vänner, men bilder säger ju ofta mer än tusen ord när man ska berätta om t ex upplevelser under en sjukhusvistelse. Jag räknade lite i huvudet, och kom fram till att jag under min senaste inläggning, 19/7 till 18/8 hann ha 14 eller 15 droppnålar. Då jag är extremt svårstucken, men tack och lov inte nålrädd (jag brukar förklara för personer som är tvungna att sticka mig att jag inte är rädd för nålar, och är väldigt samarbetsvillig men att mina kärl tyvärr är livrädda för nålar och väldigt osamarbetsvilliga) 

På grund av ovanstående tar det ofta många försök innan någon lyckas sätta en droppnål eller ta blodprover. Så utöver de 14 eller 15 "fasta" nålarna blev jag stucken någonstans mellan 90 och 100 gånger på bara en månad...

Hej Torsten!
Jag förstår att du har ett hårt liv! 
Vi kan nog lära oss mycket av dig. Hur gammal är du? Vad tycker du om dammsugare, och hur undviker du dem? Vad tycker du om att göra, och vad äter du helst, om du får välja själv?
Hur träffade du din flickvän?