Förhållningssätt till partners tidigare barn och kostnader

Du behöver inte sluta så att han märker det.
Det är en sak mellan dig och maken, så förändringen som blir är att maken lagar åt er allihop under umgänget och det är garanterat inget sonen bryr sig om.
Även ekonomiska frågor sköter du och mannen utan sonens inblandning, mannen frågar bara dig när du handlat hur mycket han ska Swisha till dig, där finns inget underligt med det. Samma sak om du lägger ut pengar för sonen, så Swishar mannen i efterhand.

Det finns inget konstigt alls med det, det blir bara konstigt om mannen ställer sig och börjar bråka om det inför sonen. Tror knappast att sonen förutsätter att du ska betala för honom utan han kommer tycka hans pappa är en snål fan som bråkar om den saken.

Nej det gör man verkligen inte, man har ett ansvar för de barnen man själv är förälder åt.
Gäster och barnens kompisar bjuder igen så att det jämnar ut sig. Särkullarnas kompisar får deras förälder bjuda om de ska ha något. Maken fixade allt sådant under umgänget och var inte han hemma så fick de själva ordna eller va utan.

Jag tänker att det finns lika många lösningar som bonus familjer där ute.

Min nya pojkvän är på väg att flytta in med mig och mina 3 barn och jag skulle aldrig ta för givet att han ska ta kostnader för mina barn. Det gör jag och barnens pappa. Däremot är jag säker på att han aldrig skulle göra någon grej av vår hushållsbudget pga att jag har 3 barn och han inga. För det mesta betalar jag mer för att jag tjänar mest och att barnen är mina, men samtidigt har han gått med på detta och vet vad det kommer att kosta mer för honom än som singel.

Å andra sidan är han överlycklig över att ha fått en familj, så ja, situationen är en annan för oss.

Om vi gifter oss, köper hus och får gemensamma barn blir förutsättningarna kanske ändrade, då varken han eller jag vill göra skillnad på mina barn och eventuella gemensamma, eller åtminstone så lite som möjligt.

Jag skulle dock bli väldigt oroad om han plötsligt störde sig på mina barn och inte ville ha med deras matkostnader att göra längre. Vad säger din man om att du stör dig på hans son?

Kanske borde ni lösa konflikten snarare än pengarna. Verkar som att det skaver mellan er ordentligt, vilket inte kan vara särskilt trevligt att leva i, varken för dig, din man, hans son och ert gemensamma barn. Trots att han snart är myndig är ju du ändå den vuxna, som tillsammans med din man borde ansvara för att lösa problemet allt det här bottnar i.

Men jag gissar att problemet är mer komplext än så kanske? Hoppas ni löser det tillsammans för allas skull.

Det låter som att ni har tre problem, inte ett:

1) Ni har separat ekonomi trots att ni lever ihop med barn. Det står självklart alla fritt att göra som de vill, men jag fattar inte hur man orkar. Och självklart föder det frågor som dessa, med fokus på millimeterrättvisa.

2) Du stör sig på din sväris. Av allt du skrivit att döma så är det hans beteende som gjort att du tröttnat på att betala, det är med andra ord egentligen inte pengarna det handlar om i grunden.

3) Du skrev i något svar att om du hade insett hur det skulle bli, så hade du aldrig gett dig in i det hela. Jag tolkar det som att du menar ge dig in i relationen med din sambo? Om jag tolkar dig rätt så är väl ändå den känslan det största problemet.

Om jag var du, skulle jag försöka lösa dessa tre problem och inte fokusera på matkostnader, för det kommer inte att lösa ngt i längden så länge som ovan kvarstår (undantaget nr 1 kanske, som man säkert kan leva med även om det verkar sjukt jobbigt...)

Delar man upp ekonomin ordentligt så blir det aldrig varken problem eller tjafs om det. Skulle man däremot ha gemensam ekonomi så kan det bli stora problem. Ponera maken ville köpa särkullarna något, då måste han fråga mig eftersom det är mina pengar med. Jag säger nej för jag inte vill slösa pengar på dem utan vill köpa något till mig själv istället, läget låst och upplagt för problem.

Delar man upp kostnaderna ordentligt, tar sig tid att verkligen göra det så att ingen sponsrar något de inte vill, då blir det inga problem. När man betalt sin del så kan man göra vad man vill med sina pengar och behöver inte fråga den andre om lov.
Jag skulle aldrig vilja sätta mig i en sits där man trasslat ihop ekonomierna och har gemensamma konton mm. Jag är en egen myndig person som själv kan och vill sköta min ekonomi utan inblandning från någon.
Jag har ingen lust att sponsra särkullar eller annat bagage som partnern dragit på sig, det får han lösa själv.

Det åter väldigt likt hur vi har det och i mina ögon rätt. Vi har ett gemensamt konto för mat + huslån osv, men allt annat betalar vi var för sig. Till matkontot har vi då som jag skrev tidigare, räknat ut hur stor del som jag + mina barn behöver (bor varannan vecka) och hur stor del som han + hans barn (bor mestadels här) behöver. Han har ett barn mer än jag dessutom. Jag har en sommarstuga sedan tidigare men eftersom vi är gifta anser jag att den är vår gemensamma, men jag betalar kostnader för den. Vi har bara en bil som han mest använder så han står för den. Jag tankar någon gång om jag använder den (vilket är oerhört sällan). 

Eftersom ni har det mesta uppdelat men på gemensamma kostaderna delar ni på, så jag förstår verkligen inte varför just maten då inte ska delar proportionerligt också? 

Pappan anser att mat = gemensamma kostnader oavsett vilken del av familjen den går till, med du anser mat = enskild utgift beroende på vilken del av familjen den går till. Eller hur blir det så?

Tror du att pappan hade tyckt så här om maten om det var du som hade 18-åringen? Har du ställt honom den frågan? 

När ert andra gemensamma barn föds, kommer han väl få ytterligare flerbarnstillägg. Om jag förstått det hela rätt är totala flerbarnstillägget för 3 barn 730 kr, och för 2 barn 150 kr. Det innebär att han får ut 580 kr extra för sonen i praktiken, och 150 kr av flerbarnstillägget blir för era gemensamma barn.

Eftersom han får mer pengar för sina barn, är det väl inte mer än rätt att han lägger 580 kr extra till mat och utgifter för sin son. Det borde motsvara ungefär vad sonen kostar extra i månaden.

Dessutom borde han ta lite mer ansvar för hushållet den veckan hans son är hemma om han inte kan få sonen att hjälpa till i rimlig utsträckning. 

I praktiken får han ju inte mindre pengar än nu, samtidigt som du inte behöver betala extra för bonussonen. 

Bäst vore kanske att pappan gör en del av hushållsarbetet tillsammans med sonen. Då kan de umgås lite extra, samtidigt som sonen lär sig laga mat, tvätta och annat som är bra att kunna som vuxen. Blir troligen lättare att pappan ber sonen att hjälpa honom än att försöka tvinga killen att göra sakerna själv.

Nej, det gör "man" inte.
När jag levde i styvfamilj så valde jag min partner, definitivt inte hans ungar. Som tur var så kom de bara varannan helg. Och två sommarveckor, men då la jag min semester före eller efter så jag slapp de iallafall under dagtid.

Någon öppen famn hos mig kunde de ju stenglömma.

Nä, jag valde att ta russinen ur kakan (och sambons barn gjorde detsamma).

Sambon tog hela ekonomiska ansvaret för sina barn, i praktiken så stoppade han mer in för mat och boende.

Vi har fortfarande inte gemensam ekonomi, men gemensamt ansvar för våra gemensamma kostnader såklart Sambons barn har inte ingått i gemensamma kostnader.

För oss har det varit den bästa lösningen (och hade han ansett att jag skulle sörja för hans barn hade vi varit särbos).

Jag valde att inte ta hela paketet och inget jag behövde, fast det fanns en del i omgivningen som hade svårt att acceptera detta, men dessa hanterade sambon.

Jag håller med. Det var annorlunda när jag kom in i förhållandet, för då var sonen fortfarande barn och det var mer naturligt att förstå att inga krav ställdes (även om jag kan tror att det säkert är annorlunda i andra familjer). Jag har under åren haft ?den otroligt jobbiga diskussionen? att sonen inte hjälper till (och också varför jag ska vara med och betala hans mat) men inget har ändrats, tyvärr. Min man har en tendens att gå i försvarsställning när han blir kritiserad angående sonen så det är svårt att få en konstruktiv diskussion.