Vår idiot till granne meddelande att hon anmält att min snart tolvåring inte kan cykla. Vad tusan nu hon har med det att göra.
Inte kommer väl soc göra något? Kan inte tänka mig att det är något de bryr sig om. Vad kommer hända? Kommer de ringa, kalla till möte? Känns så sjukt.
Jag anser att man bör tvinga aktiviteter på sina barn. Sen att man inte behöver ta det till världens ände och passar inte det ena kanske det andra gör det. Vissa saker är tråkiga i början tills barnet själv kliver över tröskeln.
För ett problem med dagens unga och unga vuxna är att dom är rotlösa, har svårigheter att göra tråkiga saker, ta sig an uppgifter som är ovanliga.
Att barnet själv ska styra på förhand vad som är kul och inte brukar leda till att dom går miste om saker dom längre fram har nytta av eller rent av blir en passion. Eftersom dom är barn och har inget att jämföra med så blir det mesta nytt en uppförsbacke.
Exempelvis jag är glad att mina föräldrar mer eller mindre tvingade mig att lära mig cykla och simma. Hade inte mina föräldrar pushat mig att delta i lagidrotter hade jag inte haft en så bekväm skolgång(då jag lärde känna de flesta innan skolan började) och senare i livet haft ett så bra kontaktnät(på arbetsmarknaden). Sen att fotboll blev min passion är ju ett stort plus. Hade jag som 5-åring fått välja så hade det inte blivit så.
En nytta är också saker som jag blev påtvingad som jag sedan kunde avfärda så som inte min grej.
När jag tänker tillbaka på min skoltid så dom som hade det tuffast var ju andra barn som inte hade lika många sociala kontakter, ansågs som konstiga för att dom inte kunna simma eller cykla, inte deltog/samarbetade i gruppövningar eller på gympan för att dom antagligen inte visste hur dom skulle agera och dom förblev kufar under hela skolgången.
Det är dit jag vill komma. Ett barn som lärt sig mindre än andra i livet riskerar att misslyckas i de flesta avseende, vilket i sin tur kommer att leda till fysisk och psykisk ohälsa.
Fast det beror helt på vilken typ av "tvingande" det handlar om. Extremt fasta rutiner och gränser är snarare någonting som i de flesta fall är positivt medan vardagsval kan bli väldigt jobbigt och helt ska undvikas.
Det är deras fel hur de hanterar psykisk sjuka föräldrar och aldrig intar barnperspektiv eller lyssnar på varken skola, läkare, polis etc och framförallt de ska alltid prata med barnen men de lyssnar inte på dem.
Men du har inte autism eller Asperger? Och där har du den stora skillnaden!