• Anonym (FlisanLisa)

    Hur berätta om otrohet?

    Goda råd är dyra har jag förstått.

    Sambo sedan några år och barn finns i bilden.

    Min sambo har kanske inte riktig funnits där eller så har jag känt med osedd, och i i augusti hörde en av mina tidigare kärleken av sig på sociala medier. Var inget annat är avstämningar då och då om hur livet levde och hur allt var.

    I slutet av oktober så träffades vi för ett kort möte och på något sätt så hände det som inte fick hända. Ångrade mig direkt efteråt och har mått skit sedan dess. Min sambo han anar inget men jag våndas varje dag. Kontakten med tidigare kärleken är bruten, är ju min sambo och familj jag vill ha, och ha kvar. Men kan inte leva med att hålla det inom mig.

    Hur fasiken berättar jag, och har familjen i behåll?

  • Svar på tråden Hur berätta om otrohet?
  • Anonym (FYI)
    Anonym (jaha) skrev 2021-03-08 12:42:05 följande:

    Måste säga att det är ofattbart vidrigt att se hur vissa försöker få att lura någon att vara kvar i ett förhållande mot sin vilja med hjälp av lögner och manipulation att låta som "humant" och något man gör för att skona personen...Kräks

    Hur fan lyckas man få att först bedra sin sambo och som om det inte vore nog, förnedra ytterligare genom att sitta och ljuga personen rakt i ansiktet år efter år. Förneka sin sambo chansen att göra egna val, lura sin sambo att vara kvar i förhållandet...etc...till att vara humant, snällt och omtänksamt?

    Snacka om totalt snedvridna argument.


    Eller hur !
    Det är fan inte klokt, de första tio inläggen förespråkar att ts skall fortsätta ljuga. Trotts frågeställningen i ts.
    Visserligen är jag inte förvånad över att det finns så många svin efter att ha läst på FL ett tag, men ändå?
  • Anonym (Samma här)

    Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

    Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

    Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

    Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.

  • Anonym (FYI)
    Anonym (Samma här) skrev 2021-03-08 13:21:53 följande:

    Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

    Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

    Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

    Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.


    Jo, en jävligt viktig sak har förändratsKräks
  • Anonym (jaha)
    Anonym (Samma här) skrev 2021-03-08 13:21:53 följande:

    Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

    Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

    Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

    Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.


    Ja, vilken hjälte du är som offrar dig stoiskt enbart för din man och din familjs bästa, för givetvis har ju undanhållandet av sanningen såklart ingenting med att du slipper billigt undan att göra.... det är baaaara av ren omtanke för andra som du inte berättar.Oskyldig

    Intressant att du bara "testade" om din man trodde dig eller inte men sket i att testa om han ville eller inte ville veta om att du varit otrogen. Men svaret på den frågan är något du kanske inte vill ha svar på, för om det visar sig att din man vill veta så faller ju hela din "martyr" argument som du tydligen använder för att intala dig själv att det är ok att låta din man leva i en lögn.
  • Anonym (jaha)
    Anonym (FYI) skrev 2021-03-08 13:46:25 följande:
    Jo, en jävligt viktig sak har förändratsKräks
    Haha, eller hur!
    Lustigt det där med att de som varit otrogna ALLTID tycker att ingen behöver veta och att man bara "skonar" andra genom att inte säga något medan de som blivit bedragna tycker tvärtom Drömmer
  • Anonym (jury)
    Anonym (Samma här) skrev 2021-03-08 13:21:53 följande:

     Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

    Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.


    Ett exempel på det övermod som kan drabba den som är otrogen, och som därefter väljer att förtiga det med argumentet "det är bäst så, för alla parter".

    TS kan kanske läsa detta inlägg som ett avskräckande exempel på dom psykologiska mekanismer som går igång efter en dold otrohet, och som gör det osannolikt att detta snedsteg kommer att förbli det enda.
  • Anonym (FYI)
    Anonym (Samma här) skrev 2021-03-08 13:21:53 följande:

    Jag är i en liknande sits. Jag var otrogen i juni. Första och enda gången. Det var en av de fruktansvärt varma nätterna som han hörde av sig på msn. Vi hade stött på varandra några dagar tidigare och han följde med mig o ungarna hem en kortis på kaffe. Vi hade knappt setts på 15 år. Då var det jag som fallit för honom efter att ha följt med honom hem efter ett krogbesök. Men jag dög inte som flickvänsmaterial då. Nu har vi båda levt med våra respektive, jag över 10 år och han närmare 10 år. Jag berättade att min make är mannen i mitt liv och han kände likadant med sin sambo, hon var den rätta. Men sen skrev han på msn att han ff attraheras av mig. Jag blev smickrad. Jag berättade att han var den största jag haft, mest välutrustade. Hans sexliv var nästintill obefintligt och han hade tydligen tänkt förbjudna tankar när han satt på min altan tillsammans med mig, ungarna och husdjuren och drack kaffe.

    Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var mitt i natten, han hade tydligen druckit så det fick bli jag som tog bilen medan min familj sov och körde knappt en halvtimme för att möta upp honom på en enslig väg i skogen som han valt ut. Hans sambo och barn sov dom med o han tog cykeln för att möta mig. Jag försökte intala mig att jag kunde ångra mig när som helst, behövde inte göra snedsteg. Men vad fan, att träffa ett gammalt ligg, mitt i natten... Det säger sig självt. Illa nog liksom. Hur som helst så bestämde vi att det var våran hemlighet. Samvetet gnager men det känns samtidigt så overkligt så jag ibland undrar om det hänt. Jag testade min man en gång när vi var väldigt osams och han var så nonchalant. Slängde ur mig om händelsen i skogen. Han svarade att han inte trodde mig för han skulle vaknat, någon av barnen bordet han vaknat, han skulle märkt om jag använt bilen mitt i natten osv.

    Så jag sa att jag bara sagt så för att få en reaktion.

    Vi var på väg att flytta innan otroheten och bor nu 4h bilresa från där det hände. Jag kommer aldrig mer träffa mitt gamla ligg, även om han skriver ibland när han är svältfödd. Jag kommer aldrig berätta, det skulle krossas min man och vi måste vara starka tillsammans för barnen. Och jag älskar min man. Otroheten blir ju inte ogjord för att jag berättar. Då lägger jag ju över mitt problem på min familj. Aldrig. Inget har förändrats för att jag gjort ett snedsteg.


    Ja herrejösses, ett sånt vidrigt beteende. Att du kan se dig själv i spegeln varje dag fattar jag inte. Och sen sitta här och tycka det är såå häftigtKräks
  • Anonym (Stina)

    Om du bara skulle berätta för att lätta ditt eget samvete tycker jag inte att du ska göra det. Jobba istället på det förhållande du har. Se till att ni kommunicerar och att ditt snedsteg inte kommer hända igen. Hör nån annan gammal flamma av sig svarar du inte etc. 

  • Anonym (Vell)
    Blueskillen skrev 2021-03-08 06:11:00 följande:

    Vad är det för eventuell könssjukdom som inte har uppenbarat sig på över fyra månader?


    Det finns sjukdomar som ger diffusa symtom som kan misstas för annat, säkrast att testa sig för att veta om man har sjukdomen eller inte. så ts, har du testat dig?
  • Anonym (Ditt ansvar)
    Anonym (FYI) skrev 2021-03-08 11:02:16 följande:
    Man kan aldrig göra en otrohet "mindre fel", och familjen är redan förstörd genom ts otrohet. Den blir aldrig vad den varit. Mycket beroende på att ts förstår att inget kan bli som förut, och har dåligt samvete för sin otrohet.
    Vad finns logiken i att mörka otroheten skulle göra att familjen inte förstörs?

    Att berätta sin "snyfthistoria" kan ha den fördelen att, om båda vill, kan söka hjälp att lösa sina problem. Problemlösning fordrar ärlighet..
    Jag förstår hur du menar, men bara under förutsättning att man ska fatta viktiga kanske livsavgörande beslut baserat bara på känslor.

    För jag kan absolut inte hålla med dig i sak.
    Familjen är ju på inget sätt förstörd i nuläget och inte pga det som TS gjorde.
    Även om sanningen är obekväm så är det ändå sant; Det som sambon och andra inte vet mår de heller inte ont av.
    Men de kan självfallet komma må mycket ont av att få veta.

    Det har gått många månader men ingenting i det TS skriver pekar på att familjen alls skulle vara förstörd.
    Snarare tvärtom eftersom TS skriver att sambon anar ingenting, och TS skriver inte något om att familjen eller relationen skulle vara påverkad alls av det som hände för en ganska lång tid sedan.
    TS har ångrat sig, har brutit kontakten helt och avslutat med den där förra kärleken.
    TS vill ha sin familj och sin sambo. Familjen och sambon anar inget, de vill ha TS, och sambon och barnen är alltså rent faktabaserat helt opåverkade av otroheten.

    Att då råda TS att välja den enkla och fega vägen, att inte ta sitt eget ansvar, utan i stället fortsätta skylla ifrån sig och skyffla över ansvaret på sin sambo, på barnen och på alla andra som kan komma att påverkas av det är ju bara att välja den enkla och fega vägen och det är att medvetet fortsätta göra fel mot sina nära genom att medvetet och med vilja välja att skada sambon och familjen.

    Jag anser att TS ska ta sitt eget personliga ansvar för sitt eget felbeslut och inte ta den enkla genvägen att skylla ifrån sig, och skyffla över ansvaret på sin intet ont anande sambo, bara för att döva sitt eget dåliga samvete.
    Ta ansvar. Ta proffshjälp och ta till allt som krävs för att fixa det här. Det är TS egna personliga problem och eget ansvar.
    Det kan aldrig bli mindre fel mot sambon och mot barnen genom att berätta, det som är gjort kan aldrig göras ogjort. Sambon och barnen kan aldrig tvingas att försöka lösa problemen och kan aldrig tvingas försöka reparera det som TS själv efter sitt eget beslut har gjort.
    Men TS kan ta sitt ansvar för problemlösningen och göra bättre och att reparera.
Svar på tråden Hur berätta om otrohet?