Anonym (Undrar) skrev 2023-06-25 00:12:18 följande:
Är jag transofobisk?
Jag har en fråga som kanske är märklig, men hur vet man om man är transfobisk?
Jag tycker att alla ska få älska den de vill, ligga med vem de vill och se ut hur de vill. Jag stöttar dragqueens, gays, queer osv och tycker det är härligt och befriande. Jag älskar verkligen folk som gör sin grej om man säger så - go for it! Jag tycker absolut inte det är äckligt med homosexuella par eller transpar, tvärtom tycker att det är fint att de hittat varandra! Jag tycker det är fint att barnböcker visar inkludering och kunde inte bry mig mindre om debatten om att dragqueens läser böcker för barn på biblioteket osv.
Jag ser mig inte som homofobisk eller transfobisk med andra ord.
En sak jag dock har otroligt svårt för och som jag fått höra är transfobisk av en vän, är män som tävlar i kvinnors kategorier i sport och spöar skiten ur andra kvinnor. När jag nämnde detta för en vän och sa "biologiska kvinnor" så så hon att jag var transfobisk som uttryckte mig så. Jag tycker att alla ska få vara precis som de vill, men jag tycker det är orättvist när man använder sina rättigheter på någon annans bekostnad (typ som att ta förstapriset och äran från någon annan som inte har samma förutsättningar, typ född kvinna och har annorlunda muskelmassa). Jag retar mig på att man inte kan enas om att det faktiskt bara finns två kön utan ska hålla på att jiddra om att det finns ett tredje kön också. Rent biologiskt finns det inte det, så varför förneka? Däremot är kön som social konstruktion något HELT annat, och det tycker jag att man kan hålla flytande och att alla ska få bära vilka kläder de vill exempelvis, ha peruk eller vad man nu känner för.
Men min huvudsakliga fråga är: är det transofobisk att inte hålla med om att det finns mer än två kön?
Det är lite att packa upp här...
1. Biologisk kvinna... alla är biologiska... motsatsen till biologisk är eeeh.. en sak... Så just den formuleringen är inte helt ok... Men de flesta förstår vad du menar. Men som sagt, den känns inte helt fräsch... Motsatsen till Trans är Cis (även om många transfober fått för sig något helt annat...) så det är mer korrekt att använda det uttrycket. Cis kvinna är en person som identifierar sig själv som det könet man sa vid födseln.
2. Visst, det är många som tror att transkvinnor som vuxit upp som män är så mycket starkare och allt möjligt... Men nu är det ju så att man tappar muskelmassan extremt snabbt. Det är inte många transkvinnor som är bland världsatleterna. Däremot finns det några transmän som vinner i de sporter de håller på med... Mot andra män... och om det nu skulle vara så att det hela beror på hur man föddes så borde ju de per automatik förlora... Så det är helt enkelt inte en så stor fördel att vara transkvinna som vissa tycks tro... det är ingen fördel alls skulle man kunna säga, annars skulle transkvinnor alltid vinna och det gör de inte... Jag kan ju tycka att man kan titta på helheten. Om du precis börjat din resa så är det såklart fler fördelar, men låt oss säga en person som är uppvuxen som trans, tagit hormoner för att stoppa tillväxt av muskler osv...varför kan inte de få vara med? De har ju inte mer muskelmassa!
3. Jag ser att du inte är biolog... För news flash... Biologer är väldigt tydliga med att det finns fler än 2 kön. Det är inte inte så svårt i slutändan. Ja, det finns män och det finns kvinnor. Fine, XY och XX. Men sen har vi många variationer på det. Vissa är XXY, andra är XYY och så finns det flera variationer på det. Könshormoner och genetiska variationer kan påverka könstilldelningen hos människor. I den vanligaste formen av könsdetermination har individer med XX-kromosomkombinationer biologiskt sett kvinnligt kön, medan individer med XY-kromosomkombinationer har biologiskt sett manligt kön. Det är dock viktigt att notera att kön inte bara bestäms av kromosomerna, utan det finns också andra genetiska och biologiska faktorer som kan påverka könets utveckling.
När det gäller genetiska variationer på XX och XY finns det många möjliga mutationer och variationer som kan uppstå. Det är omöjligt att ge en exakt siffra på hur många variationer som kan finnas, eftersom människans genetiska variation är omfattande och komplex.
Vidare kan genetiska variationer påverka olika aspekter av könstilldelningen och könens utveckling. Vissa variationer kan påverka könsidentiteten, könsuttrycket eller könsspecifika egenskaper. Det finns också vissa genetiska variationer och syndrom som kan påverka könsutvecklingen och resultera i intersexuella tillstånd, där individens könsegenskaper inte passar in i den typiska binära uppdelningen mellan manligt och kvinnligt kön.
Sammanfattningsvis är det omöjligt att ange en exakt siffra för antalet genetiska variationer på XX och XY, eftersom människans genetiska variation är komplex och varierad.
Så nej det finns inte bara två kön, bara någon som inte är biolog skulle påstå det... Så därför vet jag att du inte är biolog.
Och det är fine, du kan vara okunnig om det om du vill, men vad är problemet egentligen? Jag är en av de där läskiga "tredje könet" (hmm tänk om det vore så enkelt... men det är ju ganska så mycket mer komplext än så.) Jag är 43 år gammal och har hela livet känt det som om jag var obekväm med mig själv. Jag har aldrig känt mig bekväm. Det har varit svårt att sätta fingret på det... Men redan som barn när de delade upp killar och tjejer stod jag kvar i mitten och visste inte vart jag skulle gå. Medan lärare påpekade vart jag skulle gå... men det kändes aldrig rätt... Jag lekte med leksaker som var typiska för både tjejer och killar och jag klädde mig ena dagen som det ena och andra dagen som det andra. Jag tyckte inte om när man kallade mig allt det där som var kopplat till vad alla tyckte jag hade för kön. Men jag förstod det inte. Jag visste bara att jag inte var "det"... det var fel... jag mådde dåligt av att man sa det hela tiden... Jag passade inte in på den andra sidan heller... Det var precis lika fel... Däremot gillade jag om man ibland "tog fel" och det gjorde man ofta... Men allra bäst tyckte jag om när vuxna i ren desperation kunde fråga mig vad jag var... Och då brukade jag stolt svara med bara mitt namn! Inte det ena eller det andra jag var jag!
Jag kunde aldrig förstå, jag försökte passa in på samhällets bild av mig, jag gillade det kön som man förväntade sig vilket ju förenklade det hela. Men fick ofta höra att jag inte klädde mig korrekt eller uppförde mig korrekt... Inte för att jag brydde mig, jag gör väl som jag vill! Men problemet var djupare. För så fort någon kallar mig något som hör ihop med det könet de tycker jag har så mår jag dåligt... Jag har verkligen försökt. Men det har gett ångest. Jag mår fysiskt dåligt... Jag har varit aktiverad i en kristen grupp där det är väldigt uppdelat efter kön, och jag har försökt, jag har verkligen försökt men har bara känt mig bekväm när man haft kombinerade aktiviteter. Det hela slutade med att jag efter många långa sömnlösa nätter bröt ihop mitt under ett möte i denna grupperingen, sittandes i ett rum omringad av konservativa och äldre personer (jag var yngst där) jag började skaka, hyperventilera... trodde jag skulle svimma... och plötsligt så insåg jag... och det bara flödade ur mig... jag är icke binär... jag hör inte hemma här, jag mår inte bra här... Jag fick ett helt fantastiskt mottagande och min far var i samma hus och när han fick höra vad som hände hjälpte han mig hem och konstaterade att han inte var förvånad... och han har verkligen stöttat mig! Kom hem till min partner... satt mig ner livrädd för deras reaktion... "Älskling... jag är icke binär..."...tillsvar fick jag "ok trodde du inte jag redan visste det?"... "älskar du mig ändå?"... "ja inget har ju ändrats mellan oss! Du är du!" ...
Berättat för vänner och de säger också alla att de inte är förvånade, de ser att det stämmer mycket mer med vem jag är. Jag mår bättre och som sagt INGEN är förvånad. Även de som aldrig ens haft funderingar i de riktningarna har konstaterat att de helt plötsligt förstår det hela när de ser hur jag är och faktiskt pratar med mig om hur jag känner det. Bästa reaktionen var en av mina första partners från när jag var 18 som hörde av sig och meddelade att de var förvånade över att jag "kom ut" nu... för de trodde jag reda gjort det då för över 20 år sedan :-P För vi hade haft långa samtal där jag hade varit väldigt tydlig med mina känslor kring mig själv och ja hehe tydligen fast jag inte hade orden för det då så hade jag förklarat det så de hade förstått... Enda skillnaden nu är att jag har ord för vad jag är och därför kan jag säga till andra att hej jag är icke binär! Jag behöver inte låtsas vara något annat. Det är en otroligt skön känsla...
Så försöker du säga att vi icke binära inte finns eller att det bara finns två kön... då är du helt klart ute och cyklar. Det är ok att inte vara kunnig och därför inte veta hur biologi faktiskt funkar men att använda formuleringar som "jiddrar om tredje kön" (framförallt när du är den som har fel....) är ganska så fobiskt. I slutändan det vi ber om är att bemötas med respekt och empati... Du kanske inte förstår, men det hindrar inte att du använder de namn och pronomen vi ber om, det är inte så svårt... Och ja att du inte förlöjligar oss och våra upplevelser.
