Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Det är mänskligt att tycka synd om sig själv. Det är också mänskligt att äcklas av de som tycker synd om sig själva. Mänskligt att tycka att man har det värre än de som tycker synd om sig själva. Mänskligt att inte kunna sätta sig in i andras situation. Mänskligt att döma andra.

Självömkan må inte leda någonstans, men självömkan är också en etikett man klistrar på andra. Man bör ha medkänsla med sig själv. Har man inte det kan det göra en hård på ett sätt som förgör ens relationer och förmåga att relatera. Det blir ensamt om man är för hård. Men för några är denna självvalda ensamhet den enda väg de klarar av att hålla ihop. Det får man som medmänniska respektera och hålla det önskade avståndet. Den här hårdheten var tidigare vanligast hos äldre män, men jag upplever att den blivit vanligare hos kvinnor i alla åldrar som lever ensamma. 

Jag vill bara säga att du är ute på hal is nu.

Det är mänskligt men man ska fortfarande inte göra det. Det är en dålig livsfilosofi helt enkelt. 

Om man mår bra eller dåligt beror väldigt lite på de faktiska omständigheterna. I princip allt är hur man hanterar omständigheterna. Med positiv och aktiv livsinställning så får man ett bra liv.

Du har ju själv fullt upp med att döma andra här på FL genom att posta nya trådar hela tiden. 

Inte på samma nivå. Jag säger inte att kvinnor inte ska träffa yngre, jag dömer inte kvinnor som attraheras av yngre, jag klankar inte ner på kvinnors kroppar, jag talar inte om för kvinnor hur kvinnor ska vara för att män ska vilja ha dom, jag säger inte att kvinnor är okvinnliga och att det är avtändande om de är blyga eller nervösa.

Du säger en massa skit oavsett. Med din skrala erfarenhet av kvinnor borde du inte säga något alls. Du är likadan som de du anklagar. Och kommer aldrig att förändras. 

Om man mår bra eller dåligt har allt att göra med omständigheter för de allra flesta.

Har man okej ekonomi, okej hälsa, okej socialt liv, okej sexliv och okej familjeliv har man förutsättningar att jobba med sin mentala inställning. Där kan man till och med försämra för sig själv genom att förbättra hälsa, förbättra sexliv, förbättra familjeliv, få bättre vänner, byta partner. Man kan tävla sig till olycka.

Har man en ekonomi som brakar, blir sjuk, förlorar sitt arbete, förlorar vänner, förlorar partner, har problem i sexlivet, en sak eller allt på en gång, ja, då är risken hög att man mår sämre.

Visst kan en positiv inställning och ett jävlar anamma hjälpa, men omgivningen bör inte kräva det. Sedan kan man inte som vuxen förvänta sig att omgivningen ska vara ens krockkuddar på obegränsad tid, men förhoppningsvis har man varit en så pass bra människa när man mådde bra att man har stöd runt sig.

Har man det motigt sedan ung ålder och/eller i många år är det en annan sak, men för de flesta gäller att de kan klara av de motgångar de drabbas av. 

Jag har stor erfarenhet av kvinnor. Nej, jag är inte alls som dom. 

Så tänker många och det är därför de mår dåligt. För de blir negativa så fort något går dem emot.

Därför jag säger att omständigheterna nästan är irrelevanta. Det är hur man tänker som avgör hur man mår. 

Väljer man att se det negativa eller positiva?

Oavsett hur mörkt det är finns det alltid ett ljus. Oavsett hur ljust det är finns det alltid ett mörker.