Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

"Fast ibland blir man tillskriven en "offerkofta" som man själv inte har, när man beskriver sin situation. Jag tycker inte ett dugg synd om mig men jag har några gånger beskrivit min situation, jag är väldigt ensam, och andra har sagt åt mig att sluta tycka synd om mig själv och göra något åt det. Jag har alltså inte beklagat mig alls utan till och med några gånger i klartext skrivit att jag är helt ok med mitt liv. "

Det handlar ibland just om att du inte är ett offer, inte passar in i mallen för hur du "bör" uppföra dig i rollen som ensam. Det kan väcka ont blod. Men frågan är varför du väljer att/har behov av berätta om du är okej med din situation? Där kan människor nog undra över ditt motiv.

Om någon inte förstår dina motiv för att berätta om någonting, inte relaterar, så kan de vara väldigt snabba på med offerkoftan.

Varenda person som inte är norm på något område har åtminstone någon erfarenhet av att bli missförstådda och till och med vantolkade ibland. 

Har man en svår situation av något slag som man är beredd att berätta om öppet kan man vara hyfsat säker på att det finns någon eller några som vill vrida till det hela till att det skulle handla om självömkan.

Något som är väldigt känsligt är att sätta saker i perspektiv som puttar in någon i sämre dager än vad de själva vill se sig i. På ett öppet forum finns det alltid någon som kommer att ta illa upp. Men är du ensam så har du säkert få andra möjligheter att uttrycka dig, eftersom du är just ensam om din situation. 

När jag tänker lite vidare på det här så är de flesta som använder forum på ett seriöst sätt ensamma om sin situation. Det är ju därför de vänder sig hit. 

Men sedan vrider man sig som en mask och påstår att man har så goda vänner och så fina relationer som man inte vill belasta. 

Visst kan det vara så, men... Ja. 

Det skulle gå att visa varandra betydligt mer omsorg än vad som oftast görs och omsorgen som trots allt visas är många gånger av den fejkade uppvisningssorten, "skriv till mig" i syfte att visa sig god och samtidigt få utsatta och ensamma människor att öppna sig för en. 

Äckligt är vad det är, men det är vad det är. En annan tråd handlar om karma. Man kan hoppas på den.

Du ser, du bara tillskriver mig saker utan förankring. Du gör mig till ett offer. Du anser att en beskrivning är ett klagomål för att beskrivningen är av något som du anser vara negativt. Det är, så att säga, ditt problem. Eller ett du-problem om man kan säga så på svenska. Nyanserna är inte från mig utan från ditt huvud.

För att vara tydlig med det, de gånger jag har beskrivit min situation i trådar här och på andra forum så är det på direkt uppmaning av trådstartaren att andra som är ensamma ska beskriva hur de har det, ibland med direkt önskan om "gärna från er som trivs/har det bra ändå". Det är inte bara ur det blå.

"Jag känner mig ensam" är en beskrivning av en mycket, mycket vanlig situation med en rad olika anledningar. Man kan vara separerad, sakna familj, sakna vänner. Man kan ha familj och vänner men inte vara förstådd i sjukdom eller annan livskris. Man kan ha ovanliga erfarenheter.

Att uttrycka en känsla är inte automatiskt en klagan. 

"Jag känner mig ensam" är en klagande känsla. Den behöver inte vara orimlig bara för att det är en klagande. Den riskerar att hamna i offermentalitets-facket beroende vad som sägs till uttrycket.

jämför med "jag känner mig glad" vilket också är en känsla men inte klagande.

Tycker det mest är manliga oskulder som beter sig så.