Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Några växer faktiskt ifrån ADHD-symtomen som vuxna, med de flesta har kvar sina symtom. De lär sig hantera dem, men strategierna hjälper oftast inte fullt ut. Så i vissa sammanhang kan de missa. 

Jag tror det är svårt för oss andra att sätta oss in hur det är att t.ex. ha bristande tidsuppfattning. Att inte känna på sig om det har gått 10 minuter el?er 40 minuter. Så har en del med ADHD.

Att känna sig oerhört trött eller väldigt rastlös så fort man behöver sitta och lyssna på något som inte är superintressant.

Jag såg en anpassning i klassrummet en gång som var lite oväntad.

Längst bak i klassrummet fanns en soffa som inte var så mjuk. Under slutet av skoldagen fick en pojke med kraftig ADHD vara med på klassens genomgång medan han samtidigt hoppade  i soffan. Han störde inte de andra, för de var vända framåt. Läraren sa att hon checkat av honom, han hade lyssnat på det som de pratade om. : )

Om du i ditt yrke så ofta träffar på läkare som feldiagnosticerar för att föräldrarna vill hoppas jag du anmäler det. Är inte det till och med din plikt?

Intressant! Ngt jag inte hade en aning om! Jag har tyckt det är konstigt med denna diagnos-hysteri på barn men är det big business så är det ju verkligen begripligt! 

Tidigare, före de diagnosvåg som nu är, var det exempelvis ca 5-6% av barnen som diagnosticerades med ADHD./ADD. Den siffran stämmer med internationelka studier, det kan skilja några procent upp eller ner. 

Idag är det betydligt fler. Lite kan det ha ökat beroende på man upptäcker fler flickor idag. 

Men samhällets förändringar kan också påverka förekomsten. Internet har t.ex. gjort att tiden som en person kan upprätthålla sin uppmärksamhet har minskat tydligt i medeltal. Tittar man på filmer för barn häbder det något varje sekund, de skulle somna över filmer för barn från långt tillbaka. 

Sedan har vi problemet med snabba, ofullständiga utredningar. Dels beror det på att de avtal som regionen har med privata vårdgivare är för snåla för de grundliga utredningar som ofta behövs, och dels beror det på att de familjer som betalar helt ur egen ficka kan hamna hos oseriösa och bristfälliga aktörer.

Det handlar inte om fel-diagnoser utan mera om "glädje diagnoser" i den meningen att man vid tveksamma fall hellre sätter diagnos än "friar".  Det är som jag tidigare skrivit inte lätt att diagnostisera ett barns svårigheter alla gånger. Något som kan vara en tillfällig störning i barnets mognad kan också ses som symtom på ADHD.

Tidigare gällde devisen hellre fria än fälla idag är det nog inte så alla gånger.

Det är svårt att bedöma om det  är barnets miljö eller något biologiskt hos barnet som är roten till problemet. Spannet för naturlig variation har minskat. 

Personligen tror jag att det handlar om att skolan idag inte är anpassad för dessa variationer. Tidigare hade skolan en mer fostrande funktion. Då kunde barn som kom från en ostrukturerad hemmiljö få den fostran de behövde där. Så är det inte idag. 

Hoppas att jag nu klargjort på ett tydligare sätt vad jag menar. 
Problemet är mera att barn som inte borde utredas kommer för utredning, än att det sätts fel-diagnoser.

Vill avsluta mitt inhopp i tråden med ett litet tanke experiment.

Du som inte har diagnostiserats med någon npf diagnos. Tänk tillbaka på din barndom och skoltid. Vad var jobbigt? Vad tror du dina föräldrar och lärare tyckte var jobbigt med dig?

När jag gör det ser jag en liten flicka som var väldigt fokuserad och gick in i allt jag gjorde till 100%. Hade bara ett fåtal kompisar men dessa har å andra sidan funnits med hela livet,
Mina föräldrar och även syskon tyckte nog att jag var jobbig på så sätt att jag var väldigt bestämd över hur jag ville ha saker och ting. Alltid sitta på samma stol vid bordet eller soffan. mm

Nog har jag haft min beskärda del av autistiska drag alltid. Men dessa har faktiskt varit mig till stor nytta i livet. Mitt focus har hjälpt mig i mina studier och senare i mitt arbete och i livet i övrigt.  Mina autistiska drag har gjort mig till den jag är och jag är stolt över detta.

På samma sätt kan vi se hur framgångsrika idrottare genom sina speciella drag excellerat i sin sport.

Vi har alla vår personliga särart och allt eftersom vi växer upp slipas de vassa kanterna bort och vi upplever att vi är välanpassade till vår miljö. 

Vi kommer aldrig födas som välanpassade. Anpassning är någonting vi lär oss av föräldrar/familj, skola och andra aktiviteter där vi integrerar med andra människor. 

Som alltid. Det är inte vad man har som avgör var man hamnar utan vad man gör med det man har. En ambitiös person kommer alltid komma mycket längre än en lat person oavsett diagnoser.

Vi behöver inte ens göra tankeexperiment. Jag har fått min ADHD-diagnos som 35-åring. 

Skola. Jag har alltid haft lätt för skolan, har övergenomsnittlig IQ. Så jag hade bästa betygen i de ämnen som intresserade mig och precis godkänd, ibland inte godkänd, i de ämnena som jag inte tyckte om. Har sedan också läst på högskolan.

Men allt är inte skola. Jag var utanför, jag var den som hade missförstått var man skulle träffas, vad man skulle ha med sig till utflykten. Utflykter var hemska pga sånt. Det blev ofta missförstånd med skoluppgifter också, men som tur var visste lärarna att jag var smart och ambitiös. Men jag fick ofta höra: "Du borde väl veta....." Och så hade jag få till inga vänner. DET var en stor grej. 

Föräldrarna var dock mer kritiska och jag var mycket rädd för att göra fel. Yrkeslivet är dock största problemet. Som MÅNGA andra kvinnor med ADHD har jag mycket svårt att få jobb att fungera för mig. Jag missförstår, missar information och framför allt har jag inte pondus, saknar sociala färdigheter (har även Asperger). Jag bara hoppas att jag klarar att jobba tills jag får bli pensionär. Utan medicin skulle det INTE gå. 

Nu var det inte till dem som diagnostiserats som jag vände mig till i mitt tankeexperiment utan till de som inte har eller har haft någon diagnos och upplever sig som helt fullt anpassade till vårt samhälle.

Det är ju självklart att du har nytta av din diagnos och medicinering. Tråkigt att du inte hittat ditt sammanhang i livet men ge inte upp. Det finns alltid möjlighet att hitta just sin plats.  

Även om det kan kännas tungt så försök tänka på att, just du är värdefull som den du är. Du har bara inte hittat din plats ännu.

Allt vi är med om i livet formar oss. Det är inte antalet vänner som sätter vårt värde, utan vad vi gör utifrån våra förutsättningar. Man är aldrig sin diagnos 

Jag vet inte om jag hade klarat dagens skola. Hade nog fått autism som diagnos idag tror jag. Möjligen blivit hemmasittare.

Jag är ganska lik min son. Intelligent men väldigt känslig. 
Eftersom jag inte blev nedtryckt så som honom var jag en besserwisser och hade svårt med det sociala. Var nedstämd hela tomåren och även några år efter det. Det funkade ändå i skolan eftersom lärarna anpassade
material till mig, när jag tyckte något var för enkelt och trist fick jag egna uppgifter. Så gör man ju inte idag. 

Normen för vad som anses normalt har krympt mycket tycker jag det verkar som.