• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-03 23:03:57 följande:
    Ja, du har säkert mer insyn i detta än vad jag har.  Efter 25 år i yrket  har jag nog inte ännu förstått hur det hänger ihop.

    Slaskdiagnoser har blivit vanligare i takt med att efterfrågan på diagnoser exploderat. Det finns varken kompetent personal eller andra resurser för att möta denna efterfrågan.

    Då är det lättare att falla till föga och ge en slaskdiagnos än att förklara för föräldrar att deras barn ligger inom normalspannet men behöver konsekvent fostran i hemmet och skolan.
    Ditt sätt att utrycka dig antyder faktiskt rätt dålig, oprofessionell syn. Bara att kalla det för en slaskdiagnos visar ju hur du ser på det. Men jag antar att du vet att man faktiskt kan se betydande fysiska skillnader i en npf hjärna mot en neurotypisk hjärna? Sen att man inte gör en sådan undersökning inför diagnos säger ju sig själv att det skulle dels blir för dyrt och även göra köerna extremt mycket längre, även för personer med allvarliga medicinska problem. 

    Jag menar det görs ju även en medicinsk utredning inför en diagnos. Och om du själv levt med ett barn med en diagnos hade du nog själv förstått skillnaden. 

    Anledningen till att dessa diagnoser ens behövs är ju för att samhället ser ut som det gör, där dessa personer inte passar in. Det är ju knappt så neurotypiska personer funkar i detta samhälle om man tittar på det psykiska måendet generellt, där utbrändhet och depressioner är extremt vanligt. Istället för att rynka på näsan åt diagnoser kanske man bör vända blicken mot grundproblemet. 
  • Anonym (Bellissimo)

    Exempel på väldigt viktiga anpassningar som inte kostar några pengar att tala om är att ge instruktioner både muntligt och skriftligt, att låta ett barn gå från klassrummet tre minuter tidigare för att slippa trängsel, att erbjuda hörselkåpor, att låta ett barn sitta längst fram i klassrummet utan bänkkamrat, att låta ett barn gå ut och skutta i korridoren eller rita eller lyssna på musik en kort stund i mitten av varje lektion. Och många fler liknande småsaker. 


    Men lärarna behöver kunskap för att veta att det här är vad de behöver göra. Och alla lärare behöver göra likadant, för rutin är jätteviktigt för många av de här barnen. 


    Det handlar i många fall om att göra sig omak för elevens skull och utan kunskap, utan ledning och stöttning och i en stressad arbetssituation blir det inte av. Barnen med större problem kräver större resurser som tex liten grupp med specialpedagog eller enskild undervisning. Att få det utan att ha diagnosen på papper kan man fetglömma. 

  • Anonym (Bellissimo)

    Att vi har en lärare med 25 års erfarenhet i tråden som visar så låga kunskaper om npf och npf-utredningar tycker jag belyser problemet väldigt väl. 

  • Anonym (Gile)
    Anonym (M) skrev 2025-03-04 07:48:01 följande:
    Ditt sätt att utrycka dig antyder faktiskt rätt dålig, oprofessionell syn. Bara att kalla det för en slaskdiagnos visar ju hur du ser på det. Men jag antar att du vet att man faktiskt kan se betydande fysiska skillnader i en npf hjärna mot en neurotypisk hjärna? Sen att man inte gör en sådan undersökning inför diagnos säger ju sig själv att det skulle dels blir för dyrt och även göra köerna extremt mycket längre, även för personer med allvarliga medicinska problem. 

    Jag menar det görs ju även en medicinsk utredning inför en diagnos. Och om du själv levt med ett barn med en diagnos hade du nog själv förstått skillnaden. 

    Anledningen till att dessa diagnoser ens behövs är ju för att samhället ser ut som det gör, där dessa personer inte passar in. Det är ju knappt så neurotypiska personer funkar i detta samhälle om man tittar på det psykiska måendet generellt, där utbrändhet och depressioner är extremt vanligt. Istället för att rynka på näsan åt diagnoser kanske man bör vända blicken mot grundproblemet. 
    När det gjordes undersökningar i fängekse för ett 20-tal år sedan så visade det sig att det var vanligt med läs- och skrivsvårigheter och även med ADHD. Det var vuxna intagna, oftast aldrig tidigare utredda personer. Man hade ju önskat dem en annan skolgång.

    Idag är personer med npf-diagnoser överrepresenterade inom psykiatrin, det är lätt att börja må dåligt när man har en knagglig skolgång bakom sig och de svårigheter som följer med de tillstånden. 

    Vi har ju en våldsvåg med gängkriminalitet nu. Här är nog samhällsutvecklingen en starkt bidragande orsak, så det är inte så enkelt att bara npf-tillstånd på de barnen/ungdomarna är en förklaring. Men det är nog lättare att locka med någon som känner sig utanför och har svårt att få hjälp i skolan att klara skolsituationen och kurserna.. Här behöver vi ett starkt engagemang i barnens fritid som en motvikt. . 

    Som en allmän grund behöver vi skolor för alla elever, det vinner vi både mänskligt och samhällsekonomiskt på. Framgångsrika länder har bra utbildning. 
  • Anonym (L)

    Min som gick i IES och det är intressant att det gick att upprätthålla ordningen i klassrummet i den skolan, Nu tror jag tyvärr att även den skolan har blivit sämre på vissa ställen men då var den väldigt bra. 


    Jag tror att en stor skillnad är att lärarna där hade backning av ledningen. I den kommunala skola som sonen gick i först vek sig rektorn för föräldrarna så att de lärare som försökte göra något åt problemen fick kritik i stället. 


    I IES hade de även ett team av kurator, specialpedagoger och en akademisk samordnare som jobbade med elever som hade det tufft i skolan av olika anledningar. 

    I Sverige finns det ofta en skepsis mot begreppet disciplin men i den skolan handlade det inte om att ?förtrycka? elever utan att skapa en studiero som främjade kreativitet och gynnande elever med olika svårigheter. 


    De hade även ett tyst rum hos specialpedagogerna där varken lärare eller föräldrar fick störa innan lektionen var över så att elever som behövde extra ro kunde komma dit och arbeta ostört. Det var öppet för den som ville. 


    I den skolan var det sällan tal om diagnoser utan skolan gjorde en egen utredning först för att se vad eleven behövde. 


    Det är ett fungerande koncept men då måste man vara beredd på att satsa mer resurser på skolan och det är ju ofta där det tar stopp. 


    Dessutom måste man ha med sig föräldrarna som ibland beter sig hemskt mot lärare i andra skolor.Jag har varit på föräldramöten i kommunala skolan där föräldrar har attackerat lärare verbalt och betett sig som om lärarna är någon form av servicepersonal.


    I IES fick vi skriva på ett kontrakt där vi som föräldrar godtog skolans ordningsregler som bland annat handlade om respekten för lärarna. 

  • Anonym (Gile)
    Anonym (L) skrev 2025-03-04 08:23:04 följande:

    Min som gick i IES och det är intressant att det gick att upprätthålla ordningen i klassrummet i den skolan, Nu tror jag tyvärr att även den skolan har blivit sämre på vissa ställen men då var den väldigt bra. 


    Jag tror att en stor skillnad är att lärarna där hade backning av ledningen. I den kommunala skola som sonen gick i först vek sig rektorn för föräldrarna så att de lärare som försökte göra något åt problemen fick kritik i stället. 


    I IES hade de även ett team av kurator, specialpedagoger och en akademisk samordnare som jobbade med elever som hade det tufft i skolan av olika anledningar. 

    I Sverige finns det ofta en skepsis mot begreppet disciplin men i den skolan handlade det inte om att ?förtrycka? elever utan att skapa en studiero som främjade kreativitet och gynnande elever med olika svårigheter. 


    De hade även ett tyst rum hos specialpedagogerna där varken lärare eller föräldrar fick störa innan lektionen var över så att elever som behövde extra ro kunde komma dit och arbeta ostört. Det var öppet för den som ville. 


    I den skolan var det sällan tal om diagnoser utan skolan gjorde en egen utredning först för att se vad eleven behövde. 


    Det är ett fungerande koncept men då måste man vara beredd på att satsa mer resurser på skolan och det är ju ofta där det tar stopp. 


    Dessutom måste man ha med sig föräldrarna som ibland beter sig hemskt mot lärare i andra skolor.Jag har varit på föräldramöten i kommunala skolan där föräldrar har attackerat lärare verbalt och betett sig som om lärarna är någon form av servicepersonal.


    I IES fick vi skriva på ett kontrakt där vi som föräldrar godtog skolans ordningsregler som bland annat handlade om respekten för lärarna. 


    Javisst hjälper det om skolledning och kommunledning står bakom lärarna. Och tydliga regler och rutiner är ett stöd för alla elever, även de som inte har svårigheter. 

    I de kommunala skolorna är det fler elever som har problem av olika slag än i friskolor. Det finns också friskolor som talar om för föräldrar att deras barn inte platsar där t.ex.  Om man tittar på statistik så finns det i snitt mindre resurser i form arbetstimmar  av kuratorer, skolsköterskor, skolläkare, psykologer osv i friskolorna. 

    Just den skolan som du nämner har jag lite svårt för, för de bidrar starkt till betygsinflationen. I en del av deras skolor får eleverna bl.a.  jättehöga betyg i praktiskt/estetiska ämnen, för att dra upp betygsgenomsnittet för skolan.
  • Anonym (L)
    Anonym (Gile) skrev 2025-03-04 08:42:36 följande:
    Javisst hjälper det om skolledning och kommunledning står bakom lärarna. Och tydliga regler och rutiner är ett stöd för alla elever, även de som inte har svårigheter. 

    I de kommunala skolorna är det fler elever som har problem av olika slag än i friskolor. Det finns också friskolor som talar om för föräldrar att deras barn inte platsar där t.ex.  Om man tittar på statistik så finns det i snitt mindre resurser i form arbetstimmar  av kuratorer, skolsköterskor, skolläkare, psykologer osv i friskolorna. 

    Just den skolan som du nämner har jag lite svårt för, för de bidrar starkt till betygsinflationen. I en del av deras skolor får eleverna bl.a.  jättehöga betyg i praktiskt/estetiska ämnen, för att dra upp betygsgenomsnittet för skolan.

    Det stämmer inte för den skola där sonen gick. Det fanns många elever med diagnoser och elever med sociala problem från utsatta områden. 


    Min son har dyslexi och fick betydligt bättre stöd i IES än i kommunala skolan, både när det gällde tid med specialpedagog och olika verktyg. 


    Tvärtom hade IES fler anställda på heltid som stöd för eleverna - kurator, sjuksköterska, flera specialpedagoger och en akademisk samordnare som arbetade i ett team. I kommunala skolan fanns de funktionerna bara på plats ibland. 


    Sedan var det definitivt inga glädjebetyg i den skolan då. Sonen fick verkligen kämpa för sina betyg. Det var egentligen den enda kritik jag hade. Det var ibland väldigt höga krav. 


    När sonen började gymnasiet kunde han inte fatta hur lätt undervisningen var där i jämförelse. Jag har träffat flera elever från IES som har samma erfarenhet. Enligt lärarna i gymnasiet (inte IES) var sonen på universitetsnivå och han gick ut med bra betyg 


    Jag tror som jag skrev att IES var mycket bättre förr när skolan drevs av eldsjälen som grundade den, men jag tror att hon sålde den vidare och då blir det som med många andra friskolor - vinstmaximering framför undervisning. 


    Min poäng är inte att IES är den bästa skolan utan att IES har/hade många bra arbetssätt som kommunala skolan kan lära sig av. 

  • Tyra myra
    Anonym (M) skrev 2025-03-04 07:48:01 följande:
    Ditt sätt att utrycka dig antyder faktiskt rätt dålig, oprofessionell syn. Bara att kalla det för en slaskdiagnos visar ju hur du ser på det. Men jag antar att du vet att man faktiskt kan se betydande fysiska skillnader i en npf hjärna mot en neurotypisk hjärna? Sen att man inte gör en sådan undersökning inför diagnos säger ju sig själv att det skulle dels blir för dyrt och även göra köerna extremt mycket längre, även för personer med allvarliga medicinska problem. 

    Jag menar det görs ju även en medicinsk utredning inför en diagnos. Och om du själv levt med ett barn med en diagnos hade du nog själv förstått skillnaden. 

    Anledningen till att dessa diagnoser ens behövs är ju för att samhället ser ut som det gör, där dessa personer inte passar in. Det är ju knappt så neurotypiska personer funkar i detta samhälle om man tittar på det psykiska måendet generellt, där utbrändhet och depressioner är extremt vanligt. Istället för att rynka på näsan åt diagnoser kanske man bör vända blicken mot grundproblemet. 
    Ibland kan det vara på sin plats att berätta den osminkade sanningen.
     
    Jag gör detta utifrån barnens bästa. Naturligtvis ska barn med med tydliga symtom och genomgripande svårigheter i vardag och skola få sina diagnoser, men det är långt ifrån alla. Men en betydande del som kommer har inte det.

    Dessa barn blir inte hjälpta av en diagnos, tvärtom blir de stjälpta.

    Idag har det, som så mycket annat börjat bedrivas handel i diagnoser. Det erbjuds gratis tester via nätet där man senare för runt 30 000:- erbjuder vidare undersökning och diagnos. 

    Men frågan kvarstår blir dessa barn hjälpta av en diagnos?  Förändras deras bristande konsekvenstänk av en diagnos? Naturligtvis inte.

    Jag betvivlar inte en sekund att barn mår dåligt i dagens skola. Men att en diagnos på barnet skulle vara rätt väg att gå ser jag som orimligt. Det är skolans sätt att arbeta med barns fostran som är problemet.  

    Detta är min oprofessionella åsikt. 
  • Tyra myra
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-04 07:56:51 följande:

    Att vi har en lärare med 25 års erfarenhet i tråden som visar så låga kunskaper om npf och npf-utredningar tycker jag belyser problemet väldigt väl. 


    Vill bara upplysa om att jag inte är lärare och har aldrig arbetat i skolan.
  • Anonym (Amalia)

    Något jag reagerar på är när vuxna koketterar med sin ADHD!! Man gör sig lustig över att man inte kan hålla ordning eller komma i tid! Jag tänker att om man inte kan passa tider borde man ju också dyka upp för tidigt?! Men det händer väl aldrig? Nu handlar ju inte tråden om vuxna men kanske gör sådant att man blir mindre förstående?

Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?