Anonym (TS)

Sat 1 Mar 15:57

238 svar

Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola.

Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån.

Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare.

Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om.

Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta.

Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium.

Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker.

Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag.

Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen.

Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk.

Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något.

Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar.

Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer.

Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an.

Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering.

Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med.

Hur blev det såhär?

ClumsySmurf

Fri 7 Mar 09:29

#201

AndreaBD skrev 2025-03-06 17:25:12 följande:

Ja, det hade han. Du borde lyssna på berörda föräldrar, de kan mer om ämnet. Den bilden som du försöker måla upp var redan fel för 20 år sedan. Detta diskuterades nämligen mycket då.

orkar inte skriva ett längre inlägg just nu så jag slarvar ihop något med samma poäng om ADHD.
ADHD är en sammansättning av kognitiva funktioner som till sammans på svansen på en normalförelnings kurva gör det väldigt svårt att leva upp till vissa krav, våra gener har inte förändrats de senaste åren men man har antagit att det varit för snävt och att ADHD varit underdiagnoserad så man har sänkt kraven och flyttat dem närmare mitten av normalförelnings kurvan, ju mer man sänker kraven ju mer ökar risken överdiagnosering, det är i praktiken helt möjligt att diagnosera hela befolkningen.

Har man sänkt kraven för mycket?

Våran miljö har förändrats, hur mycket påverkar skämgenerationen (för lite fysisk aktivitet) pojkars koncentrationsförmåga och hur mycket ökar det risken för en diagnos?

Hur mycket påverkar det att skolan har förändrats?

En bidragande orsak till att man underdiagnostiserat ADD/ADHD bland tjejer och kvinnor är att man har utgått från stereotypen pojke med ADD/ADHD.
Är det bara kraven som har sänkts eller har vad som menas med ADHD också förändrats som menar i artikeln?

.

The Concept of Concept Creep
The sensitivity to harm is driving the expansion of many concepts.

Jacob is an active six year old who is often jumping up out of his seat, knocking things over, and impulsively shouting out answers in his first grade class. Sarah is a 20 year old college student who is upset about her grades and her lack of friends and often feels lonely and down. Andrea is a relaxed parent who lets her seven year old son play in the woods by himself unsupervised. Consider the following: Does Jacob have ADHD or is he just energetic and impulsive? Does Sarah have a mental disorder called depression or is she just sad because life is not going her way? Is Andrea a neglectful parent who should be monitored by social services?

As implied by these questions, psychological concepts often grow to expand far beyond their original meaning.

[...]

With this brief background, let's return to our opening questions about how to categorize Jacob, Sarah, and Andrea. The first thing to notice is that ADHD, depression, and parental neglect are concepts that are explored and heavily influenced by psychology and related disciplines. A second element to note is that each of the concepts seems to have broadened in meaning over the years. What was energetic and rambunctious is now ADHD; what was discouraged and lonely is now depression; and what might have been considered letting kids be kids can now be labeled, at least in some contexts, parental neglect

https://www.psychologytoday.com/us/blog/theory-of-knowledge/201701/the-concept-of-concept-creep

Det han skriver i artikeln känns väldigt bekant, när vild och bångstyrig kallas för ADHD av mindre pedagogisk förälder/lärare ökar det ju risken för en diagnos som andra kan ha svårt att se eftersom hur vild och bångstyrig barnet är varierar beroende på vem som har ledarskapet för tillfället.

Kan dålig koncentrationsförmåga blandas ihop med utråkat barn som saknar respekt för fröken?

Åtta skäl till att adhd-diagnoserna ökar

4. Det moderna samhället ställer högre krav på kognitiva färdigheter

Adhd är inte en sjukdom, utan en sammansättning av kognitiva funktioner på problemskapande nivå som även finns hos den allmänna befolkningen på en mer funktionell nivå, till exempel förmåga till reglering av uppmärksamhet (koncentration), impulser och aktivitetsnivå.

Moderna samhällen är snabba och komplexa, vilket ställer höga krav på dessa kognitiva egenskaper. Personer med lägre färdigheter än inom dessa viktiga kognitiva områden behöver därför anstränga sig betydligt för att klara av vardagens krav och kan i vissa fall få en adhd-diagnos om de inte gör det.

[...]

6. Förändringar i skolan har lett till att fler elever har det svårt

Skolan har genomgått stora förändringar när det gäller undervisningen, till exempel digitalisering och mer projekt- och gruppbaserat lärande, samt mycket mer självstyrd undervisning.

Dessa förändringar har lett till en mindre tydlig inlärningsmiljö, inklusive ökade krav på elevernas motivation och deras kognitiva färdigheter, faktorer som kan göra det svårare även för elever med bara drag av adhd att lyckas. Det har också lett till att skolor remitterar fler elever som de misstänker har adhd för utredning.

7. Beslutsfattare prioriterar bedömning

Politiker i många länder har försökt att hantera de stigande diagnossiffrorna främst genom att göra diagnostiska utredningar mer tillgängliga, så att människor inte behöver vänta så länge på att få en diagnos.

Detta är förståeligt, men det driver på antalet diagnoser som ställs och fokuserar inte på att undvika diagnoser, till exempel genom att förbättra hur barn undervisas, förbättra arbetsplatser så att de blir mer toleranta för neurologisk mångfald och erbjuda stöd utan krav på att en person har en diagnos.

nyheter.ki.se/atta-skal-till-att-adhd-diagnoserna-okar

Concept Creep and Psychiatrization

According to the theory of concept creep, concepts in the psychiatric domain such as ?mental disorder?, ?trauma?, and specific diagnostic entities have broadened their meanings over time, but so have ?abuse?, ?bullying?, ?empathy?, ?harassment?, ?hate?, ?prejudice?, ?violence? and many other harm-related concepts whose main field of relevance is outside or at most adjacent to that domain. Within psychology, for example, many of these concepts-which tend to involve interpersonal maltreatment rather than forms of suffering or of being harmed-are associated with developmental or social psychology rather than clinical psychology. In this respect, the semantic inflation of psychiatric concepts is one among several key domains in which concept creep takes place rather than its primary focus.

https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8716590/

addictive

Tyra myra

Fri 7 Mar 12:21

#202

rn behöver

Anonym (M) skrev 2025-03-07 07:26:45 följande:

Fast jag har i och för sig ingen diagnos, och saken är ju den att problemet som du pekar på och som jag dessutom håller med om är ju att samhällsutvecklingen är ett problem. Vilket du uppenbarligen ignorerade helt.

Problemet är ju att samhället ser ju ut som det gör idag, hur ska det fåtal som drabbas mest av detta, alltså de med diagnoser, kunna förändra det? Deras problem minskas ju inte av att tycka att samhällsutvecklingen är galen, eller hur? Skolorna har inte resurser nog att hjälpa dessa barn, hur mycket man än önskar det. Har man ett barn med diagnos som inte klarar av skolan, har man tillräckligt med att slåss för att barnet bara ska få anpassningar för att kunna gå dit. Förändra världen eller ens skolan i stort är inte att tänka på. Sen om barnet får en diagnos litar man väl på det team av läkare och psykologer som ställt diagnosen?

Sen anser jag att man absolut så långt det är möjligt ska undvika medicinering på barn, och försöka anpassa så mycket det går och hitta strategier istället. Men återigen är ju problemet att skolorna inte klarar detta och resultatet blir att föräldrarna får välja mellan en ohållbar situation för barnet eller medicinering där det ändå funkar bättre. Sen är det väl bara adhd som medicineras? Autism medicineras iaf inte.

Så rätt väg är ju inte att i första hand sätta stopp för diagnosticering, utan att förändra skolan. För innan skolan har förändrats kommer dessa barn inte bli hjälpta av det. Det är nog extremt få föräldrar som faktiskt vill ha en diagnos på sina barn. Och att skylla på enskilda föräldrar gör heller inte saken bättre, många med barn med diagnos kämpar hårdare än de flesta, varför dessa föräldrar har en större risk att dels separera från barnets andra förälder och även att bli utbränd. Att personer med mindre allvarliga svårigheter skulle klara livet om samhället såg annorlunda ut, innebär ju dels inte att de inte har diagnoser, och förändrar ju inte att det faktum att de inte klarar av det som det ser ut idag.

Tycker jag helat tiden trycker på samhällsutvecklingen men håller mig till ämnet och koncentrerar mig på hemmet och skolan..

Talar inte om ditt barn eller din situation som förälder.

Det är utvecklingen mot alltfler diagnoser och allt mer medicinerande av barn som exploderat nu när diagnoser erbjuds av privata kliniker.

Förstår inte riktigt vad du vill säga. Tycker du att vi ska diagnostisera ännu fler av barnen som har det jobbigt i dagens skola? Är det verkligen rätt väg att gå?

Anonym (Gile)

Fri 7 Mar 22:48

#203

Tyra myra skrev 2025-03-06 18:29:32 följande:

Förstår om du har en diagnos, då du inte kan skilja på resonemangen jag för.

Att det gått inflation i npf diagnoser är välkänt och ett problem för oss.

Att vi i Sverige är mycket mera generösa med att sätta dessa diagnoser är också välkänt.

När jag försöker peka på farorna barn utsätts för, när man alltför lättvindigt sätter diagnoser på dem i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

Det handlar om barnens bästa i skolans bästa och inte föräldrarnas bästa.

De barn jag talar om har ingen nytta av medicinering utan tvärtom kan den skapa mera problem för dem.

Någonstans måste vi sätta stopp. Om vi fortsätter att ge diagnoser och mediciner till de barn vi upplever som problem och inte tar i tu med grundproblemen så har snart 50% av våra barn diagnoser och medicinering.

Jag säger i alla fall STOPP. Men jag hoppas innerligt att vi börjar ta våra barns symtom på allvar. Symtomen beror till stor del på den ostrukturerade miljö de växer upp i samtidigt som skolan inte tar ansvar för att ge barnen den struktur de behöver.

Det finns ingen medicin som är specifik mot autism eller sådana drag.
.

Tyra myra

Sat 8 Mar 00:19

#204

Anonym (Gile) skrev 2025-03-07 22:48:18 följande:

Det finns ingen medicin som är specifik mot autism eller sådana drag.
.

Ingen har väl påstått att det endast finns en medicin . Medicineringen som sätts in beror helt på symtombilden..

Det exempel jag tidigare tog upp är ett av de vanligare vid ADHD diagnoser. Men oavsett vilken man väljer har alla biverkningar.

567890

Sat 8 Mar 07:10

#205

Jag jobbar på gymnasiet och träffar elever hela tiden som berättar om sitt dåliga mående, stress och hur de alltid känner sig annorlunda. Många gånger hjälper vi eleverna vidare till Bup eller vuxenpsykiatrin för att få en utredning eftersom det är tydligt att de mer hjälp än det vi i skolan kan ge dom.

Det är många, främst flickor och blyga pojkar, som får sina diagnoser hos oss därför att de blivit så pass gamla att de kan sätta fingret på vad som känns fel och de vågar öppna upp sig för någon i elevhälsan. De tysta, blyga och intetsägande eleverna i klassrummet som ingen har sett men som har mått otroligt dåligt under grundskolan.

En av anledningarna till att Sverige har fler elever med diagnoser tror jag beror på att skolan i Sverige är duktiga på att ha relationer mellan vuxna och barn och därför får vi mer information om hur dåligt eleverna mår och hur jobbigt de har det i klassrummet eller med det sociala samspelet.

En annan är också att skolan har ändrat sig så pass mycket och idag ska du vara en entrerenör (hemskt för någon som har autism), du ska hålla muntliga tal, grupparbeten, hålla tusen bollar i luften, byta klassrum fyra-fem gånger per dag och kunna hantera lärares olika personligheter. Eleverna utsätts för mycket mer stress än vad en vuxen gör och därför tror jag också att diagnosen blir tydligare elever.

Anonym (Mamma)

Sat 8 Mar 09:53

#206

Soryu skrev 2025-03-06 19:23:36 följande:

Jag är psykiater och forskar också bland annat om ADHD och behandling med centralstimulerande läkemedel. Jag delar helt dina åsikter och det som TS skriver här, så jag vill bara skriva det för att berätta att vi är många inom yrkeskåren som tycker att det som sker i samhället idag är helt uppåt väggarna.

Socialstyrelsen har gjort en prognos som säger att vi om några år kommer att landa på att ca 15% av pojkarna och 11% av flickorna får ADHD-diagnos. Detta innebär alltså att ca 13% av alla barn, ja av alla människor över huvud taget, skulle vara drabbade av en neurobiologisk störning som gör att man har svårt att fungera i det moderna samhället. Att man i denna utveckling inte drar i nödbromsen och börjar inse att vi har ett samhälle som inte är anpassat efter hur människor fungerar snarare än tvärtom är helt obegripligt för mig.

Som alltid i dessa sammanhang måste det ju sägas att det naturligtvis finns en andel av personer med ADHD-diagnos som har verkligt svåra problem där behandlingen förändrar livet fullständigt. Detta är jag och mina kollegor inte alls kritiska till, men sanningen idag är att vi har en massiv överdiagnostik. Detta drivs till viss del av kollegor (läkare och psykologer) som har en övertro på vikten av ADHD-diagnostik och vad behandlingen kan leda till, men också av skolpersonal och föräldrar och förstås också av hur skolan är utformad nuförtiden osv.

Tänk om det inte är en överdiagnosticering?

Tänk om barn har mer koncentrationssvårigheter idag?

ADHD epidemin kanske inte endast har genetiska orsaker?

Stressen i samhället har ökat enormt och barnen utsätts för ökad stress redan i livmodern, då de påverkas av moderns stresshormoner .

Sedan tas de om hand av stressade föräldrar, som nyfödda, inte alla , men många nyblivna föräldrar är stressade och har svårt att varva ner.

Sen upplever de stress i form av förskola, hämtningar lämningar och långa dagar i stora förskolegrupper. Efter förskolan tas de om hand av föräldrar som ofta är stressade.

Det finns studier som visar att stress kan ge ADHD symptom. Särskilt prenatal stress verkar vara farligt.

Anonym (Mamma)

Sat 8 Mar 10:01

#207

Det är nog ändå troligt att ADHD beror på en kombination av känslighet och stress. Känsligheten är då troligen genetisk. Denna känslighet är det inte alls otroligt att det är ca 20% av befolkningen som har. Med ökande stress är det då troligt att ADHD och autism kommer att långsamt röra sig upp mot 20% av barnen, i takt med att föräldrars och framför allt mammors stress ökar, eftersom mammorna påverkar barnen mycket mer , eftersom de små fostren påverkas redan i livmodern.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sat 8 Mar 10:11

#208

Anonym (Mamma) skrev 2025-03-08 10:01:02 följande:

Det är nog ändå troligt att ADHD beror på en kombination av känslighet och stress. Känsligheten är då troligen genetisk. Denna känslighet är det inte alls otroligt att det är ca 20% av befolkningen som har. Med ökande stress är det då troligt att ADHD och autism kommer att långsamt röra sig upp mot 20% av barnen, i takt med att föräldrars och framför allt mammors stress ökar, eftersom mammorna påverkar barnen mycket mer , eftersom de små fostren påverkas redan i livmodern.

Lösningen på ett sådant problem kan ju knappast vara att vi erbjuder människor mer sjukvård utan att vi gör människor mindre stressade så att dom slipper må så dåligt??

Det är ju som att säga att lungcancer skulle öka pga att fler människor röker och lösningen på problemet är att vi ska fixa bättre sjukvård för lungcancerpatienter? Självklart ska cancervården förbättras och kunna erbjudas till alla som behöver detta. Men vi måste ju förändra det som gör att människor mår dåligt från första början.

Anonym (Mamma)

Sat 8 Mar 10:14

#209

Anonym (TS) skrev 2025-03-08 10:11:02 följande:

Lösningen på ett sådant problem kan ju knappast vara att vi erbjuder människor mer sjukvård utan att vi gör människor mindre stressade så att dom slipper må så dåligt??

Det är ju som att säga att lungcancer skulle öka pga att fler människor röker och lösningen på problemet är att vi ska fixa bättre sjukvård för lungcancerpatienter? Självklart ska cancervården förbättras och kunna erbjudas till alla som behöver detta. Men vi måste ju förändra det som gör att människor mår dåligt från första början.

Håller helt med dig, det jag säger är att det kanske inte är en överdiagnosticering av barnen, utan ett reellt problem, som beror inte bara på barnens stress i skolan utan också och kanske ännu mer på föräldrars stress .

Anonym (förälder till barn med autism)

Sat 8 Mar 10:33

#210

Soryu skrev 2025-03-06 19:23:36 följande:

Jag är psykiater och forskar också bland annat om ADHD och behandling med centralstimulerande läkemedel. Jag delar helt dina åsikter och det som TS skriver här, så jag vill bara skriva det för att berätta att vi är många inom yrkeskåren som tycker att det som sker i samhället idag är helt uppåt väggarna.

Socialstyrelsen har gjort en prognos som säger att vi om några år kommer att landa på att ca 15% av pojkarna och 11% av flickorna får ADHD-diagnos. Detta innebär alltså att ca 13% av alla barn, ja av alla människor över huvud taget, skulle vara drabbade av en neurobiologisk störning som gör att man har svårt att fungera i det moderna samhället. Att man i denna utveckling inte drar i nödbromsen och börjar inse att vi har ett samhälle som inte är anpassat efter hur människor fungerar snarare än tvärtom är helt obegripligt för mig.

Som alltid i dessa sammanhang måste det ju sägas att det naturligtvis finns en andel av personer med ADHD-diagnos som har verkligt svåra problem där behandlingen förändrar livet fullständigt. Detta är jag och mina kollegor inte alls kritiska till, men sanningen idag är att vi har en massiv överdiagnostik. Detta drivs till viss del av kollegor (läkare och psykologer) som har en övertro på vikten av ADHD-diagnostik och vad behandlingen kan leda till, men också av skolpersonal och föräldrar och förstås också av hur skolan är utformad nuförtiden osv.

Så vad anser du då gör att dina kollegor överdiagnostiserar?
Det är ju läkare och psykologer som sätter diagnoser och inte föräldrar och skola?
Dom är alltså dåliga på sitt jobb och sätter diagnoser i onödan?
Vad gör då ni andra som tycker att era kollegor sätter diagnoser i onödan?
Föräldrar och skola söker hjälp när dom misstänker diagnos men det är ju fortfarande läkare som sätter diagnoserna.
Om läkare skriver ut mediciner i onödan är det ju mer eller mindre tjänstefel.
Knappast föräldrars fel.
Då får läkarkåren tänka om, det är ju fruktansvärt om läkare sätter diagnoser som barnet inte har.
Håller med om att skolan inte är utformad efter alla barn, men det är fortfarande läkare, dina kollegor som är ansvariga för vilka diagnoser som sätts och ingen annan.

Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

INNEHÅLL