• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Anonym (Kalle W)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 10:28:45 följande:
    Vill bara upplysa om att jag inte är lärare och har aldrig arbetat i skolan.
    Jag tror det var AndreaBD som åsyftades.

    Vad jobbar du med?
  • Anonym (Bellissimo)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 10:28:45 följande:
    Vill bara upplysa om att jag inte är lärare och har aldrig arbetat i skolan.
    Sorry! Eftersom vi diskuterar lärare och du skrev att du har 25 år i yrket missförstod jag och trodde att ditt yrke var lärare. Vad har du för yrke? 
  • Anonym (Bellissimo)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 10:24:27 följande:
    Men frågan kvarstår blir dessa barn hjälpta av en diagnos?  Förändras deras bristande konsekvenstänk av en diagnos? Naturligtvis inte.

    Jag betvivlar inte en sekund att barn mår dåligt i dagens skola. Men att en diagnos på barnet skulle vara rätt väg att gå ser jag som orimligt. Det är skolans sätt att arbeta med barns fostran som är problemet.  

    Detta är min oprofessionella åsikt. 

    Diagnos kan göra jättestor skillnad. Du får tex möjlighet till medicinering, habilitering, hjälpmedel och arbetsterapeut. Vården kan komma och förklara för skolan vad du behöver. Du kan också få möjlighet att söka någon av de få specialskolor som finns.


    Dessutom upplever många en lättnad när de får en diagnos. Många har fått höra att de är lata och slarviga, trots att de i själva verket anstränger sig mycket mer än sina klasskompisar. Att få bekräftelse från vuxna som ser att man kämpar hårdare, men har andra möjligheter, än de andra kan vara otroligt betydelsefullt för självförtroendet och självkänslan. I synnerhet gäller det de barn som kommer från familjer som inte funkar så bra och föräldrarna därför inte kan stötta sitt barn på bästa sätt. De barnen har det ju tufft även på hemmaplan. Ibland är det ju föräldrarna också som inte förstår och som genom brist på rutiner eller att lägga allt större press och krav på barnen förvärrar situationen istället för förbättrar. 

  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-04 10:24:27 följande:
    Ibland kan det vara på sin plats att berätta den osminkade sanningen.
     
    Jag gör detta utifrån barnens bästa. Naturligtvis ska barn med med tydliga symtom och genomgripande svårigheter i vardag och skola få sina diagnoser, men det är långt ifrån alla. Men en betydande del som kommer har inte det.

    Dessa barn blir inte hjälpta av en diagnos, tvärtom blir de stjälpta.

    Idag har det, som så mycket annat börjat bedrivas handel i diagnoser. Det erbjuds gratis tester via nätet där man senare för runt 30 000:- erbjuder vidare undersökning och diagnos. 

    Men frågan kvarstår blir dessa barn hjälpta av en diagnos?  Förändras deras bristande konsekvenstänk av en diagnos? Naturligtvis inte.

    Jag betvivlar inte en sekund att barn mår dåligt i dagens skola. Men att en diagnos på barnet skulle vara rätt väg att gå ser jag som orimligt. Det är skolans sätt att arbeta med barns fostran som är problemet.  

    Detta är min oprofessionella åsikt. 
    Nej deras sämre förmåga till konsekvenstänk blir inte magiskt bättre av en diagnos men däremot deras förståelse för hur de själva funkar och att hitta strategier som kan hjälpa tack vare en bättre förståelse av sin egen hjärna och hur den funkar. Och därmed ha större chans att ta sig igenom livet lite enklare trots större svårigheter. 

    Vilket är just vad många som får diagnos vittnar om. Istället för att gå runt och känna sig sämst för att man inte klarar av samma saker som de flesta andra med lätthet verkar klara av, så får man förklaringen att det FAKTiSKT är mycket svårare för dem och kräver mer av dem att klara av än andra runtomkring dem. 

    Däremot har undersökningar visat att många, när de kommer ut i arbetslivet hellre håller tyst om sina diagnoser pga fördomar och allmänt dålig attityd gentemot npf. Vilket i längden ökar risken för sjukskrivningar och utmattning för dessa personer. För npf ÄR en funktionsnedsättning. 

    Sen håller jag med om att skolan är det stora problemet, skolan borde fungera oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Bara det faktum att fler och fler inte klarar grundskolan alls säger ju en hel del om utvecklingen. Och grejen är ju att detta problemet speglas i hela samhället. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-04 10:32:19 följande:

    Något jag reagerar på är när vuxna koketterar med sin ADHD!! Man gör sig lustig över att man inte kan hålla ordning eller komma i tid! Jag tänker att om man inte kan passa tider borde man ju också dyka upp för tidigt?! Men det händer väl aldrig? Nu handlar ju inte tråden om vuxna men kanske gör sådant att man blir mindre förstående?


    Fast det är ju rätt vanligt med personer med exvis adhd som faktiskt alltid är tidiga istället. Och hur vanligt problem är det ens för de flesta att rättfärdiga att folk inte har förståelse för individen? Det kommer alltid finnas individer som inte sköter sig oavsett diagnos eller inte, det skulle ju vara lika logiskt att behandla alla efter den premissen i så fall, inte bara de med adhd. 
  • Tyra myra
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-04 12:42:03 följande:

    Diagnos kan göra jättestor skillnad. Du får tex möjlighet till medicinering, habilitering, hjälpmedel och arbetsterapeut. Vården kan komma och förklara för skolan vad du behöver. Du kan också få möjlighet att söka någon av de få specialskolor som finns.


    Dessutom upplever många en lättnad när de får en diagnos. Många har fått höra att de är lata och slarviga, trots att de i själva verket anstränger sig mycket mer än sina klasskompisar. Att få bekräftelse från vuxna som ser att man kämpar hårdare, men har andra möjligheter, än de andra kan vara otroligt betydelsefullt för självförtroendet och självkänslan. I synnerhet gäller det de barn som kommer från familjer som inte funkar så bra och föräldrarna därför inte kan stötta sitt barn på bästa sätt. De barnen har det ju tufft även på hemmaplan. Ibland är det ju föräldrarna också som inte förstår och som genom brist på rutiner eller att lägga allt större press och krav på barnen förvärrar situationen istället för förbättrar. 


    Medicinering är relevant för dem som verkligen har en 100% ig diagnos, dock har medicinering icke gynnsam effekt på alla. Tvärtom kan den framkalla väldigt ogynsamma effekter hos barnet.  Rekommenderar att alla läser FAS.

    En av de vanligaste medicinerna .www.fass.se/LIF/product&nplId=20021101000311.

    Vad gäller övriga påstådda positiva effekter hos barn med misstänkt ADHD, ADD mfl.  Är bekräftelse från vuxna något man inte behöver ha en diagnos för att erhålla.  Att medicinera barn på grund av att deras familjer inte fungerar är rent nonsens. Föräldrar, familj och skola har ansvar för att barn växer upp i en strukturerad och bekräftande miljö. Det kan varken mediciner eller BUP ersätta.
  • Tyra myra
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-04 12:30:58 följande:
    Sorry! Eftersom vi diskuterar lärare och du skrev att du har 25 år i yrket missförstod jag och trodde att ditt yrke var lärare. Vad har du för yrke? 
    Vill inte skylta med min kompetens men kan säga att jag arbetat med dessa frågor i många år och har sett hur trycket efter diagnoser exploderat under senare år.
  • Anonym (Tusse)

    Går knappt föra dialoger längre kring diagnoser utan att mammor känner sig så träffade att de slår bakut. hysterisk diskussion i många år där man drivit stenhårt att det inte går att göra något åt. Det är genetiskt och det har minsann ingenting med varken kost eller rutiner att göra. Trots att det är konstaterat att miljön för tex ADHD är minst lika relevant som att det är genetiskt och ärfligt. Har ett bra sårbarheter rent genetiskt för ADHD är miljön hemma och i skolan, uppfostran, kost osv helt avgörande för hur diagnosen ger utslag. Skulle barn med ADHD få rätt förutsättningar skulle vi nog lätt kunna halvera diagnoserna hos unga. De kanske inte skulle avsevärt minska problemen hos barnen längst ut på spektrumet men det finns ju skäl till varför ADHD är vanligare hos barn till ensamstående mammor i socioekonomiskt utsatta områden. Det är ju troligen inte vattnet i den stadsdelen som är problemet. 

  • Anonym (M)
    Anonym (Tusse) skrev 2025-03-04 14:06:29 följande:

    Går knappt föra dialoger längre kring diagnoser utan att mammor känner sig så träffade att de slår bakut. hysterisk diskussion i många år där man drivit stenhårt att det inte går att göra något åt. Det är genetiskt och det har minsann ingenting med varken kost eller rutiner att göra. Trots att det är konstaterat att miljön för tex ADHD är minst lika relevant som att det är genetiskt och ärfligt. Har ett bra sårbarheter rent genetiskt för ADHD är miljön hemma och i skolan, uppfostran, kost osv helt avgörande för hur diagnosen ger utslag. Skulle barn med ADHD få rätt förutsättningar skulle vi nog lätt kunna halvera diagnoserna hos unga. De kanske inte skulle avsevärt minska problemen hos barnen längst ut på spektrumet men det finns ju skäl till varför ADHD är vanligare hos barn till ensamstående mammor i socioekonomiskt utsatta områden. Det är ju troligen inte vattnet i den stadsdelen som är problemet. 


    Fast det är ju oavsett vad inte diagnoserna i sig som är problemet, det är heller inte konstigt att adhd oftare yttrar sig tidigare och tydligare hos barn i socioekonomiskt mer utsatta livssituationer. För det första är npf högst ärftligt, personer med npf har större risk att inte klara sig lika bra i samhället och därmed en logisk förklaring till varför barn med dessa förutsättningar i större utsträckning får en diagnos. Tar man också hänsyn till att personer i en socioekonomisk sämre situation inte heller har samma möjligheter att underlätta livet på ett sätt som normalt hjälper personer med npf gör det ännu mindre förvånande. Detta anser jag högst relevant, och tar man hänsyn till det gör sannolikheten att uppfostran skulle vara en särskillt stor faktor för utfallet minskar ganska mycket.

    Man kan tolka information väldigt olika beroende på vilka andra aspekter man tar hänsyn till. Men det är klart att det är lättare att säga att ensamstående mammor med sämre ekonomiska förutsättningar är sämre än andra. 

    Om något så visar detta snarare på tydliga samhällsproblem om något. Att sluta diagnosticera barn för att man önskar att saker fungerade annorlunda kommer ju knappast hjälpa dessa barn, eller hur? 
  • Anonym (ja känner igen)

    Vill bara helt ovetenskapligt lägga till något om förekomst av npf-diagnoser. I mitt yrke träffar jag många psykologer mfl som arbetar med ungdomar som hamnar på HVB. Npf-diagnoser är inte ovanliga i den världen. En vanligt uppfattning bland personal som arbetar på hvb är att ca 25% av ungdomarna med diagnos är feldiagnosticerade, dvs de har fått diagnos fast deras beteenden i själva verkat haft sin grund i miljöfaktorer. 

    Värt att reflektera över, tycker jag även fast jag inte alls har belägg för detta. Vore intressant att beforska tycker jag. 

Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?