• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Anonym (Gile)
    Tyra myra skrev 2025-03-05 12:16:02 följande:

    Vill avsluta mitt inhopp i tråden med ett litet tanke experiment.

    Du som inte har diagnostiserats med någon npf diagnos. Tänk tillbaka på din barndom och skoltid. Vad var jobbigt? Vad tror du dina föräldrar och lärare tyckte var jobbigt med dig?

    När jag gör det ser jag en liten flicka som var väldigt fokuserad och gick in i allt jag gjorde till 100%. Hade bara ett fåtal kompisar men dessa har å andra sidan funnits med hela livet,
    Mina föräldrar och även syskon tyckte nog att jag var jobbig på så sätt att jag var väldigt bestämd över hur jag ville ha saker och ting. Alltid sitta på samma stol vid bordet eller soffan. mm

    Nog har jag haft min beskärda del av autistiska drag alltid. Men dessa har faktiskt varit mig till stor nytta i livet. Mitt focus har hjälpt mig i mina studier och senare i mitt arbete och i livet i övrigt.  Mina autistiska drag har gjort mig till den jag är och jag är stolt över detta.

    På samma sätt kan vi se hur framgångsrika idrottare genom sina speciella drag excellerat i sin sport.

    Vi har alla vår personliga särart och allt eftersom vi växer upp slipas de vassa kanterna bort och vi upplever att vi är välanpassade till vår miljö. 

    Vi kommer aldrig födas som välanpassade. Anpassning är någonting vi lär oss av föräldrar/familj, skola och andra aktiviteter där vi integrerar med andra människor. 


    Det är skillnad på att ha autistiska drag och på att ha en full diagnos. Dragen kan sätta käppar i hjulen ibland, men ganska ofta kan man hitta vägar för att utnyttja sin begpvning och t.o.m. i vissa situationer dra nytta av en större förmåga att fokusera på en sak t.ex. eller sin envishet. 
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-05 12:16:02 följande:

    Vill avsluta mitt inhopp i tråden med ett litet tanke experiment.

    Du som inte har diagnostiserats med någon npf diagnos. Tänk tillbaka på din barndom och skoltid. Vad var jobbigt? Vad tror du dina föräldrar och lärare tyckte var jobbigt med dig?

    När jag gör det ser jag en liten flicka som var väldigt fokuserad och gick in i allt jag gjorde till 100%. Hade bara ett fåtal kompisar men dessa har å andra sidan funnits med hela livet,
    Mina föräldrar och även syskon tyckte nog att jag var jobbig på så sätt att jag var väldigt bestämd över hur jag ville ha saker och ting. Alltid sitta på samma stol vid bordet eller soffan. mm

    Nog har jag haft min beskärda del av autistiska drag alltid. Men dessa har faktiskt varit mig till stor nytta i livet. Mitt focus har hjälpt mig i mina studier och senare i mitt arbete och i livet i övrigt.  Mina autistiska drag har gjort mig till den jag är och jag är stolt över detta.

    På samma sätt kan vi se hur framgångsrika idrottare genom sina speciella drag excellerat i sin sport.

    Vi har alla vår personliga särart och allt eftersom vi växer upp slipas de vassa kanterna bort och vi upplever att vi är välanpassade till vår miljö. 

    Vi kommer aldrig födas som välanpassade. Anpassning är någonting vi lär oss av föräldrar/familj, skola och andra aktiviteter där vi integrerar med andra människor. 


    Det är ju stor skillnad på att ha autistiska drag och att faktiskt uppnå kriterier för en diagnos, autistiska drag har ju väldigt många människor. Just att det bara är "drag" är ju för att de dels inte är på en handikappande nivå. Som du utrycker anser du ju att dina autistiska drag har varit en styrka för dig. Såklart kan autister hitta sätt att använda vissa delar av sin autism som en styrka, men för det mesta, enligt vad man hör från autister, så är deras svårigheter såpass omfattande att det i de flesta sammanhang faktiskt innebär ett visst mått av handikapp. 

    För en person som faktiskt har autism är ju dessa drag istället på en nivå som ofta ställer till problem för att fungera i normala sammanhang. Det är en enorm skillnad på att vara bestämd och envis med hur man vill ha det och att få fullständiga låsningar, panik och meltdowns när saker som inte blir som det var tänkt exempelvis. 

    Angående din frågeställning har jag själv ingen diagnos, skulle jag däremot gått i skolan idag hade jag sannolikt fått en. Skolan gick bra ett tag, men gick sakta utför allteftersom jag blev äldre. Enda anledningen att jag klarade skolan såpass som jag ändå gjorde, var att jag har såpass lätt för att lära mig och en tillräckligt hög intelligens nivå för att få väldigt mycket "gratis" och kompenserat med det. Vilket man fortsatt med i vuxen ålder. Det sociala har alltid varit besvärligt, även om jag aldrig blivit mobbad och jag har ändå alltid haft någon vän, men det har ju bara varit vänner i sammanhanget. Alltså att man är vänner under tiden man tillhör samma grupp, just detta är något jag sällan lider av dock. Men vad gäller skolan så fanns mer utrymme, mallen för vilka elever som passar i skolan upplever jag var större förr. 
  • Tyra myra
    Anonym (M) skrev 2025-03-06 13:11:39 följande:
    Det är ju stor skillnad på att ha autistiska drag och att faktiskt uppnå kriterier för en diagnos, autistiska drag har ju väldigt många människor. Just att det bara är "drag" är ju för att de dels inte är på en handikappande nivå. Som du utrycker anser du ju att dina autistiska drag har varit en styrka för dig. Såklart kan autister hitta sätt att använda vissa delar av sin autism som en styrka, men för det mesta, enligt vad man hör från autister, så är deras svårigheter såpass omfattande att det i de flesta sammanhang faktiskt innebär ett visst mått av handikapp. 

    För en person som faktiskt har autism är ju dessa drag istället på en nivå som ofta ställer till problem för att fungera i normala sammanhang. Det är en enorm skillnad på att vara bestämd och envis med hur man vill ha det och att få fullständiga låsningar, panik och meltdowns när saker som inte blir som det var tänkt exempelvis. 

    Angående din frågeställning har jag själv ingen diagnos, skulle jag däremot gått i skolan idag hade jag sannolikt fått en. Skolan gick bra ett tag, men gick sakta utför allteftersom jag blev äldre. Enda anledningen att jag klarade skolan såpass som jag ändå gjorde, var att jag har såpass lätt för att lära mig och en tillräckligt hög intelligens nivå för att få väldigt mycket "gratis" och kompenserat med det. Vilket man fortsatt med i vuxen ålder. Det sociala har alltid varit besvärligt, även om jag aldrig blivit mobbad och jag har ändå alltid haft någon vän, men det har ju bara varit vänner i sammanhanget. Alltså att man är vänner under tiden man tillhör samma grupp, just detta är något jag sällan lider av dock. Men vad gäller skolan så fanns mer utrymme, mallen för vilka elever som passar i skolan upplever jag var större förr. 
    Tror du kanske missförstod mig lite. Vi har ju alla drag av det en och det andra, hos några slipas dessa relativt snabbt ner när vi socialiseras av föräldrar och skola. Vi anpassar oss precis så mycket som vi behöver i den miljö vi vistas i. 

    Vad händer när föräldrar/skolan inte ger oss den struktur och de ramar resten av samhället kräver?  

    Nu talar jag inte om de barn som har en 100% med svåra symtom som påverkar deras vardag och är handikappande för dem. Dessa ska naturligtvis få sina diagnoser, ofta har de fler än en.  Naturligtvis ska det sättas in mediciner och andra resurser för att hjälpa dem till ett bra liv utifrån deras förutsättningar. 

    Däremot är det i mina ögon farligt om vi inte låter våra barn få vara "lite speciella" , på sina olika vis. 

    Hade en kamrat från småskolan som då ansågs vara hyperaktiv och en smula omogen. Han utvecklades till en framgångsrik idrottsman och senare i livet företagare.  Man kan fundera över vad som skulle hänt med honom om han var barn idag? Hade han fått samma möjlighet att utveckla sina styrkor, eller skulle han ha diagnostiserats, medicinerats och setts som ett problem?
  • AndreaBD
    Tyra myra skrev 2025-03-06 17:00:45 följande:
    Tror du kanske missförstod mig lite. Vi har ju alla drag av det en och det andra, hos några slipas dessa relativt snabbt ner när vi socialiseras av föräldrar och skola. Vi anpassar oss precis så mycket som vi behöver i den miljö vi vistas i. 

    Vad händer när föräldrar/skolan inte ger oss den struktur och de ramar resten av samhället kräver?  

    Nu talar jag inte om de barn som har en 100% med svåra symtom som påverkar deras vardag och är handikappande för dem. Dessa ska naturligtvis få sina diagnoser, ofta har de fler än en.  Naturligtvis ska det sättas in mediciner och andra resurser för att hjälpa dem till ett bra liv utifrån deras förutsättningar. 

    Däremot är det i mina ögon farligt om vi inte låter våra barn få vara "lite speciella" , på sina olika vis. 

    Hade en kamrat från småskolan som då ansågs vara hyperaktiv och en smula omogen. Han utvecklades till en framgångsrik idrottsman och senare i livet företagare.  Man kan fundera över vad som skulle hänt med honom om han var barn idag? Hade han fått samma möjlighet att utveckla sina styrkor, eller skulle han ha diagnostiserats, medicinerats och setts som ett problem?
    Ja, det hade han. Du borde lyssna på berörda föräldrar, de kan mer om ämnet. Den bilden som du försöker måla upp var redan fel för 20 år sedan. Detta diskuterades nämligen mycket då. 
  • Tyra myra
    AndreaBD skrev 2025-03-06 17:25:12 följande:
    Ja, det hade han. Du borde lyssna på berörda föräldrar, de kan mer om ämnet. Den bilden som du försöker måla upp var redan fel för 20 år sedan. Detta diskuterades nämligen mycket då. 
    Tänker inte debattera med dig om detta. 
    Jag debatterar inte utifrån känslomässiga argument. 

    Tror inte du förstår den stora bilden och de problem vi står inför i dagens samhälle när vi snart medicinerar en fjärdedel av våra barn. 

    I övriga Europa handlar det om 5%.  Att vi i Sverige skulle ha mer än dubbla antalet diagnoser är absurt.

     
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-06 17:00:45 följande:
    Tror du kanske missförstod mig lite. Vi har ju alla drag av det en och det andra, hos några slipas dessa relativt snabbt ner när vi socialiseras av föräldrar och skola. Vi anpassar oss precis så mycket som vi behöver i den miljö vi vistas i. 

    Vad händer när föräldrar/skolan inte ger oss den struktur och de ramar resten av samhället kräver?  

    Nu talar jag inte om de barn som har en 100% med svåra symtom som påverkar deras vardag och är handikappande för dem. Dessa ska naturligtvis få sina diagnoser, ofta har de fler än en.  Naturligtvis ska det sättas in mediciner och andra resurser för att hjälpa dem till ett bra liv utifrån deras förutsättningar. 

    Däremot är det i mina ögon farligt om vi inte låter våra barn få vara "lite speciella" , på sina olika vis. 

    Hade en kamrat från småskolan som då ansågs vara hyperaktiv och en smula omogen. Han utvecklades till en framgångsrik idrottsman och senare i livet företagare.  Man kan fundera över vad som skulle hänt med honom om han var barn idag? Hade han fått samma möjlighet att utveckla sina styrkor, eller skulle han ha diagnostiserats, medicinerats och setts som ett problem?
    Fast det är ju du som envisas med att dra parallellen mellan barn med drag av diagnoser från förr med barn med diagnoser idag och verkar tro att i princip vem som helst som vill ha en diagnos kan få en. Det är en syn som är rätt vanligt just hos gemene man och därför gör att dessa personer med diagnoser inte tas på allvar och varför många när de väl kommer in i arbetslivet håller tyst om sina i
    Diagnoser. Vilket är synd eftersom de går miste om anpassningar som de har rätt till och skulle göra att de klarar sitt arbete bättre. 

    Den kamraten du pratar om, kämpade han med skolan? För de absolut flesta som inte skulle klara skolan idag kämpade oftast med skolan redan då. Idag skulle den personen istället åtminstone veta varför det inte funkar. Sen är det ju olika hur väl skolorna klarar av att anpassa så att dessa barn klarar skolan.

    Sen är ju faktum att det blivit mindre och mindre alternativ för barn som inte klarar skolan också, jag menar obs-klasser och liknande som fanns förr finns inte idag, det finns färre resursskolor osv. Precis som det finns färre jobb för personer som har så stora svårigheter att de har problem att hantera vanliga jobb. Förr fanns ju mycket fler enkla jobb, och iom digitaliseringen osv som på ett sätt inneburit en effektivisering men också inneburit att färre personer ska sköta samma arbete som gjordes av fler personer förr. Vilket i praktiken innebär många fler olika arbetsuppgifter för en person. Detta är såklart negativt för många av dessa personer. 

    Så kontentan är egentligen att absolut har samhällsutvecklingen blivit på ett sådant sätt att det på många sätt är svårare för de personer med diagnoser. Vilket i sin tur har effekten att dessa diagnoser märks mer, och därför behöver stöd idag. Det beror inte på att diagnoserna i sig egentligen blivit vanligare, de var sannolikt hyfsat lika förr, men då hade man dels inte alls den kunskapen om det, det var ju trots allt inte förrän på 80-talet som adhd blev en diagnos. Men däremot har ju just problematiken kring barn med adhd-symptom diskuterats av läkare desto längre. Däremot har det funnits mer plats för dessa, jag menar man behöver inte gå tillbaka jättelänge innan man träffar på dem som slutade skolan efter 9-an och började jobba istället. Vart får du jobb i den åldern idag? 
  • Tyra myra
    Anonym (M) skrev 2025-03-06 18:02:32 följande:
    Fast det är ju du som envisas med att dra parallellen mellan barn med drag av diagnoser från förr med barn med diagnoser idag och verkar tro att i princip vem som helst som vill ha en diagnos kan få en. Det är en syn som är rätt vanligt just hos gemene man och därför gör att dessa personer med diagnoser inte tas på allvar och varför många när de väl kommer in i arbetslivet håller tyst om sina i
    Diagnoser. Vilket är synd eftersom de går miste om anpassningar som de har rätt till och skulle göra att de klarar sitt arbete bättre. 

    Den kamraten du pratar om, kämpade han med skolan? För de absolut flesta som inte skulle klara skolan idag kämpade oftast med skolan redan då. Idag skulle den personen istället åtminstone veta varför det inte funkar. Sen är det ju olika hur väl skolorna klarar av att anpassa så att dessa barn klarar skolan.

    Sen är ju faktum att det blivit mindre och mindre alternativ för barn som inte klarar skolan också, jag menar obs-klasser och liknande som fanns förr finns inte idag, det finns färre resursskolor osv. Precis som det finns färre jobb för personer som har så stora svårigheter att de har problem att hantera vanliga jobb. Förr fanns ju mycket fler enkla jobb, och iom digitaliseringen osv som på ett sätt inneburit en effektivisering men också inneburit att färre personer ska sköta samma arbete som gjordes av fler personer förr. Vilket i praktiken innebär många fler olika arbetsuppgifter för en person. Detta är såklart negativt för många av dessa personer. 

    Så kontentan är egentligen att absolut har samhällsutvecklingen blivit på ett sådant sätt att det på många sätt är svårare för de personer med diagnoser. Vilket i sin tur har effekten att dessa diagnoser märks mer, och därför behöver stöd idag. Det beror inte på att diagnoserna i sig egentligen blivit vanligare, de var sannolikt hyfsat lika förr, men då hade man dels inte alls den kunskapen om det, det var ju trots allt inte förrän på 80-talet som adhd blev en diagnos. Men däremot har ju just problematiken kring barn med adhd-symptom diskuterats av läkare desto längre. Däremot har det funnits mer plats för dessa, jag menar man behöver inte gå tillbaka jättelänge innan man träffar på dem som slutade skolan efter 9-an och började jobba istället. Vart får du jobb i den åldern idag? 
    Förstår om du har en diagnos, då du inte kan skilja på resonemangen jag för.

    Att det gått inflation i npf diagnoser är välkänt och ett problem för oss.

    Att vi i Sverige är mycket mera generösa med att sätta dessa diagnoser är också välkänt.

    När jag försöker peka på farorna barn utsätts för, när man alltför lättvindigt sätter diagnoser på dem i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

    Det handlar om barnens bästa i skolans bästa och inte föräldrarnas bästa.  

    De barn jag talar om har ingen nytta av medicinering utan tvärtom kan den skapa mera problem för dem. 

    Någonstans måste vi sätta stopp. Om vi fortsätter att ge diagnoser och mediciner till de barn vi upplever som problem och inte tar i tu med grundproblemen så har snart 50% av våra barn diagnoser och medicinering. 

    Jag säger i alla fall STOPP.  Men jag hoppas innerligt att vi börjar ta våra barns symtom på allvar. Symtomen beror till stor del på den ostrukturerade miljö de växer upp i samtidigt som skolan inte tar ansvar för att ge barnen den struktur de behöver.
  • Soryu
    Tyra myra skrev 2025-03-06 18:29:32 följande:
    Förstår om du har en diagnos, då du inte kan skilja på resonemangen jag för.

    Att det gått inflation i npf diagnoser är välkänt och ett problem för oss.

    Att vi i Sverige är mycket mera generösa med att sätta dessa diagnoser är också välkänt.

    När jag försöker peka på farorna barn utsätts för, när man alltför lättvindigt sätter diagnoser på dem i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

    Det handlar om barnens bästa i skolans bästa och inte föräldrarnas bästa.  

    De barn jag talar om har ingen nytta av medicinering utan tvärtom kan den skapa mera problem för dem. 

    Någonstans måste vi sätta stopp. Om vi fortsätter att ge diagnoser och mediciner till de barn vi upplever som problem och inte tar i tu med grundproblemen så har snart 50% av våra barn diagnoser och medicinering. 

    Jag säger i alla fall STOPP.  Men jag hoppas innerligt att vi börjar ta våra barns symtom på allvar. Symtomen beror till stor del på den ostrukturerade miljö de växer upp i samtidigt som skolan inte tar ansvar för att ge barnen den struktur de behöver.
    Jag är psykiater och forskar också bland annat om ADHD och behandling med centralstimulerande läkemedel. Jag delar helt dina åsikter och det som TS skriver här, så jag vill bara skriva det för att berätta att vi är många inom yrkeskåren som tycker att det som sker i samhället idag är helt uppåt väggarna.

    Socialstyrelsen har gjort en prognos som säger att vi om några år kommer att landa på att ca 15% av pojkarna och 11% av flickorna får ADHD-diagnos. Detta innebär alltså att ca 13% av alla barn, ja av alla människor över huvud taget, skulle vara drabbade av en neurobiologisk störning som gör att man har svårt att fungera i det moderna samhället. Att man i denna utveckling inte drar i nödbromsen och börjar inse att vi har ett samhälle som inte är anpassat efter hur människor fungerar snarare än tvärtom är helt obegripligt för mig.

    Som alltid i dessa sammanhang måste det ju sägas att det naturligtvis finns en andel av personer med ADHD-diagnos som har verkligt svåra problem där behandlingen förändrar livet fullständigt. Detta är jag och mina kollegor inte alls kritiska till, men sanningen idag är att vi har en massiv överdiagnostik. Detta drivs till viss del av kollegor (läkare och psykologer) som har en övertro på vikten av ADHD-diagnostik och vad behandlingen kan leda till, men också av skolpersonal och föräldrar och förstås också av hur skolan är utformad nuförtiden osv.
  • Tyra myra
    Soryu skrev 2025-03-06 19:23:36 följande:
    Jag är psykiater och forskar också bland annat om ADHD och behandling med centralstimulerande läkemedel. Jag delar helt dina åsikter och det som TS skriver här, så jag vill bara skriva det för att berätta att vi är många inom yrkeskåren som tycker att det som sker i samhället idag är helt uppåt väggarna.

    Socialstyrelsen har gjort en prognos som säger att vi om några år kommer att landa på att ca 15% av pojkarna och 11% av flickorna får ADHD-diagnos. Detta innebär alltså att ca 13% av alla barn, ja av alla människor över huvud taget, skulle vara drabbade av en neurobiologisk störning som gör att man har svårt att fungera i det moderna samhället. Att man i denna utveckling inte drar i nödbromsen och börjar inse att vi har ett samhälle som inte är anpassat efter hur människor fungerar snarare än tvärtom är helt obegripligt för mig.

    Som alltid i dessa sammanhang måste det ju sägas att det naturligtvis finns en andel av personer med ADHD-diagnos som har verkligt svåra problem där behandlingen förändrar livet fullständigt. Detta är jag och mina kollegor inte alls kritiska till, men sanningen idag är att vi har en massiv överdiagnostik. Detta drivs till viss del av kollegor (läkare och psykologer) som har en övertro på vikten av ADHD-diagnostik och vad behandlingen kan leda till, men också av skolpersonal och föräldrar och förstås också av hur skolan är utformad nuförtiden osv.
    TACK!
  • Anonym (M)
    Tyra myra skrev 2025-03-06 18:29:32 följande:
    Förstår om du har en diagnos, då du inte kan skilja på resonemangen jag för.

    Att det gått inflation i npf diagnoser är välkänt och ett problem för oss.

    Att vi i Sverige är mycket mera generösa med att sätta dessa diagnoser är också välkänt.

    När jag försöker peka på farorna barn utsätts för, när man alltför lättvindigt sätter diagnoser på dem i stället för att hjälpa dem på annat sätt.

    Det handlar om barnens bästa i skolans bästa och inte föräldrarnas bästa.  

    De barn jag talar om har ingen nytta av medicinering utan tvärtom kan den skapa mera problem för dem. 

    Någonstans måste vi sätta stopp. Om vi fortsätter att ge diagnoser och mediciner till de barn vi upplever som problem och inte tar i tu med grundproblemen så har snart 50% av våra barn diagnoser och medicinering. 

    Jag säger i alla fall STOPP.  Men jag hoppas innerligt att vi börjar ta våra barns symtom på allvar. Symtomen beror till stor del på den ostrukturerade miljö de växer upp i samtidigt som skolan inte tar ansvar för att ge barnen den struktur de behöver.
    Fast jag har i och för sig ingen diagnos, och saken är ju den att problemet som du pekar på och som jag dessutom håller med om är ju att samhällsutvecklingen är ett problem. Vilket du uppenbarligen ignorerade helt. 

    Problemet är ju att samhället ser ju ut som det gör idag, hur ska det fåtal som drabbas mest av detta, alltså de med diagnoser, kunna förändra det? Deras problem minskas ju inte av att tycka att samhällsutvecklingen är galen, eller hur? Skolorna har inte resurser nog att hjälpa dessa barn, hur mycket man än önskar det. Har man ett barn med diagnos som inte klarar av skolan, har man tillräckligt med att slåss för att barnet bara ska få anpassningar för att kunna gå dit. Förändra världen eller ens skolan i stort är inte att tänka på. Sen om barnet får en diagnos litar man väl på det team av läkare och psykologer som ställt diagnosen? 

    Sen anser jag att man absolut så långt det är möjligt ska undvika medicinering på barn, och försöka anpassa så mycket det går och hitta strategier istället. Men återigen är ju problemet att skolorna inte klarar detta och resultatet blir att föräldrarna får välja mellan en ohållbar situation för barnet eller medicinering där det ändå funkar bättre. Sen är det väl bara adhd som medicineras? Autism medicineras iaf inte. 

    Så rätt väg är ju inte att i första hand sätta stopp för diagnosticering, utan att förändra skolan. För innan skolan har förändrats kommer dessa barn inte bli hjälpta av det. Det är nog extremt få föräldrar som faktiskt vill ha en diagnos på sina barn. Och att skylla på enskilda föräldrar gör heller inte saken bättre, många med barn med diagnos kämpar hårdare än de flesta, varför dessa föräldrar har en större risk att dels separera från barnets andra förälder och även att bli utbränd. Att personer med mindre allvarliga svårigheter skulle klara livet om samhället såg annorlunda ut, innebär ju dels inte att de inte har diagnoser, och förändrar ju inte att det faktum att de inte klarar av det som det ser ut idag.
Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?