• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Anonym (M)
    Anonym (Frank) skrev 2025-03-02 20:27:36 följande:
    Det är ditt jobb som förälder att förbereda ditt barn på ett sådant sätt att det inte mår dåligt av skolmiljön. Eller i alla fall tillräckligt ok för att faktiskt gå dit.
    Fast det där var en kommentar som visar väldigt tydligt hur lite kunskap du faktiskt har.

    Ett barn med npf kan inte bara lära sig att klara av miljön i skolan, det går inte att träna bort. Det är en neuropsykiatrisk skillnad, alltså att hjärnan fungerar annorlunda än hjärnan på en som är neurotypisk. Det är just den synen som får barn med npf att må dåligt för de KLARAR faktiskt inte det som andra klarar. 

    Det är också ett faktum att saker som gynnar barn med npf också gynnar barn utan npf. För det handlar mycket om tydlighet och rutiner vilket jag tror de allra flesta faktiskt mår bra av. 

    En sak som fungerar annorlunda för en med npf är oförmågan att sålla information. Alltså att automatiskt kunna sortera bort ljud, ljus, rörelser runt omkring som inte är viktigt. En person utan npf gör detta automatiskt och tänker alltså inte ens på att den gör det. Detta är en funktion som personer med npf inte har. De måste alltså hela tiden aktivt försöka sortera allt detta. Bara en sån sak gör ju miljön i skolan extremt mycket svårare och energikrävande för en person med npf eftersom det alltid händer störiga saker runt omkring. Och det är bara EN av de saker som gör miljön svårare för ett barn med npf.

    Så hur föreslår du att man lär ett barn att klara av en miljö som faktiskt inte alls är anpassad för att fungera för dessa barn? Trots att det ändå skulle gynna de allra flesta, för vem skulle inte fokusera bättre i en lugnare miljö exempelvis? 
  • Anonym (M)
    Anonym (Amalia) skrev 2025-03-03 12:12:17 följande:

    Det kommer alltid finnas barn som inte fostras hemma och den typen av föräldrar är omöjliga att nå så jag tror faktiskt det är ett olösligt problem! Hur ska skolan hinna med den uppgiften? Idag väljer man att ge ungarna diagnoser och kanske medicin så har man flyttat problemet! Hörde nyligen en dokumentär där flera unga ville ha bort sin diagnos som i ung vuxen ålder kan bli en belastning!! 


    Fast diagnos får man inte för att man har ett ouppfostrat barn. Sen att det är att flytta problemet håller jag däremot med om, men det är för att skolan ska ha något att skylla på, istället för att ta diskussionen om att det är ett systemfel.

    För det ska egentligen inte behövas en diagnos för att få den hjälp och det stöd man behöver i skolan rent juridiskt. Men det är inte sant i praktiken. Det gjordes ingen åtgärdsplan för mitt barn förrän han fick sin diagnos. Det var också den sak som både vården, fsk, lärare och fritids tog upp, att han behöver få en diagnos så att han får stöd.  Sen att det ändå inte räcker gör det hela ännu mer sorgligt för nu är det ju samtidigt ännu enklare att peka på barnet och säga att det är denne som är problemet. 

    Sen att man som vuxen har lärt sig att hantera sin diagnos betyder ju inte att diagnosen är borta. Men däremot har man större möjligheter att faktiskt anpassa sitt liv, och framförallt sitt arbetsliv på ett sätt att livet faktiskt funkar. Så alltså visar det ganska tydligt att skolan faktiskt är det stora problemet. 
  • Anonym (GS)
    Anonym (M) skrev 2025-03-03 15:26:16 följande:
    Fast det där var en kommentar som visar väldigt tydligt hur lite kunskap du faktiskt har.

    Ett barn med npf kan inte bara lära sig att klara av miljön i skolan, det går inte att träna bort. Det är en neuropsykiatrisk skillnad, alltså att hjärnan fungerar annorlunda än hjärnan på en som är neurotypisk. Det är just den synen som får barn med npf att må dåligt för de KLARAR faktiskt inte det som andra klarar. 

    Det är också ett faktum att saker som gynnar barn med npf också gynnar barn utan npf. För det handlar mycket om tydlighet och rutiner vilket jag tror de allra flesta faktiskt mår bra av. 

    En sak som fungerar annorlunda för en med npf är oförmågan att sålla information. Alltså att automatiskt kunna sortera bort ljud, ljus, rörelser runt omkring som inte är viktigt. En person utan npf gör detta automatiskt och tänker alltså inte ens på att den gör det. Detta är en funktion som personer med npf inte har. De måste alltså hela tiden aktivt försöka sortera allt detta. Bara en sån sak gör ju miljön i skolan extremt mycket svårare och energikrävande för en person med npf eftersom det alltid händer störiga saker runt omkring. Och det är bara EN av de saker som gör miljön svårare för ett barn med npf.

    Så hur föreslår du att man lär ett barn att klara av en miljö som faktiskt inte alls är anpassad för att fungera för dessa barn? Trots att det ändå skulle gynna de allra flesta, för vem skulle inte fokusera bättre i en lugnare miljö exempelvis? 
    Det är ju därför man ska kräva en lugn miljö för alla. Är det barnet med npf som stör så måste läraren avlägsna barnet och följa upp. (möten mellan föräldrar, skola, skolan ska kunna ge förslag på åtgärder) Det existerar inget scenario som är positivt för någon där ett barn ska kunna tillåtas skapa oreda.
  • Tyra myra

    Vill bara påminna om att NPF-diagnoser som ADHD, ADD och autismspektrumtillstånd anses ibland vara "slaskdiagnoser" eftersom de kan vara svåra att diagnostisera exakt.

    Detta beror på att symtomen kan överlappa med andra tillstånd och att det inte alltid finns tydliga biologiska markörer för dessa diagnoser.

    Ibland kan diagnosen ges när man inte hittar någon annan förklaring till en persons svårigheter, vilket kan leda till att vissa ser det som en "slaskdiagnos".

  • Anonym (M)
    Anonym (GS) skrev 2025-03-03 15:46:16 följande:
    Det är ju därför man ska kräva en lugn miljö för alla. Är det barnet med npf som stör så måste läraren avlägsna barnet och följa upp. (möten mellan föräldrar, skola, skolan ska kunna ge förslag på åtgärder) Det existerar inget scenario som är positivt för någon där ett barn ska kunna tillåtas skapa oreda.
    Fast jag skrev inte heller någonstans att man inte ska kunna avlägsna ett barn som stör. Tvärtom anser jag att man bör avlägsna barnet från den miljö den så uppenbart inte klarar av just då. Men problemet är ju snarare att dessa barn ofta pressas till att vara med i en miljö som är utmattande för den till den punkt att de inte längre klarar av att bete sig. Ett till problem med detta är ju; sen då? 

    Jag har ett barn som inte orkar miljön i klassrummet hela dagarna alltid, speciellt inte de långa dagarna. Skolans lösning; han får sitta ensam utanför. Det är knappast en acceptabel åtgärd. Han är redan trött av att tvingas klara av att sitta i i klassrummet till bristningsgränsen, sen förväntas han klara av att på egen hand styra upp och organisera sitt skolarbete. Han är 10. Detta är alltså något man inte förväntar sig att barnen som klarar av att vara kvar i klassrummet ska klara, detta är också något som just barn med npf har svårigheter med. 

    När jag gick i skolan hade vi en resurs, som råkade vara en pensionerad lärare, som vissa lektioner satt utanför med de elever som behövde det, hjälpte till att styra upp och svarade på frågor mm.. Detta verkar inte alls finnas längre. 
  • Anonym (Kalle W)
    Tyra myra skrev 2025-03-03 16:07:58 följande:

    Vill bara påminna om att NPF-diagnoser som ADHD, ADD och autismspektrumtillstånd anses ibland vara "slaskdiagnoser" eftersom de kan vara svåra att diagnostisera exakt.

    Detta beror på att symtomen kan överlappa med andra tillstånd och att det inte alltid finns tydliga biologiska markörer för dessa diagnoser.

    Ibland kan diagnosen ges när man inte hittar någon annan förklaring till en persons svårigheter, vilket kan leda till att vissa ser det som en "slaskdiagnos".


    Vilka diagnoser sätrs utan att kriterierna för den uppnås?
    Backa gärna med fakta.
  • Tyra myra
    Anonym (Kalle W) skrev 2025-03-03 16:58:31 följande:
    Vilka diagnoser sätrs utan att kriterierna för den uppnås?
    Backa gärna med fakta.
    ADHD, ADD och autismspektrumtillstånd, kan vara väldigt svåra att diagnostisera då det inte finns några tydliga biologiska markörer.

     När man inte hittar någon förklaring till barns svårigheter ger man ibland dessa diagnoser.  Många gånger helt enkelt bara för att föräldrar/skola vill ha en diagnos.

    Det finns självklart inga andra fakta än erfarenheter professionen.  Detta är något som det talas allt mera om.

  • Anonym (Kalle W)
    Tyra myra skrev 2025-03-03 18:17:52 följande:
    ADHD, ADD och autismspektrumtillstånd, kan vara väldigt svåra att diagnostisera då det inte finns några tydliga biologiska markörer.

     När man inte hittar någon förklaring till barns svårigheter ger man ibland dessa diagnoser.  Många gånger helt enkelt bara för att föräldrar/skola vill ha en diagnos.

    Det finns självklart inga andra fakta än erfarenheter professionen.  Detta är något som det talas allt mera om.
    Vad menar du med det här?
    Var talas det om detta?
  • Tyra myra
    Anonym (Kalle W) skrev 2025-03-03 18:22:05 följande:
    Vad menar du med det här?
    Var talas det om detta?
    Hur tydlig måste jag vara? I professionen betyder de yrkesgrupper som i sitt arbete förväntas ställa dessa diagnoser samt de som dagligen kommer i kontakt med dessa barn.

    Vad jag menar med detta är att det är farligt att dra för höga växlar på att barn som har problem i skolan skulle ha en diagnos. 

    Vi har alla sådana drag i vår personlighet, de kan ibland vara en tillgång för oss men de kan också utmana oss. De flesta av oss kommer att kunna anpassa oss efter de krav som ställs på oss av samhället, det kallas socialisering. Ett fåtal behöver livslång hjälp av samhället.

    När det gäller barn är det väldigt tydligt att fostran i hem och skola är avgörande för hur man lyckas i livet. Denna fostran är den socialisering som barn behöver för att forma sin personlighet. 

    Om vi fortsätter att efterlysa diagnoser istället för att fostra våra barn och vara konsekventa, kommer vi att hamna väldigt snett.  Barn behöver lära sig att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Det är ingenting barn föds med. 
  • AndreaBD
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-03 14:57:56 följande:
    Mobiler är i och för sig förbjudna på många skolor sedan länge. Ingen av mina barns skolor (kommunala) har tillåtit mobiler på skoltid, inte på raster heller. 
    Om rektorn bestämmer att det gäller på den skolan - visst. På alla andra skolor kämpar lärarna fortfarande med det. 
Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?