• Anonym (TS)

    Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

    När jag träffar lärare ibland och pratar med dessa om barn så är det att vissa barn borde vara någon annanstans än på deras skola. 


    Elever som beter sig illa borde få en bättre uppfostran hemifrån. 


    Föräldrarna borde godkänna att deras barn blir utredda och så vidare. 


    Jag känner att barns beteenden och eventuella diagnoser har blivit ett medicinskt problem som sjukvården ska ta hand om. 

    Lärare står ofta och säger att vi saknar resurser här för att hantera detta. 


    Jag arbetar som konsult i skolor och har arbetat med barn i snart 20 års tid. Jag går fortfarande på vidareutbildningar. Så svårt är det inte att sitta på digitala föreläsningar och seminarium. 

    Jag har jobbat runt om i hela Sverige och ser ständigt detta tryck på att sjukvården ska göra saker. 


    Jag och mina kollegor förstår inte. Det känns som många i min egna yrkeskår är totalt ointresserade av att göra sitt jobb eller ens förstå sitt egna uppdrag. 


    Jag kan göra så enkelt med en lärare ibland att jag efter ETT samtal med en elev har ett helt annat barn i gruppen. 


    Jag har då fått ett samtal med en elev som sägs vara totalt omöjlig. Den kan inte bete sig som folk. 

    Enligt skolan klarar inte BUP ens av att göra något. 


    Eleven träffar mig och jag märker direkt att den är rädd, den tror att jag kommer dit för att skälla. Jag är inte intresserad av att prata om vad deras lärare sagt och läxa upp den. Jag frågar vad barnet tycker om, vad den tycker om att göra. Hur tycker den personen att det är i skolan, när tycker den att det funkar bra. Jag går inte ens in på när det inte funkar. Utan eleven får säga NÄR det funkar. 

    Efter detta så säger jag till dennes lärare att eleven behöver detta. Det kan vara så enkelt som att sitta på en viss plats i klassrummet och att den inte ska sitta bredvid vissa personer. 


    Läraren återkommer direkt efteråt och säger att det är som en annan elev. Detta fortsätter även i år efteråt.Att jag kommit in i vårterminen i 7an, eleven har haft kaos en hel skolgång. I 7an justerar vi extremt få saker och vips funkar detta tills i 9an. 


    Jag har knappt gjort något, men alla lärares lösningar är BUP och medicinering. 


    Självklart är detta ett extremfall där något lyckats, oftast krävs det lite mer, det jag vill peka på är lärarnas pedagogiska kompetens. Att dom har makten, att det är dom som sitter på en kompetens, men när saker inte funkar är det elevernas fel, dom har medicinska fel som gör att dom är omöjliga att jobba med. 


    Hur blev det såhär? 

  • Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?
  • Anonym (Bellissimo)
    Anonym (TS) skrev 2025-03-02 09:21:29 följande:
    Det blir i sådana fall en väldigt lång kurs på flera år. Det är väldigt lite innehåll i varje kurs. 
    Det tror jag inte behövs. Får man en grundläggande förklaring till hur den typen av hjärna fungerar och några konkreta exempel så kan de flesta klura ut mycket själva, och specialpedagogen finns ju för rådgivning. Om lärarna har det grundläggande så tror jag att samarbetet lärare/specialpedagog kan bli mer effektivt. 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Bellissimo) skrev 2025-03-02 09:26:51 följande:

    Helt klart. Jag tänker som du. :)
    Min ingång i ämnet präglas av att jag har ett barn med konstaterade funktionsnedsättningar, så jag ser det från den synvinkeln. 


    Ja, köerna på BUP är ett sorgligt kapitel. Själva utredningen tog dock bara tre, fyra veckor i vårt fall. 


    Jo men då kanske ni som familj varit fundersamma också? En familj får självklart söka hjälp när dom vill. Men det blir oerhört problematiskt om skolan enbart lägger lösningen på ett så kallat problem på föräldrar och sjukvården. Det går att undervisa på bra och dåliga sätt. Det finns bra och dåligt ledarskap. Att bara skälla på barn och säga vad dom inte får göra, visar enbart på bristande kompetens. Som lärare har man ett ansvar. Det krävs nyfikenhet och kunskap. Många ser bara vad som händer i stunden, att resonemanget är att man klarat av en lektion, vad eleverna kommer ihåg av lektionen, hur eleverna mådde, hur eleverna långsiktigt kommer se på läraren och sig själva, så långt reflekterar inte alla lärare. Så ett lydigt barn är inte detsamma som ett barn som mår bra och lär sig. 
  • Anonym (Bellissimo)

    Ja, alltså. Jag håller ju med dig, TS. :) 

  • Tyra myra

    En liten undran. Vart tog speciallärarna vägen?

    Dessa högst professionella och dedicerade lärare, gjorde underverk med stökiga elever på min tid som elev i grundskolan. 

  • Anonym (M)
    Anonym (GS) skrev 2025-03-01 22:12:13 följande:

    Vad menar du? Ibland kan möten mellan lärare, administrationen och föräldrar skapas. Konsekvenser för barnens dåliga uppträdande. Ibland kanske avstängning en period krävs. Det är som sagt inte skolans uppgift att uppfostra elever. Det är skolans uppgift att implementera konsekvenser. Man kan applicera detta på den verkliga världen. Sköter du dig inte på ditt jobb så blir du av med det, eller får reprimander. Sköter du dig inte i din vänskapskrets så blir du av med den eller får reprimander.


    Det är genom kärleksfull uppfostran med konsekvenser och uppmuntran som barnet förstår hur den verkliga världen och skolan fungerar. I mitt barns skola får de signera ett avtal som förklarar uppföranderegler och konsekvenser. Vi har gått igenom den tillsammans. 


    Fast konsekvenser kommer aldrig hjälpa om man inte utreder vad beteendet beror på. Enda gången en konsekvens funkar är när personen som gör beteendet har förmågan att faktiskt låta bli beteendet, annars kommer konsekvensen bara ha effekten att få personen att må ännu sämre och agera ännu värre. 

    Läraren är den personen som är på plats och alltså har störst chans att se vad som utlöser problemet. Föräldern är inte där, och även om föräldern skulle vara med skulle utfallet blir annorlunda bara av dennes närvaro. 

    Som vuxen har du faktiskt rättigheten att få arbetet och arbetsplatsen anpassad efter dina svårigheter. Du har också rätt att sluta ditt jobb, och hitta ett annat som passar dig bättre. Ett barn har inte den rätten. Tänk dig om du skulle ha en arbetsplats du inte får säga upp dig från hur dålig den än är. Hur bra skulle du må?

    Tänk dig då att dina svårigheter inte tas hänsyn till alls, vilket i sin tur får dig att bete sig på ett sätt som inte anses socialt acceptabelt, men du måste ändå närvara varje dag. Men du får skäll varje gång du inte klarar av det, du blir utslängd, du blir utsatt för konsekvenser för något som du faktiskt inte klarar av. Där arbetsmiljön får dig att må så dåligt att du hellre tar konsekvenserna av att helt enkelt inte gå dit alls. Skulle du acceptera det? De absolut flesta vuxna skulle säga upp sig från en sådan arbetsplats, de flesta vuxna förväntar sig inte att en annan vuxen ska acceptera att bli behandlade så på en arbetsplats. Men vi förväntar oss att barn ska göra det? 
  • Anonym (Bellissimo)
    Tyra myra skrev 2025-03-02 13:01:24 följande:

    En liten undran. Vart tog speciallärarna vägen?

    Dessa högst professionella och dedicerade lärare, gjorde underverk med stökiga elever på min tid som elev i grundskolan. 


    En del skolor verkar ha sparat in på det. I de skolor mitt barn går i har de däremot funnits. I första skolan jobbade hon mest med att stötta lärarna. Hon satt til exempel med när vi hade möten föräldrar + skola. 


    Sen bytte barnet stadium och därmed skola och på nästa ställe vägrar de koppla in specialpedagog eftersom mitt barn inte har inlärningsproblem, ?bara? adhd. Så där sätter de bara in den resursen om eleverna riskerar ett F. Mitt barn skulle sannolikt få A-C i alla ämnen om de undrvisade på rätt sätt, men hen får nu många D istället. Skittrist. 

    Jag vet att speciallärare och specialpedagog inte är exakt samma sak, men det verkar som att de ofta har liknande arbetsuppgifter. 

  • Anonym (Maria)
    Anonym (bottenskrap) skrev 2025-03-02 00:55:54 följande:

    Vet inte om detta tagits upp i tråden förut.

    Många av de som blir lärare idag tillhör inte direkt begåvningsreserven. Läraryrket har idag blivit vad socionomyrket var förr, den så kallade "sista chansen". Om du inte kan komma in på någon annan akademisk utbildning så kan du i alla fall alltid bli lärare.

    Antagningspoängen till många lärarutbildningar är jättelåga. Yrket har tappat all prestige och om du har mer än två fungerande hjärnceller kommer du sannolikt att välja någon annan högskoleutbildning.

    En sak som kännetecknar en intelligent person är nyfikenhet. En person som inte är intelligent är oftast inte heller särskilt nyfiken eller är nyfiken på helt fel sätt. För att jobba framgångsrikt med barn krävs nyfikenhet och öppenhet. Om man saknar detta blir man ingen bra lärare. Mycket beklaglig utveckling.


    Att det är lätt att komma in på en utbildning betyder inte att alla som går den har låga meritvärden. Lärarutbildningen är en av Sveriges vanligaste utbildningar och många studenter har höga betyg. Många av de som kommer in med låga betyg tillhör också den rätt stora grupp som hoppar av utbildningen.

    Men absolut bör man satsa på kvalitativ utbildning, vettig lön och vettig arbetsmiljö så att yrket blir attraktivt. 
  • Anonym (Gile)
    Anonym (Maria) skrev 2025-03-02 14:11:58 följande:
    Att det är lätt att komma in på en utbildning betyder inte att alla som går den har låga meritvärden. Lärarutbildningen är en av Sveriges vanligaste utbildningar och många studenter har höga betyg. Många av de som kommer in med låga betyg tillhör också den rätt stora grupp som hoppar av utbildningen.

    Men absolut bör man satsa på kvalitativ utbildning, vettig lön och vettig arbetsmiljö så att yrket blir attraktivt. 
    Långt tillbaka var läraryrket attraktivt med bra arbetsvillkor,  och då var det också höga antagningspoäng till utbildningarna. Att ett land satsar på utbildning är en av de viktigaste faktorerna för att landet ska gå framåt. 
  • Anonym (Gile)
    Anonym (TS) skrev 2025-03-02 09:13:26 följande:
    När man väl fått kunskap om ADHD och Autism behöver man ju även strategier för hur man undervisar. Vad kan man göra istället. Bara fakta om diagnoser men utan strategier i övrigt behöver inte vara en större hjälp. 
    Håller med om att pedagogerna behöver få lära sig strategier när det gäller undervisningen av elever som har ADHD. 

    Men de måste förstå grundproblemen också, annars kan de inte används strategierna på ett bra sätt. Och inte heller tänka ut nya.
  • Anonym (TS)
    Anonym (Gile) skrev 2025-03-02 17:38:18 följande:
    Håller med om att pedagogerna behöver få lära sig strategier när det gäller undervisningen av elever som har ADHD. 

    Men de måste förstå grundproblemen också, annars kan de inte används strategierna på ett bra sätt. Och inte heller tänka ut nya.

    Självklart. Frågan är om detta ska ingå i lärarutbildningen eller om man ska ha en obligatorisk fortbildning på universitetsnivå? 


    För det är väldigt lite som får plats på 7,5 hp. 

Svar på tråden Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?