Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Har själv ett barn med npf som kämpar med skolan, i princip alla anpassningar som gjorts har varit sånt som läggs på läraren att lösa. Nu hade barnet en helt fantastisk och engagerad lärare som med sitt engagemang och erfarenhet lyckades få skolan att funka för vårat barn. Tyvärr slutade hon och det har i princip bara gått utför efter det. Den nya läraren verkar mest tycka att man använder hjälpmedel men det känns inte som att hon har någon förståelse för varför dessa hjälpmedel inte fungerar. Att dessa hjälpmedel hon använder egentligen hjälper vid svårigheter med saker som inte är problemet för vårat barn verkar inte riktigt gå in. 

Från skolans håll är det barnet som är problemet och skolan vet inte vad de ska göra så eftersom det inte alls funkar så är lösningen ett anpassat schema. Ja för det hjälper nog att få barnet att lära sig det den behöver genom mindre tid i skolan . Nej utan det är mer ett sätt att försöka slippa problemet, och det billigaste sättet att kunna säga att man satt in en åtgärd utan att egentligen göra något åt problemet. 

Vi som föräldrar har en skyldighet att få våra barn till skolan, skolan har i sin tur en skyldighet att anpassa så att barnet ska kunna lära sig det den behöver. Det sjuka är att trots att detta är lagstadgat så är det systematiskt så att dessa barn offras av i huvudsak ekonomiska skäl och ingen utom föräldrarna bryr sig eller följer lagen. Det är helt sinnessjukt. Och man fattar inte hur sjukt det är innan man sitter där och har ett barn som mår ren skit av att vara i skolan och skolan gör inte det som behövs för det kostar pengar. 

Vem hade fortsatt gå till jobbet med de premisserna? 

Det finns besvärliga och kortsynta lärare. En del är utarbetade. Detsamma gäller föräldrar. Och så motsatsen förstås!

Svårigheterna uppkommer när det inte är samsyn mellan skolan och föräldrar/vårdnadshavare. Man kan inte säga att skolan eller föräldrarna alltid har rätt.

Ibland behöver någon mer objektiv komma in i situationen och se vad det hela kan röra sig om, när det uppkommit låsningar. Kanske finns det någon specialpedagog eller annan från elevhälsan, gärna centralt, som kan hjälpa till. 

Det finns föräkdrar som exempelvis är övertygade om att varje skoluppgift måste vara rolig för att barnet ska förmå sig att arbeta med den. Medan vissa lärare överdriver ett barns beteende, för att de önskar att eleven ska börja i en liten grupp istället. Det är då det är bra med någon som kommer in lite utifrån.

Det är ju därför läraren har verktyg såsom att ge barn konsekvenser, t ex skicka ut dom. Nu går mitt barn i en skola i utlandet men de har tydliga uppföranderegler. Saker som leder till en överskridelse i tre olika nivåer. Landar barnet i den högsta nivån så riskerar de att bli relegerade. Saker tacklas via möten med skolledning och att skolan berättar vad de förväntar sig.

Det tycker jag är bra. Lärare ska inte och borde inte göra annat.

Tack, jo han har en kontakt som han pratar med faktiskt.
Hoppas det kommer hjälpa på sikt.

Som förälder så behöver man anstränga sig genom att skapa gränser och konsekvenser. En lärare behöver skicka ut barn som inte uppför sig så miljön inte är kaotisk. Är ett barn så pass understimulerat att den inte kan uppföra sig så behöver läraren skicka ut denne. Jag tror inte silkesvantar gynnar något barn.

Mitt barn hade en kompis där mamman var hemma med pojken. Mitt barn fick ett legoset till födelsedagspresent. Då var pojken tvungen att få ett legoset (som han inte ens lekte med, från sina fattiga föräldrar) pojken förstörde dyra elektroniska prylar för att han ville ha den senaste modellen. Han kunde slänga huvudet bakåt och skrika för att få det han ville. Mamman gick med på det direkt. Inte så konstigt så blev han diagnostiserad med GAD det är väl klart. mamman belönade varje ångesttillfälle. Det finns mer i den här berättelsen men då blir det alltför långt. Hon kunde inte få upp honom ur sängen för att gå till skolan, skolan kom dit i stället. Efter ett tag så stod hon inte ut och hemskolade (ej swe) istället. Eller med andra ord. Lät pojken spela tv-spel dagarna i ända.

Hur hjälper man ett barn genom att skicka ut barnet enbart från klassrum helt utan andra insatser? 

Wow tänk om lärare kom hem till barn som mådde dåligt i Sverige ! Det skulle man ju tagit vara på som förälder. Konstig mamma?

Hur lär sig barnet någonting av att bli utkastad från klassrummet om eleven är understimulerad?

Varför ger inte läraren svårare utmaningar så att eleven sitter och är fokuserad på något som är anpassat utifrån barnets nivå och så stökar inte eleven runt, utan att bli utkastad. Du får gärna motivera varför utkastning är bättre i detta sammanhang. 

Man behöver förstås följa upp med föräldrar och administrationen. 

Börjar med att säga att jag håller med TS om mycket.

Det har alltid funnits barn med utmaningar. På senare år har dessa barn blivit minder barn och mera diagnoser i skolan. 

Det har alltid funnits bättre och sämre lärare. På senare år har dessa lärare blivit handledare i skolan.

När det gäller BUP och diagnos utredningar har de blivit överhopade av barn som inte riktigt passar in i mallen för hur barn ska bete sig i skolan.  Detta är inget en diagnos kan påverka. 

De enda som kan påverka barn på ett positivt sätt är deras föräldrar och lärare.

Tänk om vi kunde spara BUP: små resurser till de barn som verkligen behöver deras hjälp.