Drar igång en tråd för oss som försöker bli gravida och har BIM i augusti 2025!
Här kan vi diskutera allt kring bebisverkstaden och ge varandra stöttning och pepp där det behövs.
Jag är 30 år och har nyligen gått igenom ett MA som tyvärr upptäcktes i vecka 14. Nu är mensen på banan igen, så hoppas på att kroppen är redo för ett nytt försök.
BIM-lista i kommentarerna, kopiera och klistra in med ditt användarnamn och BIM dag!
Nu kör vi - och håller tummarna för en massa plus!🌸
Jag har väntat efter positivt äl-test 25/7 och imorse var tempen äntligen höjd så verkar som att jag hade äl igår. Så skönt att slippa vänta mer.. Brukar annars ha äl dagen efter positivt test så hann bli fundersam. Hoppas din äl kommer snart och att ni kan få till försök trots jobbigt, det är så trögt när ägglossningen inte kan följa det som passar i ens egen kalender haha :(
någon mer som väntar in ÄL i dagarna? testen visar fortfarande negativt och hade nästan önskat att ÄL hade varit i helgen för vi har börjat jobba igen och det kommer bli svårare att få till något försök. CD17 idag och hoppas att testen visar positivt snart annars tror jag inte att ÄL kommer bli av den här månaden.
Hej och välkommen till tråden! <3
Det låter som att du stod inför ett tufft beslut där, kramar! Hoppas ni får ett plus snabbt som leder till er lilla bebis. Låter ju som att du ändå känner tydligt när du har ägglossning och det kan ju hjälpa en!!
Hallå där!
Jag är helt ny här och hoppar direkt på tåget. Detta blir femte cykeln efter att jag slutat med p-piller, men tredje cykeln där det funnits någon form av chans till ett plus, eftersom sambon varit borta vid två av mina fertila fönster.
Jag har inga barn sedan innan och är i slutet av 20-årsåldern nu. Förra året gjorde jag ganska sen abort vid oplanerad graviditet, på grund av dålig tajming i livet. Ville väldigt gärna behålla, men sambon ville vänta och nu har omständigheterna runtomkring blivit bättre. Trots att jag var konstant utmattad och illamående kan jag inte vänta på att få vara där igen. Aborten var riktigt tung och ända sedan dess har jag längtat något otroligt.
Ägglossningstester och temp-metod är inte riktigt något för mig, men däremot har jag haft koll på sekret och symtom som kommer direkt efter ägglossning. Det tog ett par cykler, men nu har jag fått igång väldigt tydliga äggviteflytningar med kraftigt ökad mängd och elasticitet. Det är dock bara EN dag i månaden som jag har ÄL-flytningar - så även denna cykel, 25/7 på dag 15. Dagen efter är det direkt torrt. Jag har räknat dagen med dessa flytningar som dagen för ÄL.
Hela follikulärfasen blir jag knappt hungrig och går upp i vikt av att titta på en ärta. Direkt efter dagen med ÄL-flytningar blir jag otroligt hungrig och går ner i vikt, trots att jag äter mer. Jag har länge vägt mig varje dag och snittar alltid ett kg mer innan ÄL mot tiden efter. Det är inget jag hört någon annan nämna, men jag märker det jättetydligt hos mig själv - framför allt på hungern.
Sedan jag slutade med p-piller i mars har jag också direkt efter vad jag bedömer är dagen för ÄL haft väldigt ömma och svullna bröst hela lutealfasen fram till mensen. Denna cykel har jag dock ännu INTE känt minsta ömhet eller svullnad i brösten ännu. Det är 3 dagar efter ÄL-flytningarna idag. Jag undrar om det betyder att jag haft utebliven ÄL denna cykel? Innan, när jag haft perioder utan p-piller tidigare, så har jag bara känt mig öm i brösten dagen innan mens och inte alls varit så här svullen.
Jag vet inte om det är troligare att hormonerna börjar stabilisera sig mer nu efter att ha gått på p-piller eller om det kan vara utebliven ÄL. Jag åt penicillin fram till några dagar innan äl, så jag vet inte om det kan ha sabbat denna cykel heller. Man känner sig lite tokig när man går runt och känner efter så mycket och övertänker, så det är fint att detta forum finns när man inte alltid kan prata av sig om sådant här till vänner.
Jag beklagar verkligen sorgen för er som haft förluster. Jag tyckte som sagt att min abort var fruktansvärd och i slutändan var det ändå mitt aktiva val. Jag kan inte föreställa mig vad ni har gått igenom. Hoppas på att det blir många fina, friska plus denna månad!
BIM-lista
1/8 Lorainza
3/8 lovve123
5/8 Juliflicka
6/8 hemliganatta
6/8 Elisand
8/8 Lorem
10/8 Skorpan
11/8 Hejasommaren
11/8 Miniblomma
13/8 Annpor
Tack och detsamma ❤️ Kramar ❤️ Jag är glad att cykeln är hyfsat regelbunden också (28-32 dagar), för det är inte heller något att ta för givet. Visste inte alls hur kroppen skulle reagera efter p-pillerstoppet!
Beslutet var verkligen inte lätt, men jag ser framemot ett plus som båda kan bli glada för denna gång. Sambon har under merparten av förhållandet inte ens vetat om han vill ha barn, så jag är tacksam att det har vänt och på ett sätt tror jag att den oplanerade graviditeten ?hjälpte till? med det. Då var vi tvungna att prata om saken ordentligt och han vande sig mer vid tanken.
Min sambo vill dock inte veta när jag har ägglossning eller inte, utan bara ?leva på som vanligt? och så händer det när det händer. Det blir vanligtvis oavsett med en eller ett par dagars mellanrum och han säger väldigt sällan nej om jag initierar, så det har inte varit några problem hittills, utöver att han åkt iväg med jobb ett par gånger.
Jag har förstått att det kan vara en jobbig sak att det blir en grej med just produktionssex och att det ibland nästan kan bli svårare för mannen när han känner den typen av press, men jag känner mig ibland lite ensam i processen också. Det är också bara jag som sörjer aborten. Han stöttar mig när jag vill prata om det, men han delar inte alls upplevelsen att det varit jobbigt även efter själva avbrytandet. Jag tänker att det är naturligt att det känns olika för oss, men det känns ändå lite jobbigt.
Hur är det för era partners i processen? Har de påverkats mycket av era förluster och väntan till ett plus? Och hur känner de med att planera ?produktionen??
Hej och välkommen till tråden! <3
Det låter som att du stod inför ett tufft beslut där, kramar! Hoppas ni får ett plus snabbt som leder till er lilla bebis. Låter ju som att du ändå känner tydligt när du har ägglossning och det kan ju hjälpa en!!
Satte 3 augusti som bim, då skulle min cykel vara 28 dagar men senaste månaderna har jag haft max 27 dagar lång cykel så isåfall är jag just nu på bim-4.
Har i snart 3 dagar haft molande värk i magen och ett annat symtom är att jag känner mig extremt pilsk vilket jag aldrig känner mig nära bim annars så börjar svagt hoppas. Även minskad aptit/läätt illamående är symtom jag har idag (kan såklart vara inbillning). Köpte ett testa tidigt-test idag för hade inget hemma så ska testa imorgon bitti..
Håll tummarna för mig! 
Tack och detsamma ❤️ Kramar ❤️ Jag är glad att cykeln är hyfsat regelbunden också (28-32 dagar), för det är inte heller något att ta för givet. Visste inte alls hur kroppen skulle reagera efter p-pillerstoppet!
Beslutet var verkligen inte lätt, men jag ser framemot ett plus som båda kan bli glada för denna gång. Sambon har under merparten av förhållandet inte ens vetat om han vill ha barn, så jag är tacksam att det har vänt och på ett sätt tror jag att den oplanerade graviditeten ?hjälpte till? med det. Då var vi tvungna att prata om saken ordentligt och han vande sig mer vid tanken.
Min sambo vill dock inte veta när jag har ägglossning eller inte, utan bara ?leva på som vanligt? och så händer det när det händer. Det blir vanligtvis oavsett med en eller ett par dagars mellanrum och han säger väldigt sällan nej om jag initierar, så det har inte varit några problem hittills, utöver att han åkt iväg med jobb ett par gånger.
Jag har förstått att det kan vara en jobbig sak att det blir en grej med just produktionssex och att det ibland nästan kan bli svårare för mannen när han känner den typen av press, men jag känner mig ibland lite ensam i processen också. Det är också bara jag som sörjer aborten. Han stöttar mig när jag vill prata om det, men han delar inte alls upplevelsen att det varit jobbigt även efter själva avbrytandet. Jag tänker att det är naturligt att det känns olika för oss, men det känns ändå lite jobbigt.
Hur är det för era partners i processen? Har de påverkats mycket av era förluster och väntan till ett plus? Och hur känner de med att planera ?produktionen??
Hej Miniblomma,
En abort är för de flesta tungt oavsett anledning. Finns säkert många här som delar din erfarenhet, kanske har du någon vän som gjort abort som du kan prata med?
Tycker också det är intressant det här med ?produktionssex?. Jag kan känna igen mig i en del du beskriver, min kille har tyckt att det känns läskigt med barn sen vi träffades men det har blivit bättre ju mer vi pratat om det samt att fler av hans vänner har fått barn och nu är det till och med han som säger ?jag vill ha en sån? när vi ser en bebis, så mysigt!
Med det sagt så har vi landat i att jag har koll och han lever på som vanligt, jag testade säga till honom en gång att jag var nära ÄL och även om han blev taggad av tanken på att det kunde bli en bebis så blev pressen för stor. Jag hade känt samma om pressen låg på mig att komma om jag ska vara ärlig. Det är bara andra cykeln vi försöker så försöker att inte få för mycket tunnelseende för bebisberkstaden men det är svårt hahah
Tack och detsamma ❤️ Kramar ❤️ Jag är glad att cykeln är hyfsat regelbunden också (28-32 dagar), för det är inte heller något att ta för givet. Visste inte alls hur kroppen skulle reagera efter p-pillerstoppet!
Beslutet var verkligen inte lätt, men jag ser framemot ett plus som båda kan bli glada för denna gång. Sambon har under merparten av förhållandet inte ens vetat om han vill ha barn, så jag är tacksam att det har vänt och på ett sätt tror jag att den oplanerade graviditeten ?hjälpte till? med det. Då var vi tvungna att prata om saken ordentligt och han vande sig mer vid tanken.
Min sambo vill dock inte veta när jag har ägglossning eller inte, utan bara ?leva på som vanligt? och så händer det när det händer. Det blir vanligtvis oavsett med en eller ett par dagars mellanrum och han säger väldigt sällan nej om jag initierar, så det har inte varit några problem hittills, utöver att han åkt iväg med jobb ett par gånger.
Jag har förstått att det kan vara en jobbig sak att det blir en grej med just produktionssex och att det ibland nästan kan bli svårare för mannen när han känner den typen av press, men jag känner mig ibland lite ensam i processen också. Det är också bara jag som sörjer aborten. Han stöttar mig när jag vill prata om det, men han delar inte alls upplevelsen att det varit jobbigt även efter själva avbrytandet. Jag tänker att det är naturligt att det känns olika för oss, men det känns ändå lite jobbigt.
Hur är det för era partners i processen? Har de påverkats mycket av era förluster och väntan till ett plus? Och hur känner de med att planera ?produktionen??
Hej Miniblomma,
En abort är för de flesta tungt oavsett anledning. Finns säkert många här som delar din erfarenhet, kanske har du någon vän som gjort abort som du kan prata med?
Tycker också det är intressant det här med ?produktionssex?. Jag kan känna igen mig i en del du beskriver, min kille har tyckt att det känns läskigt med barn sen vi träffades men det har blivit bättre ju mer vi pratat om det samt att fler av hans vänner har fått barn och nu är det till och med han som säger ?jag vill ha en sån? när vi ser en bebis, så mysigt!
Med det sagt så har vi landat i att jag har koll och han lever på som vanligt, jag testade säga till honom en gång att jag var nära ÄL och även om han blev taggad av tanken på att det kunde bli en bebis så blev pressen för stor. Jag hade känt samma om pressen låg på mig att komma om jag ska vara ärlig. Det är bara andra cykeln vi försöker så försöker att inte få för mycket tunnelseende för bebisberkstaden men det är svårt hahah
Min man är väldigt ledsen över att jag inte blivit gravid ännu och sörjer fortfarande missfallet vi fick för 5 år sedan ibland och speciellt nu när det är såhär tydligt att vi båda vill ha barn och försökt en längre tid. Det har påverkat honom till att vilja vara mer delaktig i processen och veta när jag har äl osv. Vilket jag tycker är jätteskönt. I början var han också med, men sen upplevde jag att han inte ville prata så mycket om det och då kändes det så oerhört ensamt (typ då jag började hänga här på FL för att få utlopp för det lite). Där vi är i processen nu skulle jag nog inte klara det om vi inte kunde vara öppna med varandra om var i cykeln jag är osv, då hade det varit för jobbigt och kämpigt ensamt. Så det hade jag nog inte gått med på. För några cykler sen sa min man efter ett sex att vårt sexliv är ju dött och jag höll med. Men vi sa att det får lov att vara det just nu. Det är en kort period i förhoppningsvis en hel livstid tillsammans. Men nu har jag sagt att vi ska skaffa ett inseminationskit till nästa cykel och skilja på sexen lite mer och testa för jag tycker det känns obehagligt med våra kärlekslösa sextillfällen haha. Och att han vid ett tillfälle förra cykeln för första gången fick prestationsångest och inte kunde komma, har hört att det går lättare för vissa då att inte behöva komma i kvinnan liksom.
För mig är det värt att offra känslan av ett spontant sexliv lite för känslan av att vi gör det här tillsammans. När jag blev gravid oplanerat för 5 år sedan kände jag mig så oerhört ensam först i själva graviditeten (min man var inte glad direkt över det även om det inte var tal om abort), och sen när gick igenom uteblivet missfall i den graviditeten och jag kände mig så ensam i sorgen också. (Var ju under corona så bara jag hade fått va med på ultraljud och sett hjärtat slå osv innan så han kände ingen koppling typ alls till barnet först, började sörja det mycket senare än mig). Den känslan av ensamhet i ett förhållande vill jag undvika, för det tärde mer på vår relation än att saker känns lite tråkigt i sexlivet nu. Dessutom är jag beredd på att när jag väl blir gravid (hoppas!!) så kommer det kännas lite likadant vad gäller ensamheten då i början eftersom partnern inte känner av det som händer i ens kropp osv. Då vill jag inte uppleva det på förhand liksom.
Har såklart full förståelse för att man gör som det passar i ens relation och från person till person, men jag kan själv känna mig lite sur på att det känns så ojämlikt redan i processen. Det är jag som ska hålla koll på allt (naturligt när det gäller min kropp såklart men) och försöka preppa så mycket för att kunna bära liv då tycker jag han kan offra sin känsla av att allt är som vanligt osv. för det.
Tack och detsamma ❤️ Kramar ❤️ Jag är glad att cykeln är hyfsat regelbunden också (28-32 dagar), för det är inte heller något att ta för givet. Visste inte alls hur kroppen skulle reagera efter p-pillerstoppet!
Beslutet var verkligen inte lätt, men jag ser framemot ett plus som båda kan bli glada för denna gång. Sambon har under merparten av förhållandet inte ens vetat om han vill ha barn, så jag är tacksam att det har vänt och på ett sätt tror jag att den oplanerade graviditeten ?hjälpte till? med det. Då var vi tvungna att prata om saken ordentligt och han vande sig mer vid tanken.
Min sambo vill dock inte veta när jag har ägglossning eller inte, utan bara ?leva på som vanligt? och så händer det när det händer. Det blir vanligtvis oavsett med en eller ett par dagars mellanrum och han säger väldigt sällan nej om jag initierar, så det har inte varit några problem hittills, utöver att han åkt iväg med jobb ett par gånger.
Jag har förstått att det kan vara en jobbig sak att det blir en grej med just produktionssex och att det ibland nästan kan bli svårare för mannen när han känner den typen av press, men jag känner mig ibland lite ensam i processen också. Det är också bara jag som sörjer aborten. Han stöttar mig när jag vill prata om det, men han delar inte alls upplevelsen att det varit jobbigt även efter själva avbrytandet. Jag tänker att det är naturligt att det känns olika för oss, men det känns ändå lite jobbigt.
Hur är det för era partners i processen? Har de påverkats mycket av era förluster och väntan till ett plus? Och hur känner de med att planera ?produktionen??
Min man är också helt involverad i processen runt barnförsökandet. Vi har ju hållt på ett tag och jag hade aldrig klarat av att låtsas som ingenting och vara i det helt ensam. Så han får veta precis när det är ägglossning och vi har tagit alla gravtester ihop så vi kan deppa eller fira ihop.
Vi är också i ett stadie där det verkligen är produktionssex och inte alltid så kul alla gånger, så vi är också lite överrens om att det är okej att det inte är så fantastisk även om det såklart är rätt trist att det är så. Jag är ändå väldigt glad att vi båda längtar och sörjer ihop även om sexlivet inte blir så värst spännande.
Någon som också kör tempning och vill tolka? Tror ni också som appen att äl skedde redan dag 14? Tycker det känns konstigt med tanke på att det stora tempskiftet skedde först dag 17..