Gaza
"Varför är det som sker i Gaza ett folkmord" For Dummies
"Varför är det som sker i Gaza ett folkmord" For Dummies
När islam uppstod på Arabiska halvön fanns där judiska stammar (bl.a. i Medina och Khaybar).
Inledningsvis samexisterade de med Muhammeds anhängare, men relationerna blev snabbt konfliktfyllda.
Koranen rymmer både positiva och negativa utsagor om judar.
Tre judiska stammar i Medina besegrades, och en del fördrevs eller dödades (t.ex. Ban? Quray?a).
Judar (och kristna) levde under muslimsk överhöghet som ?dhimmi? ? alltså skyddade icke-muslimer.
De fick skydd för liv och religionsutövning, men hade särskilda begränsningar och skyldigheter, t.ex. skatt (jizya), klädkoder, yrkesrestriktioner och social underordning.
Judar deltog aktivt i handel, vetenskap och kultur, särskilt i städer som Bagdad, Kairo, Córdoba och Fez.
Vissa epoker ? särskilt Al-Andalus (muslimska Spanien) ? har ibland beskrivits som en ?gyllene tid? för judisk kultur, även om moderna forskare (som Mark R. Cohen och Bernard Lewis) nyanserar det starkt: perioden präglades av perioder av tolerans men också av diskriminering och våldsamma utbrott.
Forskares bedömning:
Långvarig samexistens, ja ? men i en hierarkisk ordning där judar var tolererade minoriteter, inte jämlikar.
Våld och förföljelser förekom, men i genomsnitt mindre frekvent än i medeltidens Europa.
Under Osmanska riket, som styrde stora delar av Mellanöstern inklusive Palestina:
Judar var återigen dhimmi men kunde ofta leva relativt tryggt i städer som Jerusalem, Istanbul, Thessaloniki och Alexandria.
Det fanns dock återkommande lokala pogromer, förödmjukelser och periodvis expropriering (t.ex. i Safed 1834 och Bagdad 1828).
Det är i denna period som många judar började uppleva stagnation och osäkerhet, särskilt när västliga idéer om jämlikhet började spridas.
Med sionismens framväxt och judisk invandring till Palestina från slutet av 1800-talet** började relationerna förändras kraftigt**.
Arabiska eliter började uppfatta den judiska invandringen som en kolonial rörelse stödd av europeiska makter.
Redan innan staten Israel grundades inträffade massakrer mot judar i Mellanöstern (t.ex. Safed 1834, Damaskus 1840, Fez 1912, Hebron 1929).
Efter 1948 tvingades över 800 000 judar lämna arabiska länder, ofta efter våld, expropriering eller hot.
Forskares bedömning:
Samexistensen mellan araber och judar upphörde i praktiken under 1900-talets mitt. Relationen gick från ojämlik samexistens till öppen konflikt och fördrivning.