Mannen anklagar mig för otrohet

Tack för dina kloka ord🙏 ligger mkt i de du säger

Tack för din input, de var något helt nytt för mig känner inte alls igen det. Men nä jag tror inte heller han är otrogen, de här kommer av något annat men kan jnye förstå vad, men ah osäkerhet osv antagligen även om han absolut inte framstår som osäker men tror mkt sitter I självkänslan, vet dock inte om han riktigt kvalar in,på ocd, men allmänt överbelastat mående och utarbetad definitivt..

Nä tyvärr försvinner ju allt sug av sånt beteende.. 
Jo absolut så är det säkert, förstår också att man behöver bekräftelse osv, men hur mkt ska de behövas när man är 30 plus med familj och barn, lång relation osv, ibland känns de som att man kanske får sänka kraven litegrann, vad är normalt gällande bekräftelse i en relation efter 17 år med tre barn egentligen ?

Tack för dina tankar å råd, vad gäller om han förstår att han behöver jobba för att behålla mig så känns de väl lite oklart om han förstår det tyvärr, vet inte riktigt vad man ska säga för att få han att förstå utan att "trampa på tårna" eller förmedla något tokigt..Kan tycka ibland att de är så lätt att ha sina tankar i huvudet med vad man tycker men sen att få ut det i ord är svårare 

Men alltså, vad säger ni alla, hur mkt bekräftelse vill man ha?? Alltså, förstå mig rätt, alla är olika osv, men är man 30 plus i en relation på 17 år med 3 barn, hur mkt kan man vönts sig? Brukar fundera på det, jag ger kramar och pussar, ändå kan han som fråga efter mer  något "mer", inte fler pussar specifikt eller sex heller för den delen, men typ som att han har en bild av att man ska slänga sig om halsen kmpå honom och halvt äta upp han, men vet inte hur många som håller på så efter 17 år med 3 barn osv..Men men såklart han måste få ha sina behov osv men ah kan bara ibland känna att han blir "blind" för sin situation, jag själv tycker också det är viktigt att se vad man gör för varandra som kanske är mera handlingar, typ rår om varandra och månar om varandra osv genom att ge/göra de lilla extra för varandra i vardagen.. 

Mitt ex ville ha mer sex, mer bekräftelse, vara högst upp på prioriteringslistan, alltid prio. Allt jag gjorde för att jag skulle må bra var egoistiskt av mig, egentid var den tid jag spenderade i kollektivtrafiken till och från jobbet enligt honom. 

Jag försökte gång på gång få honom att förstå vad hag behövde för att få lust till sex men det gick inte. Ibland kom det en fråga om jag hittat någon annan för inre tusan kunde man leva utan sex så länge. 

Ja, din man har rätt till sina behov men måste också förstå att det han ger är vad han får. Han ger dig inget som gör att du har mer ork till det fär andra.

Folk kan prata hur mycket de vill om "kärleksspråk" etc men man måste ha en förståelse för att saker 1) går i vågor och 2) för att orka med det intima måste man dela på vardagen. 

Sen kanske det är så att din ribba för vad som behöver vara fixat, hur det ska se ut hemma etc behöver sänkas lite. Att det är helt ok att det inte ser ut på ett visst sätt eller att allt är förberett till 100% om det innebär lite mer ork för mys på kvällen. Men också att han behöver höja sin ribba för saker och ting. 

Själv behöver jag närhet, att få vara nära, att hålla handen när man går nånstans, få ligga nära, att kunna skoja, diskutera, känna att min partner lyssnar på vad jag har att säga, är intresserad av vad jag har att säga... allt för att jag ska känna attraktion och lust. Ju mindre av det jag får av min partner, desto mindre lust får jag till den samme.

Han jobbar över, av val, och du både jobbar och tar allt hemma -och sen fattar han inte varör du inte orkar vara kärvänlig?

Jo förstår absolut att man behöver sänka ribban, men I dagsläget är den dessvärre ganska rejält sänkt, bara som exempel så är det såå skitigt på golven, gör verkligen bara de jag måste, å när jag förbereder för nästa dag är liksom för att man ska överleva morgonkaoset själv med tre barn osv, men förstår sig ofta får man ändå sänka ribban absolut man har lätt att se allt som,måste göras istället för att bara släppa de å ge varandra tid istället 

Måste bara delge en uppdatering då jag ör tacksam för många fina råd å tankar i denna tråd. Mannen har bett om ursäkt, han har förklarar att han inte menade vad han sa, jag frågade om han menade det när han sa det och jo där och då menade han det, men har insett att de var fel och idiotiskt av honom och han tror inte nu att jag varit otrogen. Han berättar att han mår inte så bra efter en extrem period på 3-4 månader av extremt hög arbetsbelastning (på sin fritid, utöver sitt vanliga jobb alltså) i kombination med att han känner att jag inte ger så mkt kärlek/bekräftelse, detta fick "bägaren " att rinna över så där och då var "hans hjärna" övertygad om att jag låg med någen annan..Men han kom till insikt och förstod att så är det inte, men vi har pratat om att vi nu måste jobba på våran kommunikation osv, hitta tillbaka till varandra från "företagandet familjen AB", får se om vi kommer vidare..har också varit ärlig med att det är många känslor och förvirring i min kropp efter dessa dagar och nu denna vändning, samtidigt som jag älskar honom, vilket han har full förståelse för, såå vi jobbar vidare med våran relation helt enkelt. De ska inte vara för lugnt och enkelt i livet minsann..

Hur jobbar ni andra på era relationer? Hur gör man för ett långt och lyckligt liv tillsammans? 

Sluta prata om hans bekräftelse och sexuella behov! Hör ni inte hur sjukt det låter? Här har ni en man och en familjefar, mitt i livet med tre barn och en fru sen många år, som anklagar henne för otrohet och som är beredd att offra allt för att han inte får knulla...

Var finns människovärdet för TS? Hora för sin man, för det är så man gör i dylika situationer...

Det här låter ju hur sjukt som helst! Har karln fått en psykos? Stackars kvinna, förstår att TS inte vet vad hon ska ta dig till! Åka på planerad semester ut utomlands med närmaste familjen (svärföräldrarna)? Det låter mer som en Road to Hell!

Om han vägrar enskild terapi då är det en del av hans inneboende problem. Ta för guds skull med honom på parterapi, så går han bevisa hur bra han mår. Alternativt vakna till sans och förstå sitt eget beteende. 

Skäms han inte ihjäl sig efter det, då har han djupa problem... Med sin attityd till sin egen fru (eller sambo)  dvs sina mors barn, inte minst. 

Vilken vidrig form av utpressning, eller försök till påverkansoperation. Han kan inte må så bra?

Ursäkta mig. Men det här är faktiskt skrämmande att höra.

Ok. Du hann skriva något nytt, under mitt långsamma författande. 

Ursäktar den hårda tonen, men det var mycket som lät för dumt. 

Hur skapar man ett lycklig liv?

Parterapi, en vilja av järn, tillit, ömsesidig respekt, ett gemensamt mål, öppenhet, självinsikt, självuppoffring. god verklighetsförankring, och extremt hårt arbete - till att börja med.

Det funkar. Pröva olika metoder för att nå till varandra. 

Det var i varje fall lugnande att läsa ditt senaste inlägg. 

Frågan tycker inte jag är vad som "ska" behövas i bekräftelseväg.

Din man har ett visst behov av bekräftelse. Uppenbarligen är det inte uppfyllt, vilket lämnar oss med två alternativ:
1: Han arbetar med sig själv, och ändrar sitt behov 
2: Du ändrar ditt beteende och uppfyller hans behov 

Det första alternativet kan inte du påverka, bara han kan ta beslut angående det.
Det andra alternativet kvarstår för din del, det är den del du kan påverka.

Detta leder för din del fram till beslutet ifall du VILL uppfylla hans behov eller ej.
Om du tar beslutet att inte ändra ditt eget beteende vet du att bollen helt ligger hos honom:
Antingen tar han tag i sitt bekräftelsebehov, eller;
Så lämnar han dig, förstör förhållandet eller söker bekräftelse annorstädes.

Du får makt över ditt eget sinne genom att ta mer medvetna beslut om hur du ska agera i situationen.

Jag är förövrigt psykolog, även om jag här blandar in mina egna tankar och erfarenheter.

Det låter som att han kan komma till insikt om sina bekräftelsebehov.

Kan han ringa in vilka de är?

Som det låter på dig utifrån tråden så får du dina behov någorlunda uppfyllda, alltså handlar era problem om hans.

Bra att han verkar fatta att det handlar om honom. Det är viktigt att han förstår just det. Min partner gick in i väggen och kom ut som ett monster och vi bråkade om hans svartsjuka i ett antal år. Det var psykisk misshandel på rätt hög nivå. Hur vi jobbade med det? Jag krävde att han skulle göra något åt SINA dåliga tankar om mig och fick ställa ultimatum. Jag sa att han själv fick göra något åt SINA problem. Vilket han slutligen gjorde, men efter mycket tandagnisslan. Medicinering och KBT. Nu efter ett par år är mannen så gott som i samma skick som innan all skit hände. 

Det var därför jag skrev kanske. Jag vet ju inte hur det är hos just er. 

Hoppas att han, i sin insikt om att han gjort fel i det han anklagade dig för, har skadat er relation. 

Vad har han för hobby som lägger så stor press och stress på honom samt gör att jag inte kan dra sin del av lasset hemma? 

Spelar ingen roll om det är arbete eller fritidsaktivitet, han verkar ha någon slags utmattnimg som får honom att få ångest, vilket i sin tur gör att han far ut mot dig utan anledning.

Det är fint om ni hittar egentid, det verkar ni behöva!

Men hur kommer han till rätta med det som verkar vara huvudproblemet (som har orsakat stora problem i relationen?) Det vill säga utbrändheten? Ska en familjefar ha så omfattade fritidsintressen så att han inte klarar familjelivet? Ska inte det få vänta tillls barnen blir lite större?