Hon hatar min son

Men snälla du. Förstår du verkligen inte att hon skyddar sina barn. Hon gör precis det som en förälder ska göra och du tycker att hon är en bitch? Du tror att du skyddar ditt barn, när du i verkligheten är totalt blind för orsak och verkan. Din son mår inte bra och behöver hjälp, han behöver inte en förälder som gör allt för att han inte ska få den hjälpen.

Ja, barn kan vara påfrestande, men det här är extremt. Hon var förberedd på att få två "vanliga" barn med en pappa som upprätthåller grundläggande uppfostran. 

Hur är hennes relation med ditt andra barn?

"Får de med mig att göra", vad tror du att du kan göra om det blir ett LVU-beslut? Det är det enda rätta för att sonen ska hamna på rätt köl. TS kommer att förstöra sonen fullständigt med sina uppfostringsmetoder. Sambon har helt rätt, sonen ska inte leka med de andra barnen och vad i allsin dar, man ryser när man läser om det sonen skulle vilja göra med bebisen. Hade en vuxen uttalat sig på det viset vore det åtalbart, men uttalat av ett barn är det omhändertagande direkt. Sonen ska heller inte slå sönder fönster; det är ingen ursäkt stt någon beskyllt honom för något. Som jag tidigare hävdat; alla galenskaper sonen hittar på är TS fel. 

Det står väl ingenstans att sonen har sagt det där om att spräcka skallen? Det var sambon som sa det.

Även om sonen har sagt det så är det inte skäl för LVU.

Barn med vissa svårigheter kan vräka ur sig väldigt konstiga saker. Om barn säger sådant så tas det på stort allvar i skolan, men det skulle inte leda till ett omhändertagande från socialnämnden. 

Däremot verkar TS inte hjälpa sin son genom att säga vad han får göra och inte får göra eller säga. Verkar inte försöka ge sonen vanliga normer.

Rubriken borde varit "Alla hatar min son" eller snarare "Alla ogillar min sons beteende". 

Beteendet kan bro på något funktionshinder och då behöver han hjälp för det , men först en utredning. Men där är du stoppklossen.

Beteendet kan också bero på din (bristande) uppfostran. Vet inte vad du har för mål för din uppfostran, att han ska bli som du? Målet borde vara att han kommer överens med andra, lärare, kamrater etc. Råkar han ständigt i bråk är du misslyckats.

Då borde du ju vara glad och lättad över att hon inte vill vara hos dig och sonen. 
Gör slut med henne och fokusera på att hjälpa din son i stället. 

Men hur kan man komma tillrätta med TS förkastliga uppfostringsmetoder? Det finns ju ingen annan möjlighet än att skilja TS och sonen åt. Många här anser sig veta att det innebär ett trauma, men finns det några lösningar? Finns det föräldrakurser? Ett barn som lär sig att det är bra att vara hård och vild, som är hatat överallt och av alla och som inte kan behärska sig, hur ska det barnets framtid gestalta sig? Enligt hörsägen och enligt TS sambo lär han ha sagt att han ska "slå in bebisens skallben". Jag ryser. Det här barnet tycks redan vara förlorat, det dröjer inte länge förrän han är i händerna på kriminella gäng.                                                                                                                                                     Hur hanterade man varnartiga barn förr i tiden? På landet, där jag är uppvuxen, tog man sommartid emot storstadsbarn som redan hade börjat begå brott men som ännu inte var straffmyndiga. De fick arbeta i jordbruket hos bra familjer. Flera av dem, alltid killar, var undernärda; deras familjer hade inte råd med ordentlig mat. Nu fick de äta upp sig, de fick rätta sig efter bestämda sovrutiner och de fick arbeta fysiskt. De var trötta på kvällen och orkade inte hitta på något djävulskap. Dessa barn hamnade sedan hos fosterfamiljer, började sköta sig och flera som vi följde har det gått bra för i livet. 

Men det var kanske innan hon visste hur din son är.

Det är inte bara det att du lär honom slåss utan du låter honom få göra lite som han vill. Och han verkar ha svårt att tygla sitt humör. 
Och du försvarar honom i allt han gör.
Allt detta sammantaget kan göra honom förvirrad och kan göra att han hamnar i fel sällskap i framtiden och blir kriminell.
Att du inte fattar detta är skrämmande.

Problemet här är egentligen inte din son utan du.
Du ser inte att din son mår fruktansvärt dåligt och du verkar inte heller bry dig om att hjälpa honom och leda honom in på rätt vägar i livet.
Jag förstår att din sambo blir frustrerad och orolig över barnet hon bär på.
Det hade jag också varit.

Ja de flesta kommuner/skolor anordnar gratis COPE föräldrautbildningar och bup brukar också ha utbildningar. Som förälder så behöver man kanske fråga efter det och be om hjälp tex via kuratorn eller skolsköterskan Om man inte har kontakt med BUP än.

men att neka utredning när pojken har uppenbara problem både i skolan och i hemmet är inte bra. Med en mamma i missbruk så kan detta också ha påverkat honom både fysiskt (om hon missbrukade under graviditet) och psykiskt. Att som andra förälder inte ta detta på alvar och tro att det ska växa bort av sig själv är oansvarigt och naivt. pojken skadas bara mer av att inte låta honom och föräldrarna få rätt hjälp. Med en diagnos kan föräldrarna få verktyg om hur dom ska hantera situationer.

Finns säkert orsaker för detta.Men ingen lycklig sits för er.

En föräldrautbildning brukar ervjudas av kommunernas socialförvaltning, som en del av deras "frivilliga" verksamhet, för att stödja föräldrar som vill ha det.

Problemet här är DU, Ts. Och din son. Som du tillåter bete sig hur fan som helst, mot allt och alla. Men DU vägrar se att det är ditt beteende som gär att han är sådan. En utredning borde han definitivt få, och ett LVU. 

Du är inte en lämplig förälder, Ts. Jag förstår din sambo som vill skydda sina barn. Låter jättebra för henne att hon har kommit bort från det helvete det måste vara att bo med dig och din odrägliga son. Han har helt tydligt inga som helst gränser och du är okej med det. Newsflash - det kommer INGEN annan att vara i hans liv. Om han ens överlever till vuxen ålder och inte dras in i kriminalitet tidigt och blir avrättad av något gäng så kommer han att bli tungt kriminell på ett eller annat sätt. Och DU är okej med det om du fortsätter ditt beteende, Ts. 

Var en vuxen och skärp dig för helvete. Eller ge upp vårdnaden om barnen så att de kan få det bättre. Och du ska inte ha några relationer ö h t förrän både du och din son fått hjälp, sluta förstöra andras liv bara för att du inte har mental kapacitet att styra upp ditt eget.

Nu är det så att barn med vissa typer av svårigheter har större utmaningar än andra. Människor vill gärna tro att med rätt bemötande av barnet så blir allt frid och fröjd. 

Nu är det inte riktigt så, oavsett föräldrarnas kapacitet. Men ett barn med de utmaningarna får det lättare i livet om han får rätt stöd av föräldrarna. Att lära sig hur man behandlar andra på ett bra sätt t.ex. 

Men fortfarande kommer det vara svårt att sitta stilla långa stunder med sådant som han är ointresserad av och fortfarande kommer han ha svårt att hejda vissa impulser och ha ett mer lättretligt temperament än andra barn . Det beror på rent fysiologiska skillnader. 

Absolut är det så. Om det dock finns möjligheter att underlätta för sonen och ge honom verktyg/ev medicin för att hantera de värsta grejerna, de som gör att han inte är välkommen i princip några sammanhang för att han förstör för alla, borde inte hans pappa vara intresserad av att ge honom dem?

Men det är ju honom som alla i närheten hehöver skyddas från.

För att sammanfatta:
- Sonen har inga problem med att slåss, försvara sig själv (och eventuellt någon annan han bedömer som skyddsvärd).
- Sonen är "hård"
- Sonen är "snabb"
- Sonen kan inte ens läsa
- Sonen är avskydd/fruktad av de allra flesta (inklusive sitt syskon)
- Sonen lyssnar inte på andra vuxna än föräldrarna 
- Sonen är aggressiv fysiskt och verbalt mot både sin familj och skolkamrater.

TS planerar med tanke på ovanstående att göra sonen hårdare, snabbare, våldsammare samt verkligen inpränta i sonen att hela världen är emot honom och fadern.

Är det rätt uppfattat, TS? Om inte:
I vad har jag förstått fel?