Hon hatar min son

Men snälla du. Förstår du verkligen inte att hon skyddar sina barn. Hon gör precis det som en förälder ska göra och du tycker att hon är en bitch? Du tror att du skyddar ditt barn, när du i verkligheten är totalt blind för orsak och verkan. Din son mår inte bra och behöver hjälp, han behöver inte en förälder som gör allt för att han inte ska få den hjälpen.

Ja, barn kan vara påfrestande, men det här är extremt. Hon var förberedd på att få två "vanliga" barn med en pappa som upprätthåller grundläggande uppfostran. 

Hur är hennes relation med ditt andra barn?

"Får de med mig att göra", vad tror du att du kan göra om det blir ett LVU-beslut? Det är det enda rätta för att sonen ska hamna på rätt köl. TS kommer att förstöra sonen fullständigt med sina uppfostringsmetoder. Sambon har helt rätt, sonen ska inte leka med de andra barnen och vad i allsin dar, man ryser när man läser om det sonen skulle vilja göra med bebisen. Hade en vuxen uttalat sig på det viset vore det åtalbart, men uttalat av ett barn är det omhändertagande direkt. Sonen ska heller inte slå sönder fönster; det är ingen ursäkt stt någon beskyllt honom för något. Som jag tidigare hävdat; alla galenskaper sonen hittar på är TS fel. 

Det står väl ingenstans att sonen har sagt det där om att spräcka skallen? Det var sambon som sa det.

Även om sonen har sagt det så är det inte skäl för LVU.

Barn med vissa svårigheter kan vräka ur sig väldigt konstiga saker. Om barn säger sådant så tas det på stort allvar i skolan, men det skulle inte leda till ett omhändertagande från socialnämnden. 

Däremot verkar TS inte hjälpa sin son genom att säga vad han får göra och inte får göra eller säga. Verkar inte försöka ge sonen vanliga normer.

Rubriken borde varit "Alla hatar min son" eller snarare "Alla ogillar min sons beteende". 

Beteendet kan bro på något funktionshinder och då behöver han hjälp för det , men först en utredning. Men där är du stoppklossen.

Beteendet kan också bero på din (bristande) uppfostran. Vet inte vad du har för mål för din uppfostran, att han ska bli som du? Målet borde vara att han kommer överens med andra, lärare, kamrater etc. Råkar han ständigt i bråk är du misslyckats.

Då borde du ju vara glad och lättad över att hon inte vill vara hos dig och sonen. 
Gör slut med henne och fokusera på att hjälpa din son i stället. 

Men hur kan man komma tillrätta med TS förkastliga uppfostringsmetoder? Det finns ju ingen annan möjlighet än att skilja TS och sonen åt. Många här anser sig veta att det innebär ett trauma, men finns det några lösningar? Finns det föräldrakurser? Ett barn som lär sig att det är bra att vara hård och vild, som är hatat överallt och av alla och som inte kan behärska sig, hur ska det barnets framtid gestalta sig? Enligt hörsägen och enligt TS sambo lär han ha sagt att han ska "slå in bebisens skallben". Jag ryser. Det här barnet tycks redan vara förlorat, det dröjer inte länge förrän han är i händerna på kriminella gäng.                                                                                                                                                     Hur hanterade man varnartiga barn förr i tiden? På landet, där jag är uppvuxen, tog man sommartid emot storstadsbarn som redan hade börjat begå brott men som ännu inte var straffmyndiga. De fick arbeta i jordbruket hos bra familjer. Flera av dem, alltid killar, var undernärda; deras familjer hade inte råd med ordentlig mat. Nu fick de äta upp sig, de fick rätta sig efter bestämda sovrutiner och de fick arbeta fysiskt. De var trötta på kvällen och orkade inte hitta på något djävulskap. Dessa barn hamnade sedan hos fosterfamiljer, började sköta sig och flera som vi följde har det gått bra för i livet. 

Men det var kanske innan hon visste hur din son är.

Det är inte bara det att du lär honom slåss utan du låter honom få göra lite som han vill. Och han verkar ha svårt att tygla sitt humör. 
Och du försvarar honom i allt han gör.
Allt detta sammantaget kan göra honom förvirrad och kan göra att han hamnar i fel sällskap i framtiden och blir kriminell.
Att du inte fattar detta är skrämmande.

Problemet här är egentligen inte din son utan du.
Du ser inte att din son mår fruktansvärt dåligt och du verkar inte heller bry dig om att hjälpa honom och leda honom in på rätt vägar i livet.
Jag förstår att din sambo blir frustrerad och orolig över barnet hon bär på.
Det hade jag också varit.