Hon hatar min son

Tillägg till föregående: Längre tillbaka i historien hade människor som hade ADHD det lättare, för då kunde de vara aktiva med kroppen hela tiden och hålla sig pigga genom det. Idag måste barnen sitta still i skolan. 

Barn med ADHD kan behöva små rörelsepauser då och då och att byta sysselsättning ofta, om det som de arbetar med  inte är så intressant för dem. 

Om den här tråden är sann så är det ett klassiskt exempel på det sociala arvet. TS vill att sonen ska vara som han i stället för att uppmuntra sonen att sträva efter mer och ett bättre liv. 

TS uppfostrar sonen på ett sätt som gör honom  missanpassad i miljöer där man har möjlighet att avancera. 

Det handlar inte om pengar. Jag är ensamstående på heltid och när sonen var liten var det väldigt knapert men jag uppmuntrade sonen att bli smart i stället för aggressiv. 

Han är, som jag skrev ovan, biffig och stark som en oxe men han är analytisk och rationell vilket har gjort att han har klarat sig hur flera svåra situationer utan konsekvenser för honom själv.

Han har det mentala övertaget som är så mycket mer värt än att slå någon på käften och åka dit för misshandel och så är livet förstört många år framåt. 

TS son kommer inte att ha en chans här i livet med den uppfostran han får nu. TS skriver att han är smart men ger honom inga möjligheter att utveckla det till någonting konstruktivt där han får ett bättre liv än sina föräldrar och där han verkligen har makten över sitt liv. 

 

Ja, stödfamilj. Men inte familjehem. Att familjehemsplacera har så många negativa följder (förlorad trygghet, försämrad kontakt med släkt och kompisar, byte av skola mm), så situationen i hemmet måste vara mycket allvarlig för att en sån placering ska innebära en förbättring. Jämför med de finska krigsbarnen där barnen som levde i krig, men hos sina föräldrar, mådde bättre än de som togs till Sverige.

För barn med npf kan miljöförändränringar vara jättestressande, mycket värre än för neurotypiska barn. 

Mitt barn sattes på grund av ett missförstånd i jourhem (men kom relativt snabbt tillbaka till mig igen) och trots att det var en jättegullig familj hen kom till så har placeringen satt djupa spår som till exempel rädsla för all typ av omsorgspersonal. Hen litar inte länge på skolsköterska etc utan är hela tiden rädd att säga något fel och att det ska leda till att hen blir kidnappad igen, som hen själv uttrycker det. 

Däri ligger knuten; hur i allsin dar ska man få TS att erkänna att han har fel och så har haft, hela livet? Och vad försörjer sig TS på? Har han överhuvudtaget något arbete? Det vet vi inte. Vi vet heller inte om sonen har ADHD även om mycket tyder på det.                                                                                                                                        Det sociala arvet: Hur har TS blivit så misslyckad som förälder? Tänk om det hade funnits några snälla mor-eller farföräldrar till TS son, då hade livet sett helt annorlunda ut! Då hade TS blivit normal och hade även kunnat ge sitt barn en vettig uppfostran. Nu är det katastrof, TS son kommer högst sannolikt bli kriminell om man inte kan vända skutan - i dag.                                                                                                                              

Så länge föräldrarna har vårdnaden så kan soc inte tvinga igenom en utredning, eller BUP-besök heller för den delen.

Det vet jag med säkerhet för jag har varit där själv.
Soc kunde inte göra ett skit åt saken.

Kanske jag går off topic nu, men jag tycker att det där låter som något man borde gå till pressen med. Det är ju superviktigt att dyslexiska barn får hjälp tidigt, så att de inte halkar efter i skolan.

Med "gå vidare" menar jag lägga LVU.

Hur vet man att sonen är en dyslektiker? Har det konstaterats? Det talas också om rutiner i tråden; hur viktigt det är för barn med NPF-störningar av vilket slag det vara må. Det är naturligtvis korrekt men det stora problemet är ju farsan! Han tycker ju att allt sonen gör är bra, han får gärna vara vild och hård, bara han inte är gnällig, pipig eller tråkig. Inte hjälper det om farsan går någon kurs! Sonens problem är just farsan och jag vidhåller att han måste komma bort från honom.                                                                                                                  Nu tror jag att det är en fejktråd, jag hoppas det för en så usel förälder har jag knappt hört talas om. Skulle tråden vara äkta har vi en kriminell till inom 5 - 6 år. 

spelar ingen roll om man arbetar som kriminell bara man har ett jobb