-
Jag bor med min stora kärlek vi är både i 35-årsåldern. Vi har båda barn sedan tidigare och väntar nu ett gemensamt.Hon hatar avskyr ett av mina barn, min son. Det har blivit att hon håller sig borta med sina barn från hemmet, sover borta och ignorerar honom i princip hela tiden senaste tiden. Jag är medveten om att han har problem, men hon orkar inte prata om honom eller med honom överhuvudtaget längre, vägrar äta tillsammans med honom och lagar maten klar när han inte är hemma. Hon har senaste tiden börjar raljera över saker kring honom och hånar mig pga honom. Hon har även sagt att hon starkt överväger abort pga min son. Vad ska jag göra? Någon i samma sits? Desperat. -
Svar på tråden Hon hatar min son
-
Kan också tillägga att det inte varit såhär hela tiden. Någon med tips??
-
Ingen?
-
Vad är det han gör?
-
Jag tror svaren dröjer lite för att det är en allvarlig och svår fråga. Men som alltid måste du sätta dina barn före en annan vuxen. Alltid! Ditt främsta uppdrag är att se till att din som inte far illa i den uppkomna situationen.
En kompromiss kan ju vara att inte bo ihop. Så gjorde jag och min man tills alla barn var utflugna för alla våra olika barn hade sina sidor som man nog hade retat sig på om man skulle behövt bo med dem. Jag hade t ex inte kunnat acceptera att barnen är uppe och steker bacon utan köksfläkt på mitt i natten, vilket min man tyckte var helt ok att hans barn gjorde. Så istället för att tvinga ihop familjer med helt olika uppfostringsmetoder och gränser, lät vi varandra hållas liksom.
Det enda är att man alltid måste se till att ens barn mår bra och får de bästa förutsättningarna i sitt vuxenliv sen. Aldrig, aldrig välja något egoistiskt före barnets väl och ve.
Men nu skriver du att hon inte alltid varit sådan. Antar att ni har pratat om det? Vad säger hon?
Om min man hade betett sig så som du beskriver din sambo hade mina känslor för honom dött rätt snabbt och det hade tagit slut, så mycket kan jag säga för egen del. -
Jag antar det, tack för svar i alla fall. Hon har inga problem alls med mitt andra barn, tvärtom. Jag vill helst inte separera från henne särskilt inte nu när hon väntar vårt gemensamma barn vilket är väldigt önskat. Hon är en person med långt tålamod. Hon menar att jag inte kan uppfostra min son som är väldigt krävande, skrikig och elak emellanåt. Hon skrev en lista till mig gällande min son där hon berättade att han skriker, skapar intriger, ljuger, rymmer, stjäl och plågar de andra barnen, att jag särbehandlar honom. Hon menar att hon inte kan ha med honom ut då han skriker mycket fula saker till okända, att han slår och retar de andra barnen som inte heller tål min son, inklusive mitt andra barn. Han är väldigt egoistisk enligt henne och vägrar dela med sig i kombination med att jag aldrig tydligen kan säga nej och skämmer bort honom. Hon säger att jag har dåligt inflytande på honom där han tar efter mina sidor och att jag använder honom som ett vapen i konflikter mellan oss, Att han ständigt kräver saker, skriker och hörs hela tiden och avbryter andra som inte får finnas till enligt henne. Jag får klagomål från skola och andra håll ständigt kring honom. Men att hon ignorerar honom och fnyser när jag säger något bra om honom är sjukt påfrestande. Hon har ändrat sina veckor så att vi aldrig är barnfria för att de ska slippa honom vilket hon sagt rent ut.Anonym (svårt) skrev 2025-11-16 15:45:42 följande:Jag tror svaren dröjer lite för att det är en allvarlig och svår fråga. Men som alltid måste du sätta dina barn före en annan vuxen. Alltid! Ditt främsta uppdrag är att se till att din som inte far illa i den uppkomna situationen.
En kompromiss kan ju vara att inte bo ihop. Så gjorde jag och min man tills alla barn var utflugna för alla våra olika barn hade sina sidor som man nog hade retat sig på om man skulle behövt bo med dem. Jag hade t ex inte kunnat acceptera att barnen är uppe och steker bacon utan köksfläkt på mitt i natten, vilket min man tyckte var helt ok att hans barn gjorde. Så istället för att tvinga ihop familjer med helt olika uppfostringsmetoder och gränser, lät vi varandra hållas liksom.
Det enda är att man alltid måste se till att ens barn mår bra och får de bästa förutsättningarna i sitt vuxenliv sen. Aldrig, aldrig välja något egoistiskt före barnets väl och ve.
Men nu skriver du att hon inte alltid varit sådan. Antar att ni har pratat om det? Vad säger hon?
Om min man hade betett sig så som du beskriver din sambo hade mina känslor för honom dött rätt snabbt och det hade tagit slut, så mycket kan jag säga för egen del.
-
Senast vägrade hon samåka till jobbet då han skulle med i bilen och väljer hellre att betala dubbla bränslet.
-
Så vad har du gjort for att uppfostra din son? Vad har hans mamma gjort? Har ni kontakt med BUP?
-
Hon säger också saker till mig i stil som att det kommer gå illa i livet för honom, att han kommer bli en värsting kriminell kvinnomisshandlare som inte respekterar andra eller klarar ens av grundläggande krav i skolan osv. Samt att ingen vill ha med honom till gemensamma kals och att hon vägrar ställa in dessa med sina barn då de är önskade där men inte han.
-
Ja det där kommer aldrig funka... Hur gammal är sonen? Antingen får ni ta tag i problemet eller inte bo ihop. Verkar extremt påfrestande för alla. Hur tänkte ni när ni tyckte det var en bra idé att flytta ihop och skaffa ett barn till?!
-
Vad gör du för att uppfostra honom bättre då? Du får klagomål hela tiden från skola, andra håll och henne. Alltså beter han sig ofta illa och är svår att vara omkring.
Frågar inte för att skuldbelägga utan för att ta reda på var problemet ligger.