Hon hatar min son

Håller med. Men i det här barnets fall finns kanske behov av proffs-stöd och medicinering och då är det viktigt att föräldrarna söker den vården. 

Jag tycker att det låter som att TS son har adhd och kanske även dyslexi. Det är funktionsnedsättningar som inte påverkar den generella begåvningen. Jag känner tex. en professor med dyslexi och har haft en riktigt bra läkare med adhd.

Håller i övrigt med om att TS inte verkar hantera situationen på ett bra sätt. 

De folk inte fattar är att det är jävligt bra att va stark hård och snabb som kille och inget fel med det om nåt psyk fall slår han ska han bara te emot det nej
llande lösning har folket hakat upp sig det kommer! Han har en privat fröken som sitter bara me han med platta osv 
jag tänker lära han allt jag kan 
min sambo har ljugit för mig sagt hon vill satsa på oss men skiter fullständigt i oss nu och lämnat oss i en stört svår sits kring ekonomi och är dryg skyller allt på mig och sonen som är ett barn 
han har så klart ADHD som jag men jag vet vad han behöver inte alla andra han ska inte ta massa tabletter o skit det är droger är ni medvetna om det 

Man kallar inte ett barn efter psykopat o va fan hon nu säger det är hon. har inte ens pallat jobba eller göra nånting sen hon blev så här är super deprimerad 

Uppenbarligen gör du ju inte det. Ja, det verksamma ämnet i många adhd- mediciner är besläktade med amfetamin, men du måste ju också förstå själv att läkarna och apoteket inte går på gatan och langar vidare åt dig. Att ge ett barn med så mycket bekymmer medicin kan ju också hålla dem från självmedicinering med gatudroger när de blir äldre.

Din sambo har inte ljugit för dig, hon har bara tröttnat på ditt bullshit. Det är såklart fel av henne att skylla på sonen när det är du som bär ansvaret för att hjälpa honom att hitta verktygen han behöver. Det är fortfarande du och ditt duckande för ansvarstagande kring sonens situation som är problemet.

Om du hade vetat vad han behöver för hans förmodade adhd hade du gett honom tydlig guidning, ramar och regler, bestämd läggtid, mindre socker och mindre stimulans på kvällen från ex tv-spel. Du hade också sett till att den stackars pojken fått hjälp att kanalisera sin energi till där den gör nytta och flytta fokus från det som påverkar honom och hans omgivning negativt.

Att vara 'stark och hård" betyder inte våldsam, mobbare, djurplågare, dålig i skolan, att stjäla och snoka i andras mobiler, ljuga, inte bry sig om andras känslor, inte visa respekt för sin omgivning. 

Alla barn med ADHD ska inte medicineras, det är olika.

I skolan brukar de säga att skolams ansvar är att alla anpassningar görs. Det verkar ha gjorts för din son, eftersom han har fått en egen personal i skolan. Man behöver arbeta med olika typer av skoluppgifter i korta pass, så att man ändrar typen av uppgifter då och då. Barnet kan också behöva röra på sig då och då.

Medicinering bestämmer föräldrarna om. 
Forskning har visat att det är färre barn som tagit medicin mot ADHD som blir narkomaner än de som inte medicinerat. Det beror på att medicinerna som ges är i väldigt låga doser. 

Dessutom börjar en del ungdomar som har ADHD att experimenera själva med droger och blir fast. En slags självmedicinering. 

Domarna för misshandel blir också färre för de som medicinerar. Men en del kan inte ta medicinen för att de får för mycket biverkningar,  även efter att ha ätit dem under flera veckor. Det kan också ta tid att pröva fram rätt medicin och dos.

Så för en del är medicinering en hjälp.

Du verkar inte ha koll på vad vad tillräckligt med sömn och fasta sovtider betyder för ett barn med ADHD. De barnen behöver t.ex. varva ner i god tid före de ska sova. Inga uppiggande dataspel precis före de går och lägger sig och att lägga sig ungefär samma tid varje kväll. 

Det är en stor skillnad på att kunna försvara sig om det skulle behövas och att själv ge sig på andra. 

Min son hade troligtvis inte klarat skolan utan sin medicin. Sen hade han tydliga rutiner hemma och med skolan. Det var en period i lågstadiet han var utåtagerande och klasskompisarna var rädda för honom, men med mycket stöttning och samarbete mellan mig och skolan så löstes det fort. Han gav sig aldrig på klasskompisar utan han slog eller kastade möbler där ingen annan befann sig, mer än på höll och såg/hörde. Idag är han vuxen, jobbat sen studenten, flyttade hemifrån knappt 6 månader efter studenten och klarat sig utan medicin sen slutet av högstadiet. 
Min minsta är 11 och har också adhd, men även lindrig intellektuell funktionsnedsättning, men hon har aldrig haft medicin. Vi har haft verktyg sen hennes äldre syskon och arbetar med tydlighet, framförhållning och samarbete mee skolan. Hon kommer alltid vara i behov av extra stöttning, främst pga sin if-diagnos. 
Min minsta har ett äldre syskon på pappans sida som även det har adhd. Skillnaden är att där har aldrig rutiner funnits, medicin hae getts,.men när h*n har fått göra vad h*n velat så har det gått käpprätt åt skogen med allt. Ingen utbildning, inget jobb osv. Hamnade i drogmissbruk som 14/15 åring. Föräldrarna bollade barnet mellan sig, placeringar i familjehem, både frivilligt och LVU. 

Medicin är bra, men inte alltid nödvändig. Med rätt förutsättningar kan medicin vara en hjälp, men finns inga rutiner eller stöttning i övrigt så hjälper inte medicin alls skulle jag vilja säga, med den erfarenhet jag har. Men du som förälder måste ju förstå att ditt barn behöver mycket mer hjälp än vad han får idag, framförallt hemma av dig.

Naturligtvis har sambon lämnat TS, det är en fråga om överlevnad; nu har ju TS visat sitt rätta ansikte. Synd om sonen som blir helt fördärvad på grund av TS och inte kan vistas i möblerade rum. Det bästa vore familjehem eller ett bra fosterhem där han kan få vettiga värderingar. TS har ett dåligt inflytande på sonen och fördröjer utvecklingen men det förstår han inte; han lever ju i några märkliga "kretsar", man kan ju ana vilka. Hur försörjer du dig, TS? Kan du ha ett vanligt Svensson-jobb med den inställning till omvärlden som du har, att det är bra att vara "hård"?                                                                                                                                                                                                                                                                I stället för att bibringa sonen en massa konstiga idéer borde TS läsa med honom, varje dag. TS kan inte bara förlita sig på skolan utan har också ett ansvar. Läsning varje dag, högläsning tillsammans även när barnet kan läsa. Det är dessvärre inte fallet här men TS kämpar  heller inte med läsningen utan anser att det är skolfrökens ansvar. Att teckna och rita, sjunga och lägga LEGO är utvecklande, förekommer det i TS hem?                                                                                                                                                                                                Många barn kan läsa när de börjar skolan, vissa redan vid fem års ålder. Finns det överhuvudtaget någon bok i TS hem? När böcker finns tillgängliga brukar de väcka barns nyfikenhet; vad döljer sig bakom pärmarna? TS borde ha börjat med läsning redan när sonen var riktigt liten men det tycks han helt ha missat.                                                                                                                                                                                                                                    Ett omhändertagande av sonen är det enda rätta. Då kan han få sunda lägg- och kostvanor och där finns säkert någon som kan läsa och leka med honom. Då skulle möjligtvis de befängda tankarna om hårdhet trängas tillbaka. ADHD-utredningen måste ju också ske, men jag tror att sonen lugnar ner sig om han får komma till ett annat hem, till en annan miljö. Inte ska en nioåring gå runt och bli hatad av alla! Fullkomligt absurt!