Tille, här har jag nu ett lämpligt slut på våra äventyr för den här gången. Hoppas du har det gott där du är nu.
Gossen skrattar så att han nästan kiknar.
- Igen! Igen! ropar han mellan skrattanfallen. I säkert en timme klättrar vi upp för stegen och hoppar ner i hölasset. Gossen och jag ser ut som två fågelskrämmer när vi till slut har fått nog av allt hoppande. Jag borstar av gossen det mesta av höet och plockar upp ryggsäcken. Det börjar bli dags att gå hem och äta lunch. Min mage kurrar och jag tror att gossen är lite hungrig han med.
- Kom, lille vän, det är nog dags att vi kilar hem och äter lite lunch.
Den lille blonde killen tittar på mig medan han drar ett långt halmstrå ur håret.
- Magnus, vet du vad? frågar han och inspekterar halmstrået.
- Nej, kompis, vad? svarar jag nyfiket.
Gossen lägger sin ena hand på magen och ser lite fundersam ut.
- Jag tror det finns ganska mycket plats för lunch här inne nu, säger han och pekar på magen.
Jag lyfter upp honom och sätter honom på mina axlar. Med stora kliv börjar vi vandringen hemåt. När vi kommer runt ladan får vi syn på stenen. Den ligger där den alltid ligger, en liten bit bredvid ladan. Jag fortsätter gå men plötsligt känner jag hur gossen stelnar till. Jag stannar.
- Vad är det, lille vän? frågar jag och lyfter ner honom.
Gossen svarar inte, han lyfter istället armen och pekar på stenen. Jag ser inget först, bara den stora stenen, men plötsligt skymtar något fram. Det är en liten fot!
- Ja, viskar jag till gossen, där är någon vid stenen.
Den lille killen kramar min hand.
- Vem kan det vara tror du? Kan det vara gossen som kom med tåget igår? Kan det vara han, Magnus?
Jag ser på gossen och nickar.
- Det har du rätt i, lille vän, kom så går vi dit och hälsar. Försiktigt, vi får inte skrämma honom.
Vi går en omväg bara för att den nye gossen ska få upptäcka oss först. Tille och jag vandrar fram genom gräset fram mot stenen. Där sitter mycket riktigt en liten gosse. Vi stannar och vinkar. Den nye gossen vinkar blygt tillbaka. Han är lika liten som Tille och han är klädd i vita byxor och vit- och grönrandig skjorta. Han sitter på stenen och dinglar med benen, barfota är han. Tille och jag går fram för att hälsa.
- Hej lille vän, säger jag vänligt. Vad heter du?
Gossen på stenen säger inget. Han pekar på stenen och tittar bedjande på oss.
- Jag tror han vill att vi ska sätta oss bredvid honom, viskar Tille.
Jag nickar.
- Ja, det tror jag med. Kom så sätter vi oss. Stenen är stor nog åt oss alla tre.
Solen skiner ner på ängen där en gärdsgård slingrar sig fram genom det höga sommargräset. Här och där står små björkar och intill en stor rödmålad lada ligger en stor sten. På stenen sitter det tre gossar, två små och en lite större. Vi sitter där och dinglar med benen, vi är alla tre barfota.
Dagen går och solen vandrar sin rund. Det börjar skymma och då plötsligt kommer vi på att vi inte varit hemma och ätit lunch än. Vi reser oss för att gå, men den nye gossen sitter kvar. Han ser lite osäker ut och fäller ner blicken. Jag ser på Tille en kort stund och vi ler. Vi vänder oss och ser på den lille gossen som sitter där så tyst på stenen.
- Du är vår nye vän, säger Tille varmt. Vi vill att du följer med oss hem. Vi ska äta middag nu och du är bjuden.
Den lille brunhårige gossen ser upp, en tår trillar nerför hans runda gossekind. Med ett lyckligt leende reser han sig sakta upp och tar min hand. Vi börjar sakta gå hemåt mot stugan. Efter en liten stund tar gossen Tilles hand också. Den lille gossen ser på mig och sedan på Tille.
- Jag heter Nils, säger han tyst.
Jag skrattar och kramar Nils hand försiktigt.
- Jag undrade just när du hade tänkt berätta vad du heter, säger jag och ler.
- Nils, nu går vi hem och äter, eller hur?!
Nils ler men säger inget. Till slut är vi framme vid stugan. Tille springer fram till dörren och öppnar den. Ett varmt ljus spiller ut på oss där vi står utanför dörren.
- Kom, säger Tille, kom så går vi in.
Tillsammans tågar vi in i stugan och stänger dörren om oss.
Så här ser jag slutet på äventyren vi har delat, lille vän. Vi ses säkert om ett litet tag.
Snusningar och kram, från din Internet-kompis Magnus
